Innehållsförteckning

Inledning

De första räknemaskinerna

Antikyteramaskinen

Wilhelm Schickard

Blaise Pascal

Gottfried Leibniz

Drömmen om datorn

Charles Babbages misslyckande

George Boole

Boolesk algebra

Lord Kelvins analoga tidvattenberäknare

Herman Holleriths hålkortskod

De första användbara datorerna

Allan Turing

Elektroniken gör debut

Dator utvecklingen under andra världskriget

Konrad Zuses hobbybygge

Englands dekrypteringsmaskin

USA:s generella räknemaskin

De första moderna datorerna

Elektroniken slår igenom

Programmet i minnet

De första svenska datorerna

Mikrochipens utveckling

Transistorn

Integrerade kretsar och mikrochip

Mikroprocessorns födelse

De första hemdatorerna

Altair 8800

Apple I

Commodore PET

Apple II

TRS-80

Den moderna persondatorn

IBM PC

IBM XT

IBM PCjr

IBM AT

RT PC

PC 286 XT

PS/2

Slutord

Källförteckning

Inledning

En dator, var är det för något? Vissa säger kanske att det är en tillfällig modefluga som bara tar massa jobb från oss som vi skulle kunna göra bättre och snabbare utan datorer. Andra säger att det är framtiden och att vi inte klara oss utan den. Vem som har rätt ska vi inte spekulera om i denna uppsatsen, jag ska bara berätta om den spännande och slumpartade utvecklingen av denna märkliga maskin.

De första räknemaskinerna

Det finns inget egentligt årtal då datorn uppfanns. Den har utvecklats efter hand, och utvecklas fortfarande i snabb fart. Därför är det svårt att säga vad som var den första datorn, det beror på hur man definiera en dator. Den allmänna iden om vad som ska klassas som dator är en maskin som kan lagra och bearbeta data och som man kan programmera för att utföra olika saker.

Under denna rubrik kommer jag att beskriva de mekaniska maskiner som är föregångaren till datorn. Man kan egentligen inte kalla de datorer men att skriva om datorns historia utan att skriva om dess förhistoria går knappt inte.

Antikyteramaskinen

Det äldsta mekaniska räknemaskinen man hittat är enligt Jörgen Lund Antikyteramaskinen, vars ålder man tro är ca 2000 år. Genom att studera resterna av den astronomiska räknemaskinern har man kommit fram till att den bestod av en låda med urtavlor på utsidan och ett invecklat system av kugghjul på insidan.

Antikyteramaskinen påträffades i vraket av ett skepp som man tror sjönk ca 65 f Kr. Skeppet kom antagligen från öarna Kos och Rhodos vid Mindre Asiens kust.

Wilhelm Schickard

Den första egentliga räknemaskinen är enligt Gunvald Hedemalm en konstruktion gjord av tysken Wilhelm Schickard (1592-1635) under trettioåriga kriget år 1624. Schickard var professor i matematik och astronomi i staden Tübingen. I ett brev från Schickard till kände astronomen Johannes Kepler daterat september 1623 har man funnit skisser till en mekanisk maskin som uppges kunna utföra automatiska additioner och subtraktioner och halvautomatiska multiplikationer och divisioner. Maskinen förstördes tyvärr i en brand innan den blev färdig. Moderna forskare har dock lyckats rekonstruera maskinen och fått den att fungera, och den modellen finns nu i stadshuset i staden Tübingen i södra Tyskland.

Blaise Pascal

Äran att konstruera den första mekaniska räknemaskinen fick istället fransmannen Blaise Pascal (1623-1662). Hans far var skattemas och Pascal byggde sin första maskin redan i 19 års åldern, 1642, för att hjälpa sin far med hans räknade. Pascals maskin kunde bara utföra enkla additioner - och i en viss mån subtraktioner, genom att man ställde in den att räkna baklänges. Det gick även att göra multiplikation och division med det var omständligt. Maskinen, som till största delen bestod av kugghjul väckte på sin tid avsevärd beundran trots att den inte hade några egentliga användningsområden. Bl.a. fick drottning Kristina av Sverige ett exemplar av Pascal personligen.

Gottfried Leibniz

Den tyska matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz (1646-1716), senare adlad till Baron Gottfried Wilhelm von Leibniz, konstruerade 1674, inspirerad av Pascals maskin, en maskin som även kunde multiplicera och divisionera. Hans lösning bestod av ett kugghjul med olika lång taggar, som gick under namnet Leibniz-hjul. Denna lösning kom sedan att användas ända in på 1960-talet. Leibniz använde en symbolisk logik där han arbetade algebraiskt med logiska operationer, vilket idag kallas boolesk algebra. Detta publicerade han dock aldrig och fick ingen betydelse för den fortsatta utvecklingen. Det skulle dröja fram till början av 1800-talet innan det togs upp igen av George Boole.

Hans uppfinning blev, trots brister, berömd. Bl.a. beställdes ett exemplar av Peter den store av Ryssland, för att sedan skänkas till Kina som ett exempel på västvärdens teknik. Tyvärr var maskinen dyr och det fanns inget egentligt användningsområde till den och det skulle dröja mer än 100 år innan räknemaskinerna togs på allvar.

Drömmen om datorn

I början av 1800-talet började man på allvar att experimentera med maskiner som man kan kalla datorer. I detta kapitlet tar vi upp några av dessa mer eller mindre lyckade experiment.

Charles Babbages misslyckande

I början av 1800-talet var det enda sättet att utföra komplicerade beräkningar att titta tabeller som sk. Computers gjort, matematiker som räknade ut tal för tal och skrev ner det i tabeller. Att framställa sådana tabeller var ett riktigt "skitjobb" och det är inte så svårt att förstå att den brittiska matematikern Charles Babbage (1791-1871), som i sitt slit med en serie astronomiekvationer utbrast:
"Jag önskar vid Gud att man kunde göra alla dessa beräkningar med ångmaskin!"
Babbage besluta sig för att bygga maskinen och detta storslagna och fåfängda arbeta håller han på med resten av hans långa liv.

The Differential Engine konstruerad av Charles Babbages.

Babbage var uppväxt i övre medelklassen, studerade på college och umgicks med den tidens intellektuella elit. När han lade fram sina idéer för den vetenskapliga etablissemanget - i första hand the Royal Astronomical Society - som han själv varit med och bildat - möttes han av stor beundran. Han fick med tiden både utmärkelse och ekonomiskt bidrag. Babbages första idé gick ut på att tillverka en räknemaskin som kunde lösa differentialekvationer. Denna maskin kallades the Differential Engine, men det blev bara en model. Denna inkassera stora ekonomiska bidrag och eggad av detta började han på en ännu mer ambitiös maskin som han kallade the Analytical Engine, en generell programmerbar maskin för alla typer av beräkningar.

Babbage fick sin idé från textilindustrin och den automatiska vävstolen som uppfanns av fransmannen Joseph Marie Jacquard (1752-1834) år 1805 för att minska barnarbetet. Denna vävstolen, som hade revolterat vävindustrin styrdes av hålkort, massa kartongskivor med hål i. Med hjälp av dom kunde man bygga upp ett synnerlig avancerat mönster. Detta tänkte Babbage utnyttja i sin räknemaskin och han fick hjälp av lady Ada Byron, grevinnan Lovelace, att programmera maskinen.

The Analytical Engine skulle i huvudsak bestå av två delar. Den ena delen var ett slags minne, the store("lagret"), där själva ekvationen, ingångsvärdena och resultatet skulle lagras. Till denna uppgift behövdes två uppsättningar hålkort. En som angav formeln som skulle beräknas (programmet) och en som innehöll ingångsvärdena (data). Genom att kombinera de olika uppsättningarna skulle man kunde beräkna vilken formler som helst.

Den andra delan av maskinen var den del där beräkningarna skulle äga rum. Babbage kallade den delen the mill, "Kvarnen", och dess idé kan man kalla för en avlägsen förfader till dagens mikroprocessor.

Flera av principerna bakom the the Analytical Engine känns igen från dagens system men den stora begränsningeni Babbages maskin var att han var begränsad till den tidens teknologi. Han var helt hänvisad till mekanikenoch ångmaskinen. Om han hade lyckats fullborda maskinen skulle den bli lika stor som en fotbollsplan.

Babbage lyckades bara bygga några få fragment av den jättelika maskinen och tillslut tröttnade finansiärerna och pengarna tog slut. Men Babbage fortsatte arbetet med sin tekniskt omöjliga maskin in i sin död och sedan fortsatte hans son men han lyckades inte heller.

Babbage hann emellertid uppleva att de svenske teknikerna Georg (1785-1873) och Edvard Scheutz (1821-1881) (far och son) lyckades bygga hans tidigare maskin, the Differential Engine.

Genom att studera alla dom ritningar som Babbage ritade, som upptog flera volymer, har man konstaterat att maskinen skulle ha innehållit över 50 000 delar om han hade byggt den färdig, och för att över huvuddraget kunna tillverka delarna hade han varit tvungen att även tillverka verktyg, för med den tidens verktyg var det omöjligt att tillverka precisionsdelarna.

På 1980-talet byggdes delar av maskinen upp på the Science Museum och man lyckades faktiskt få den att fungera. På samma museum finns det enda som finns kvar av maskinen, en del av processorn, att beskåda.

George Boole

Charles Babbages datamaskin misslyckads, som vi precis konstaterat, på grund av att dom tekniska förutsättningarna var otillräckliga. Men det är inte hela sanningen. Den svaga länken i Babbages maskin, liksom i Pascals och Leibniz maskiner var att dom arbetade helt decimalt. Detta innebar att dom genom hela beräkningsprocessen var tvungna att bearbeta tio skilda lägen. I enkla beräkningar var det en framkomlig väg men i en programmerbar, generell räknemaskin, avsedd för dom mest komplexa beräkningar var det helt ohanterbart.

När den Brittiska matematikern George Boole (1815-1864) var professor vid Queen’s College i Cork i Irland föreslog han år 1847 i den första artikeln av en serie kallade The Mathematical Analysis of Logic att logiken i själva verket var en del av mattematiken. Det var Bolle som lade grunden till metoden att hantera logiska förhållande i enkla symboliska formler, vilket också kallas boolesk algebra. Bolles idéer hade en viss påverkan redan på Babbages och dess samtid, men sitt verkliga genombrott fick han först när Bertrand Russel och Alfred North Whitehead skrev Principia Mathematica (1910-1913) och analytiska logik på allvar blev en del av mattematiken.

Nu var det inte så att Boole var den första att tänka på ett talsystem med två värden för faktum är att även Leibniz var inne på tanken med ett binärt talsystme, men för honom blev det inte mer än en intressant spekulation och idén användes aldrig praktiskt i hans räknemaskin.

Boolesk algebra

Som vi redan konstaterat arbetade de första äknemskinerna med det decimala talsystemet. Detta innebär att maskinerna var tvungna att hantera 10 siffror vilket bli väldigt klumpigt. Det blir lättare ju färre siffror där är och det minsta antal siffror man kan använda är två, "0" och "1", "sant" och "falskt" eller "på" och "av", det sk. Binära talsystemet. I gengäld blir talen väldigt långa. Bara att beskriva siffran 2 behövs två binära siffror(10) och för att beskriva siffran fyra behövs tre tecken(100) osv. Men detta blir snabbet ett lönsamt byte i mer omfattande beräkningar med räknemaskiner.

För att beskriva hur det decimala talsystemet fungera kan jag först beskriva hur det talsystemet som vi normalt räkna med, det decimala talsystemet, fungera. Om vi t.ex. ta en titt på talet 3587 så kan man direkt se att talet "7" är ental, att talet 8 är tiotal, att talet 5 är hundratal och att talet 3 är tusental. Rent matematiskt kan man beskriva talet på följande sätt:
(3 × 10³) + (5 × 10²) + (8 × 10¹) + (7 × 10⁰) =3000+500+80+7= 3587

På liknade sätt är det binära talsystemet uppbyggt. Den enda skillnaden att man använder basen "2" istället för "10". Om vi testa med det binära talet 11001011 så bli formeln följande:
(1 × 2⁷) + (1 × 2⁶) + (0 × 2⁵) + (0 × 2⁴) + (1 × 2³) + (0 × 2²) + (1 × 2¹) + (1 × 2⁰) =
(1 × 128) + (1 × 64) + (0 × 32) + (0 × 16) + (1× 8) + (0 × 4) + (1 × 2) + (1 × 1) =
128 + 64 + 0 + 0 + 8 + 0 + 2 + 1 = 203

En annan stor fördel med det binära talsystemet är att det är väldigt lätt att utföra aritmetiska operationer. Dom enda reglerna man behöver kunna är att 1 + 1 = 10, 1 + 0 = 1, 1 × 1 = 1 och 1 × 0 = 0

Lord Kelvins analoga tidvattenberäknare

Alla tidigare maskiner jag har beskrivit har arbetat digitalt, dvs att dom har behandlat värden stegvist som siffror. Det har emellertid också funnits fungerande analoga konstruktioner, där man istället utför beräkningarna som löpande, kontinuerliga förlopp. Många komplexa matematiska problem, som differentialekvationer, låter sig enklast beskrivas som kurvor än som talserier.

Den första analoga maskinen av betydelse skapades av William Thomson Kelvin, mer känd som Lord Kelvin, på 1870-talet. Maskinen kunde med stor säkerhet förutsäga tidvattnets växlingar. Dess princip var att olika variabler representerades av olika stora kugghjul som löpte i varandra.

År 1876 publicerade Kelvin en uppsats där han skrev att man borde kunna bygga en liknande maskin som kunde lösa alla typer av differentialekvationer. Han kallade maskinen differential analyser. Maskinen byggdes aldrig men idén skulle tas upp på nytt femtio år senare av amerikanen Vannevar Bush, som jag kommer att skriva om längre fram i uppsatsen.

Herman Holleriths hålkortskod

Herman Hollerith

Herman Holleriths hålkorts-maskin utvecklades för USA år 1884.

Dr John Shaw Billings var ansvarig för det statistiska arbetet kring folkräkningen i USA år 1890. Han insåg att han stod inför ett nästan omöjligt uppdrag, i synnerhet som resultatet från den förra folkräkningen, år 1880, ännu inte var färdigbehandlad. Han anmärkte problemet för en av sina medarbetare att det borde finnas ett sätt att underlätta arbetet på mekaniskt sätt, som med hålkort som används till vävmaskinerna. Medarbetaren var en ung ingenjör som hette Herman Hollerith (1860-1929). Hollerith tog fasta på idén och konstruerade 1884 en maskin som hanterade folkräkningen med hålkort. Maskinen, som var den första binära maskinen, arbetade med kort av en dollarsedels storlek med 288 hålpositioner som representerade olika egenskaper hos individerna, man eller kvinna, svart eller vit, infödd eller invandrare osv. Maskinen bestod av två delar. Dels en del som stansade hålen, dels en enkel avläsningsapparat som bestod av en behållare med kvicksilver där man lade kortet och sedan fördes en matris med stift mot kortet. Där det var hål kom stiften i kontakt med den elektriskt ledande kvicksilvret och resultatet visades sedan på ett räkneverk.

Holleriths system testades i konkurrens med två andra system (som båda arbetade med färgkoder) och visade sig vara överlägsen dom två andra. Den användes också i folkräkningen 1890 och 1900. Maskinen var från början bara halvautomatisk med utvecklades sedan. Bland annat lade man till en utskriftsenhet som skrev ut resultatet i tabeller. Maskinen var den första maskin i sitt slag som blev en stor kommersiell framgång. År 1896 grundade Hollerith kontorsmaskinsföretaget Computing - Tabulating - Recording Company (C-T-R), som år 1911 var grunden då flera företag slog sig samman till International Business Machines Corporation, mer känt som IBM.

De första användbara datorerna

Under 1900-talet växte behovet att kunna utföra komplicerade beräkningar exakt och snabbt, och både matematiska och tekniska hjälpmedel utvecklades i snabb takt. Liksom vid många andra tillfällen i historien påskyndade militärens behov utvecklingen. De moderna långskjutande artilleriet gjorde det nödvändigt att beräkna skutbanan snabbt och exakt, vilket var en ganska komplicerad uppgift. Möjligheter att kommunicera via radio ställde också höga krav på kryptering och dekryptering av meddelande vilket behövdes datorer till.

Allan Turing

År 1936 publicerade den engelska matematikern Alan Mathison Turing (1912-1954) en uppsats med titeln On Computable Numbers, där han tog upp Charles Babbages idéer igen och försökte bevisa att det gå att bygga en generell programmerbar räknemaskin. Eftersom det var möjligt att bygga en maskin som kunde utföra en bestämd uppgift borde det vara möjligt att bygga en för alla sorters beräkningar, genom att programmera den. För att bevisa detta lade han fram avancerande matematiska argumentationer som efterhand vann gehör hos hans kollegor över hela värden.

Turing var själv engagerad i det brittiska Colossus-projektet, som jag kommer att återkomma till längre fram. Han var också bland dom första som på allvar övervägde idén om att bygga en maskin med mänskligt intelligens. Han formulerade också det sk. Turing-testet med vilket man skulle kunna se om en maskin hade mänskligt intelligens eller inte. I detta testet skulle en försöksperson placeras vid två terminaler och genom att skriva och läsa på dessa skulle han försöka avgöra vilken som var knuten till en maskin och vilken som var knuten till en människa. Om personen inte lyckades avgöra detta hade maskinen mänskligt intelligens.

Elektroniken gör debut

Den första räknemaskinen där elektroniska komponenter spelade en stor roll var inte digital utan analog. Det var en grupp amerikanska tekniker vid Massachusetts Institute ofTechnology under ledning av professor Vannevar Bush. Den första konstruktionen dom byggde 1930, efter idéer av Kelvin, var driven av elmotorer. Den fungerade visslingen, men Bush tyckte att den var alldeles för långsam. Bush fick då idén att ersätta vissa av dom mekaniska delarna med elektronrör, där värden kunde lagras som elektroniska spänningar. Det påskyndade beräkningarna avsevärt men det orsakade också stora problem. Den tidens elektronrör var stora, ömtåliga och energikrävande. Dessutom utvecklade dom mycket värme och måste därför placeras långt från varandra vilket gjorde den redan stora maskinen ännu större. Ändå var detta ett avgörande steg i datorns utveckling.

Datorutvecklingen under andra världskriget.

Under andra världskriget pågick försök att konstruera datorer på tre håll i världen: i Tyskland, Storbritannien och i USA. Dessa tre projekt gjordes under mycket olika förutsättningar och under olika mål men dom var var för sig en viktig del av det stora pusslet.

Konrad Zuse hobbybygge

Z1 utvecklades av Konrad Zuse år 1936

Det första projektet började som ett hobbyarbete av den unga tyska ingenjören Konrad Zuse. På helt egne hand fick han samma idé som Turing, och 1936 började han konstruera en generell, programmerbar räknemaskin. Eftersom dom ekonomiska ramarna var begränsade arbetade han i sina föräldrarnas lägenhet och använde dom billigaste komponenterna han kunde komma över, bl.a. meccano-delar.

Zules första maskin, som han kallade Z1, var primitiv men på flera sätt revolutionerande. Framför allt räknade den binärt istället för decimalt, och istället för kugghjul arbetade den med mekaniska omkopplare som till och från. Dessutom hade den en processor, ett tangentbord för inmatning samt en panel där man kunde se resultatet i form av glödlampor. Dessutom fungerade maskinen faktiskt.

I nästa version, Z2, ersatte Zule de mekaniska omkopplarna med elektromagnetiska relä av samma sort som satt i telefonväxlarna. Han bytte också ut det klumpiga tangentbordet mot hålkort tillverkat av kamerafilm. Nu lär han också ha fått hjälp av den goda vännen och studenten Helmut Schreyer att bygga en helelektronisk maskin med elektronrör. Specialrör beställdes från Telefunken och en experimentmaskin skall ha tagits fram. Enligt uppgifter lär denna maskin varit ca 1000 ggr snabbare än de elektromagnetiska föregångarna. Att satsningen kom av sig sägs ha berott på att dom statliga pengarna som dom var beroende av drogs in år 1942. Förutom Z1 och Z2 byggde han också Z3, Z4 och Z5.

År 1940, när kriget var i full gång, försökte Zule och Schreyer intressera dom Tyska myndigheterna för en dekrypteringsmaskin byggd enligt de principer de utvecklat. Tyskland ansåg att dom praktiskt taget vunnit kriget och var därför inte intresserade av ett långvarigt och kostsamt militärt projekt. Men den kom ändå i praktisk användning inom tyskt flyg för att bl.a. lösa problem med vingvibration.

Englands dekrypteringsmaskin

I England var man i desperat behov att knäcka fiendes koder, speciellt sedan man kommit över ett exemplar av tyskarnas hemliga krypteringsmaskin Enigma. På Bletchley Park, en avsides belägen lantegendom i Hertfordshire, samlades en grupp matematiker och tekniker under ledning av professor Max Newman i syfte att konstruera en avancerad dekrypteringsmaskin.

Dom första Maskinerna, som kallades Heat Robinson, byggdes med telefonväxelrelä av samma typ som ingick i Zuses maskin. Denna maskin hade en för den tiden mycket hög hastighet på 2 000 tecken per sekund (0,002 MHz). För att höja hastigheten ytterligare ersatte dom reläna med elektronrör och kallade den nya maskinen Colossus. Colossus som innehöll ca 2 000 elektronrör och var den första helt elektroniska datorn togs i bruk år 1943. Många menar att den var starkt avgörande för kriget. Inmatningen skedde med en pappersremsa och den lär har uppnått en hastighet av 5000 tecken per sekund (0,005 MHz). Man ska å andra sidan komma ihåg att Colossus inte var någon generell programmerbar maskin utan var byggd för bara en uppgift. Men på ett annat sätt var den före sin tid. Den arbetade med textbaserade program, inte bara med matematiska som alla andra besläktade maskiner gjorde.

USA:s generella räknemaskin.

Mark 1 byggdes av Howard Hathaway Aiken och presenterades år 1943

Ungefär samtidigt som Colossus byggdes ledde Harvold-professorn Howard Hathaway Aiken (1900-1972) ett projekt att bygga en generell maskin för databehandling, inspirerad av Babbages skrifter. Aiken vände sig till IBM och fick gehör hos den mäktiga IBM-chefen Thomas John Watson. År 1943 provkördes maskinen, Mark 1, på IBM:s högkvarter Endicott. Mark 1 var nästan 20 meter lång, knappt 3 meter hög, innehöll nästan en miljon olika delar och fick instruktionerna från en pappersremsa. Bland arbetsuppgifterna för Mark 1 var att ta fram underlag för luftvärnsuppskjutningar.

I likhet med Zule använde Aiken elektromagnetiska relä istället för elektronrör, därför att han tyckte att elektronrören var opålitliga. Därför blev Mark 1 avsevärt långsammare än engelska Colossus, en multiplikation kunde ta 6 sekunder och en division ända upp till 12 sekunder, men den kunde lösa ett brett spektrum att matematiska problem och kunde hantera upp till 23 siffror.

De första moderna datorerna

När andra världskriget var slut skedde en explosion inom dataforskningen, och nu var det USA som gick i spetsen för utvecklingen. Först nu började man konstruera maskiner som kan påstås vara datorer i dagens mening.

Elektroniken slår igenom

ENIAC presenterades år 1946 och bygdes under ledning av Presper Eckert och dr John Mauchly

Den första helt igenom elektroniska datorn utvecklades vid the Moore School of Electrical Engineering i Pennsylvania under ledning av Presper Eckert och dr John Mauchly. Projektet började redan 1942 i syfte att snabbt kunna göra beräkningar av militär natur, framför allt väderprognoser och analys av projektilbanor.

Mauchly, som hade tittat på Bushs differentialanalysator övervägde att bygga en analog maskin. Men de nya vapensystem som höll på att utvecklas krävde så komplicerade uträkningar att en maskin som arbeta enligt den principen skulle vara alldeles för långsam. Vad som behövdes var en digital maskin som arbetade mycket snabbat, och på den tiden var det bara elektronrör som kunde komma upp i sådan hastighet.

Resultatet av Mauchly och hans medarbetaren arbete blev den decimala maskinen Electronic Numerical Integrator And Calculator, ENIAC, som presenterades i The New York Times den 15 februari 1946. Den vägde 30 ton och upptog en golvyta på drygt 130 m². Den innehöll ca 18 000 elektronrör och klara 5 000 additioner per sekund eller två multiplikationer av 10-siffriga tal på tre tusendelars sekund.

Mauchly hade lyckats lösa eller mildra många av dom problem som förknippades med elektronrör. De lyckades balansera spänningen så att elektronrören brann ut ganska sällan, kanske två eller tre i veckan. De lyckades generera all den ström som maskinen slukade och åstadkomma tillräcklig effektiv kylning för att absorbera all den värme som elektronrören producerade. Men ENIAC hade också en nackdel. Den var visserligen generellt programmerbar, men det var oerhört komplicerat och omständligt att programmera om den från en uppgift till en annan. Att t.ex. göra en enkel 24-timmars väderrapport, som det var meningen från början att den skulle göra, tog nästan 24-timmar att göra, så istället användes den för militära uträkningar och för tekniskt vetenskapliga uträkningar.

Det var emellertid inte helt säkert att maskinen skulle bli helt färdigbyggd. På grund av elektroniska problem drog sig många finansierar ur projektet. Maskinen kunde dock ändå byggas färdig tack vare matematikern Herman H Goldstine vid Aberdeen Ballistic Proving Ground i Maryland (huvudsponsor i projektet) som, tack vare kontakter inom amerikanska försvaret, lyckades utveckla nödvändigt ekonomiskt stöd.

Programmet i minnet

EDVAC byggdes av John von Neumann och stod färdig år 1950.

EDSAC byggd i Cambridge år 1949

ENIAC:s programmeringsproblem löstes av den framstående ungerskfödde matematikern John von Neumann (1903-1957) som var engagerad i USA:s kärnvapenprojekt, ett område där det krävs att extremt komplicerade matematiska uträkningar utförs i hög hastighet. Från 1944 var han konsult på Moore-högskolans datorprojekt, där han arbetade med ENIAC:s efterföljare, EDVAC (Electronic Discrete VAriable Computer) som stod värdig år 1950.

Neumann framlade en idé om att programmen skulle lagras i datorn egna minne. Då kunde man utnyttja datorns kapacitet till att växla mellan program allt eftersom arbetsuppgiften krävde. Man kunde även programmera den att växla mellan olika program under körningen. Datorn kunde på så sätt arbeta mer självständigt, och effektivt. En annan förbättring Neumann gjorde på EDVAC var att den arbetade binärt istället för decimalt som i ENIAC.

Idén med att lagra programmet i minnet spred sig fort så EDVAC blev inte den första datorn som arbetade så. Milstolpen nåddes istället först av två brittiska maskiner. En experimentdator byggd vid Manchester University (1948) och EDSAC (Electronic Delay Storage Automatic Computer) i Cambridge (1949).

De första svenska datorerna

Redan i slutet av 1930-talet började man från militärt håll, särskilt från marinen, visa intresse för snabba matematikmaskiner. Man vill har en maskin som kunde användas för dechiffering av koder och därför tog man kontakt med datortillverkare i Schweiz och USA, men kontakterna visades sig vara resultatlösa.

Under andra världskriget tillverkades ett antal matematikmaskiner vid bl.a. Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, och såväl Ericsson som Försvarets forskningsanstalt (FOA) arbetade med mer eller mindre långtgående planer på analogmaskiner.

Användningsområdet på dessa maskiner var naturligtvis militära men en undersökning som FOA gjorde första halvåret 1946 visade att intresset var stort för matematikmaskinerna inom universitet och högskolor. Den i februari 1947 tillsatta Matematikmaskinutredningen (MMU) föreslog därför att en matematikmaskin borde införskaffas, och för att undvika tidsfördröjning föreslogs att maskinen skulle köpas utomlands. År 1948 försökte man därför köpa eller hyra en matematikmaskin från USA men dom spända förhållande mellan öst och väst hade fått handelspolitiska konsekvenser och matematikmaskinerna ansågs ha för stort strategiskt värde. Man var därför tvungna att bygga maskinen själva.

Att bygga en egen matematikmaskin var egentligen inga större problem för Sverige. Maskinen byggde på samma teknik som automattelefontekniken, vilket Sverige var långt framme i. Dessutom hade Sverige precis uppfunnit ett elektronrör som lämpade sig mycket väl för matematikmaskiner. Vi fick dessutom värdefull kunskap om dom amerikanska maskinerna från ett antal svenska tekniker som precis återkommit från USA som stipendiater.

1949 började dom utveckla en maskin på "gamla Teknis" i Stockholm och redan ett år senare invigdes BARK (Binär Automatisk Relä - Kalkylator), som arbetade likt Mark 1 enligt elektromagnetisk princip. BARK byggdes av bl.a. ingenjörerna Harry Freese och Gösta Neovius under ledning av docent Conny Palm. BARK var egentligen bara ett experiment inför en betydligt mer avancerad elektronisk maskin.

Denna maskinen togs i bruk den 1 april 1954 och kallades för BESK (Binär Elektronisk Sekvens - Kalkylator). BESK utvecklades under ledning av professor Erik Stemme. Den innehöll över 3 000 elektronrör och klarade cirka 23 000 operationer i sekunden (0,023 MHz) och var därför under ett år världens snabbaste matematikmaskin.

Många ansåg att Sverige skulle kunna få en ledande roll i utvecklingen av datorer, men så skedde inte. Man insåg inte att transistorn skulle ta över efter elektronröret utan man fortsatte med att arbeta med elektronrör.

Mikrochipens utveckling

När transistorn uppfanns betydde det en kraftig förbättring av datorerna. Tidigare hade datorerna arbetat med elektronrör, som hade många nackdelar. Nu kunde man både göra snabbare och mindre datorer som drog mindre ström och var lättare att arbeta med, så att till och med en person utan hög utbildning kunde arbeta med datorer.

Transistorn

Transistorn uppfanns vid Bell Telephone Company år 1947

Transistorn, som ersatte elektronröret, uppfanns strax före julen år 1947 vid Bell Telephone Company i USA av det tre forskarna John Bardeen (1908-91), Walter Houser Brattain (1902-87) och William Bradford Shockley (1910-89)

I transistorn utnyttja man förstärkareffekten hos ett halvledarematerial, vanligen kisel, som har förorenats med små mängder av ett främmande ämne. Jämfört med elektronrören har transistorn många fördelar:

• de kräver mindre ström
• de behöver inte värmas upp
• de utvecklar obetydlig överskottsvärme
• de är enklare till sin konstruktion
• de är billigare att massproducera
• de är betydligt mer driftsäkra
• de kan fås att arbeta snabbare
• de kan göras mycket mindre

När den första transistorstyrds datorer byggdes år 1955 innebar det dödsstöten för dom datortillverkare som inte i tid insåg att elektronrören inte hade en framtid.

När dom första datorerna med transistorer kom började man fantisera om superdatorer som skulle vara ett nav i ett nätverk med tiotusental datorer. Man tänkte sig att stora och små företag, och även privatpersoner, skulle prenumerera på datorkraften som skulle levereras ut till kunderna via kablar. Andra framsteg som ledde tankarna i denna riktningen var tillkomsten av programmeringsspråken, främst ALGOL (ALGOrithmic Language) (1958), som drastiskt förenkla programmeringen av datorer.

Integrerade kretsar och mikrochip

Under 50-talet diskuterades på många håll planer på att bygga små datorer för olika ändamål. Bl.a. inom Pentagon diskuterades i slutet av 1956 planer på att bygga trupptransportrobot, i vilket det skulle sitta en dator som skulle navigera den. Även inom NASA hade man planer på sådana datorer som skulle navigera raketer till månen. Till Pentagons robot skulle det krävas runt en miljon olika förbindelse och för månraketen skulle det krävas över 10 minjoner komponenter. Att bygga så stora kretsar betyder att det blir lång väg mellan komponenterna vilket betyder att beräkning hastigheten blir låg. Det enda sättet att komma förbi detta problemet var att bygga mindre kretsar, men det betydde att beräkningskapaciteten blir låg, man hade alltså kommit in i en återvändsgränd. Detta problem löstes i och med uppfinningen av den integrerade kretsen.

mikrochipet uppfanns år 1959.

Uppfinningen av den integrerade kretsen gjordes år 1959 och brukar tillskrivas två amerikanska uppfinnare som uppfan den oberoende av varandra. Den ena var Jack Clair Kilby (f. 1924) som arbetade vid Texas Instruments och den andra var Robert Noyce (1927-1990).

De första integrerade kretsarna fanns till salu våren 1961. Trots sin stora fördel jämfört med den traditionella tekniken blev det ingen storsäljare på grund av det mycket höga priset. Räddningen blev NASAS enorma behov av små och enkla datorer till rymdprogrammet. NASA:s villighet att köpa stora mängde komponenter till relativt höga priset gav halvledarindustrin stora intäkter som dom kunde använda till att utveckla kretsarna och sänka priserna.

Mikroprocessorns födelse

År 1969 planerade den japanska kontorsmaskintillverkaren Busicom att tillverka en avancerad bordskalkylator med avancerade funktioner som trigonometri. Tyvärr kunde man inte hitta någon ingenjör i japan som kunde konstruera dom 12 integrerade kretsarna som dom behövde. Därför vände man sig till det nystartade företaget IntegratedElectronics. Integrated Electronics grundades samma år av de två amerikanska ingenjörerna Robert Noyce och Gordon More och är nu mer känt som Intel Corporation. Dom satte den från Stanford värvade Ted Hoff på problemet med att utveckla dom 12 kretsarna. Hoff ansåg däremot att det var ekonomiskt ohållbart att konstruera 12 kretsar för bara en liten samling maskiner. Han presenterade istället år 1971 i tidningen Electronics News en mikroprocessor, på engelska kallat CPU (Central ProcessingUnit) som fick namnet 4004. Den innehöll 2 250 transistorer, hanterade data i fyra-bitas block, arbetade med en hastighet av 60 kHz (0,06 MHz) och kostade ca. 1 000$. Trots att den inte var så effektiv kunde användas till dom mest skilda slag av uppgifter och blev därför betydligt billigare eftersom priset kunde slås ut på en stor mängd användare.

Året efter fick Intel i uppdrag från ett annat företag att utveckla en liknande krets för att styra bildskärmsterminaler. Resultatet blev 8008, den första generella mikroprocessorn. Den stora skillnaden mot 4004 var att den arbetade med 8 bitar istället för 4 bitar. Medan Intel utvecklade den bestämde sig emellertid kunderna för att använda en billigare teknik och Intel ställde in sig på att sluta tillverka mikroprocessorer. Man lanserade ändå den färdiga 8008 utan några större förhoppningar men till allas förvåning blev det en stor försäljningssuccé, och både konkurrenterna och Intel fick tänka om. Redan året därpå introducerade Intel efterföljaren till 8008, den 8-bitarts 8080.

Intel var förstås inte det enda företag som tillverkade mikroprocessorer. Dom hade många konkurrenter bl.a. Motorolas 6800, vars efterföljare återfinns i IBM:s persondatorer och i Apple:s Macintosh. Andra konkurrenter var Z80 från Zilog (ett företag startat av tidigare Intel-anställda) och 6502 från MOS Technology (där en del av personalen kom från Motorola). Efterföljaren till 6502 återfanns i den tidigare så populära hemdatorn Commondore 64. På grund av konkurrensen föll snart priset på en CPU till runt 100$.

De första hemdatorerna

Alla datorer jag har beskrivit innan har varit mycket stora och oerhört avancerade. För att kunna arbeta med dom krävdes det gedigen utbildning och det krävdes dessutom stora lokaler med ordentlig ventilation. När CPU:n uppfanns lades grunden för dom små enkla datorerna som en vanlig människa kan har hemma och arbeta med utan att ha någon speciell utbildning.

Altair 8800

Altair 8800 presenterades år 1975 och såldes som byggsats.

I Januari 1975 presenterades den första mikroprocessorbaserade datorn, Altair 8800 i tidningen Popular Electronics. Altair kallades för personal computer, inte för att den var enkel att arbeta med utan att priset var lågt, den kostade bara 397$. Altair kunde köpas via postorder av företaget Micro Instrumentation Telemetry Systems (MITS) som byggsats och var enbart till för hobbyarbete. Den och eftersom den var en bygsats var det inte många som lyckades få den att fungera och om dom lyckades kunde dom inte göra så mycket med den ändå. Det enda sättet att få den att göra något var att programmera den med programmeringsspråket BASIC (Beginner's All-purpose Symbolic Instruction Code), utvecklat av Paul Alle och Bil Gates, genom att ställa strömbrytarna och det enda sättet att se resultatet var att titta på lysdioderna. Man kunde inte heller göra så stora program på grund av den ringa minneskapaciteten. Altair 8800 var baserad på Intels 8-bitars 8080 och hade 256 byte RAM. Efter hand utvecklades expansionskort till den som gav den extra minne, möjlig het att koppla upp den till en annan dator, kassettbandspelare (för permanent lagring), det utvecklades också program till den.

Apple I

Apple I utvecklade av Steve Jobs och Stephen Wozniak i Jobs föräldrars garage och för att kunna sälja den startade dom år 1976 företaget Apple Computer, Inc. i Cupertino, California. Steve Jobs start som afärsman blev när Byte Shop bestälde 100 maskiner för 500$ styck. Dom lyckades sälja ca. 200 stycken som alla löddes Wozniak ihop i Jobs föräldrars garage innan dom förstod att dom måste rikta sig till en större marknad för att kunna konkurrera med alla andra hobbyföretag. Datorerna måste har ett plastskal som smälte in i hemmamiljön, passa i ett vanligt vägguttag, ha ett tangentbord för att mata in data, ha en skärm för att visa resultatet och ett långtidsminne för långtidslagring av data och program. Men absolut viktigaste är att den har program för att någon annan än proffs ska kunna arbeta med den. Till att börja med var det bara BASIC, men man skulle kunna lägga in egna program utan att behöva programmera dom själv. Dessa kriterier uppfylldes i Apple II.

Commodore PET

Commodore PET

Det nystartade datorföretaget Commodore Business Machines presenterade sin Commodore PET (Personal Electronic Transactor) år 1977. Det var den första egentliga persondatorn och eftersom den var betydligt kraftfullare än dom samtida datorerna blev efterfrågan mycket stor, nästan för stor för det lilla företaget. Den levererades förprogrammerad, var enkel att arbeta med, hade 4 eller 8 KB minne, två interna kassettstationer, och hade ett tangentbord.

Apple II

Apple II blev direkt en succé när den presenterade år 1977. Den hade ett strömaggregat, ett tangentbord, en manual, en spelkontroll och ett kassettband med datorspelet "Breakout". Om man kopplade den till en färg-TV kunde man få för på den tiden utmärkta färger.

TRS-80 presenterades år 1977.

Steve förstod, i motsatts till sina konkurrenter, att om Apple. skulle kunna bli ett framgångsrikt företag måste dom har kapital, professionella ledare, bra relation med köparna, och distorsionskanaler. Inget av detta var lätt att ordna i en tid när PC var ett okänt begrepp utanför hobbykretsarna.

TRS-80

I augusti 1977 presentera datorföretaget Tandy sin skrivbordsdator TRS-80. Den baserades på mikroprocessorn Z80 och levererades med skärm, 4 KB minne, BASIC, Kassettstation, och en lättfattlig bruksanvisning

Den moderna persondatorn

IBM PC

IBM PC utvecklades av IBM år 1981.

Det stora dataföretaget IBM hade inte sovit under persondatorrevolutionen. 1975 presenterade dom en skrivbordsdator, 5100, men den sålde inte bra. Även år 1980 försökte dom sig på en mikroprocessorbaserad dator, en ordbehandlare, men den konkurrerade med deras skrivmaskiner som dom fortfarande sålde en miljon av om året. Att dom inte lade ner mer energi på att utveckla en persondator berodde på att IBM fortfarande såg datorn som en stor maskin, som kostade miljoner dollar och sköttes av specialutbildad personal. Den tidens persondatoranvändare var bara människor som hade datorn som hobby och IBM såg ingen större marknad där.

När persondatorn under 1980 blev en kontorsmaskin fick IBM fart. Idéen att IBM borde bygga persondatorer togs upp i juli 1980 av William Lowe, en högre chef på företaget "entry-level system" i Boca Raton, Florida.

Redan två veckor efter Lowers förslg hade IBM byggt en prototyp, Acorn. IBM PC behövde programvara och operativsystem men trots att IBM var världens största datortillverkare hade dom inte rätt kunskaperna att utveckla några program. Dom vände sig istället till det lilla 32-mannarsföretaget Microsoft och bad dom utveckla ett operativsystem till dom. Microsoft hade inget operativsystem färdigt så dom vände sig till det lilla lokala företaget Seattle Computer Products och köpte ett operativsystem av dom för 30 000$ kontant, som vi numera känner som MS-DOS. Detta operativsystem fanns på alla IBM PC och Microsoft fick mellan 10$ och 50$ för varje sålt exemplar vilket dom tjänade mycket bra på.

Don Estridge fick i uppdrag att leda arbetet med att utveckla IBM PC. Det mesta arbetet fördelades på flera olika företag. Operativsystemet utvecklades som sagts av Microsoft, Mikroprocessorn köptes av Intel, Tandor utvecklade diskettstationen, Zenith tog fram strömaggregatet, och det japanska företaget Epson stod för skrivaren. Microsoft utvecklades förutom operativsystemet och BASIC också en version av kalkylprogrammet VisiCalc, en ordbehandlare, en svit av kontorsprogram och spelprogrammet Adventure (dom var inte helt säkra på om IBM PC skulle användas som kontorsmaskin, hemdator, eller både och).

Inom företaget var det många som trodde att IBM inte skulle kunna sälja persondatorn. Det var bara storföretag som använde datorer i större skala, och dom skulle fortsätta att använda "riktiga" datorer, dvs. Stordatorer. Småföretag och privatpersoner skulle inte ha något nytta av en dator. Trots motsättningarna inom företaget började man planera för försäljning. Det låga priset som datorerna måste säljas för gjorde att dom inte kunde säljas av IBM direkt för att ekonomin skulle gå ihop. IBM förhandlade istället med Chicagoföretaget Sears Company att sälja maskinen på deras Business Centers och ett kontrakt gjordes med ComputerLand att sälja datorn i deras affärer. För deras företagskunde skulle IBM också sälja datorn på deras vanliga försäljningskontor tillsammans med deras elektriska skrivmaskiner och ordbehandlare.

Tidigt år 1981, bara 6 månader efter projektet började, ber IBM reklamföretaget Chiat Day att ordna en reklamkampanj. Marknadsundersökningar visade att persondatorn fortfarande låg i den gråa zonen mellan kontorsmaskiner och hemdatorer. Reklamkampanjen skulle både riktas till kontoren och hemmen.

Under sommaren 1981 började dom första maskinerna tillverkas på IBM:s fabriker i Boca Raton, och i Augusti levererades 1 700 IBM PC till Sears Business Centers och ComputerLand affärer färdiga för försäljning.

IBM PC eller PCG som den med tiden kom att kallas, var en komplett dator utrustad med 64 KB RAM, en diskettstation, hade Intels 16-bitars 8088 processor på 4,77 MHz, och kostade 2 880$.

12 augusti började New York pressen intressera sig för IBM:s dator. Det blev på en gång ett stort mediaintresse och på några veckor hade PCG:n blivit en stor succé, både på kontoren och i hemmen. Bara det att det stod IBM på maskinerna gjorde att folk köpte den. Datorerna tog slut i affärerna så fort dom kom upp på hyllorna och det fanns långa väntelistor på folk som ville ha en dator så därför beslutade IBM att fyrdubbla produktionen.

Under 1982-83 blev PCG:n en industristandard. Dom flesta av de populära programmen gjordes om för att kunna köras på PCG:n och tillgången på många program gjorde PCG:n ännu mer populärare. Detta gjorde att andra företag började tillverkade kopior på PCG:n som kunde köra samma program. Detta var möjligt eftersom PCG:n var inte patentbelagd, förutom BIOS-kretsen som är den kretsen där alla rutiner för hantering av systemet finns. Dessutom var PCG:n byggd av standardkomponenter som var lätta att få tag på den öppna marknaden. Det mest framgångsrika företaget som byggde kopior av PCG:n var Hourson-företaget Compaq, som tillverkade sin första dator 1982. En av dom datorer som dom tillverkade var Compaq Portable som var den första bärbara dator (släpbar dator är kanske riktigare). Redan ett år efter det att företaget startade hade dom uppnått en försäljning på 110 000 000$.

Även andra företag utnyttjade IBM-konceptet och började tillverka IBM-kompatibla datorer. Några av dessa var Tandy, Commodore, Victor, och Zenith. Förutom att tillverka IBM-kompatibla datorer började många även att tillverka delar till IBM-datorn, som minne och expansionskort.

Snart var det bara IBM-datorer som gällde och alla som inte följde den standarden försvan snabbt. Det enda företaget som struntade i det var Apple Computer. Dom konkurrerade med IBM PC med bättre programvara.

IBM XT

Den första stora förbättringen på PCG:n kom i mars 1983. Då lanserades IBM XT, vilket tros stå för Extended Technology. Detta var i princip samma dator som PCG:n, med enda skillnaden att den hade en hårddisk. Nu fick användaren ett betydligt snabbare och större sekundärminne än tidigare, den fick plats med hela 10 Mb. Detta motsvarade nästan 35 fullmatade disketter. Compaq var inte sena att lansera en släpbar dator med hårddisk, Portable Plus.

IBM PCjr

I oktober 1983 lanserades IBM PCjr som vart gjord för skolor och hemmabruk. Detta var IBM:s första försök att göra hemmadatorer och det visade sig snabbt att dom inte hade nödvändig kunskap på hemmamarknaden. IBM PCjr hade alla nackdelar som en hemdator kan har. Högt pris, usla utbyggnadsmöjligheter samt mycket dåligt tangentbord. IBM PCjr tillverkades fram till 1985.

IBM AT

I augusti 1984 presenterade IBM på en presskonferens IBM AT, Advanced Technology. Denna var baserad på Intel 286 och hade en hårddisk på hela 20 Mb. En annan förbättring var att disketten nu kunde lagra mer än tidigare, men den kunde naturligtvis även läsa som gamla disketterna.

Andra saker som IBM presenterade var ett nytt grafikkort. Tidigare hade man fått välja att antingen köpa ett monokromt grafikkort med hög upplösning eller ett färgkort med låg upplösning. Det nya grafikkortet, som kallades EGA (Enhanced Graphics Adapter), var ett färgkort med hög upplösning.

IBM höll nu på att anpassa sin verksamhet till dom lönsamma persondatorerna och integrera PC-konceptet i hela sitt produktutbud. Ett exempel av detta var 3270 PC och 3270 PC AT som var PC-baserade terminaler. Dessa datorer var särskilt designade för kommunikation med stordatorer i IBM-miljö. Fördelen med PC-terminaler istället för vanliga terminaler var att man kunde göra flera saker samtidigt med dom.

Det kom att lanseras flera specialdatorer. Ett exempel var PC AT/370 som var en dator för programutveckling av stordatorprogram. En annan specialdator var S/1 PC, eller IBM 5170, som var gjorda för att köra mini-program för mindre tillämpningar.

RT PC

I januari 1986 lanserade IBM sin teknikdator RT PC eller IBM 6150 som var dess officiella namn. Den baserades på en helt ny typ av processor, RISC (Reduced Instruction Set Chip) som lanserades ett år tidigare. Denna processorn kunde göras 2-4 gånger snabbare än den vanliga tekniken. PC RT var trots detta kompatibel med IBM PC AT genom ett särskilt expansionskort. Den blev inte speciellt populär eftersom det var svårt att få tag i program till datorn, som arbetade med operativsystemet AIX och dessutom var den väldigt dyr. Den användes främst inom tekniskt - vetenskapliga applikationer som CAD (Computer Aided Design) och CAM (Computer Aided Manufacturing).

Samtidigt som RT PC kom ut på marknaden presenterade IBM sin första bärbara dator, PC Convertible, som ryms i en attachéväska. Den hade samma tekniska prestanda som en standard PC, men den hade ett nytt diskettformat. Disketterna var mindre än tidigare (3,5") men rymde trots det betydligt mer.

PC 286 XT

På hösten 1986 presenterade IBM PC286 XT, som var en korsning av det dom redan hade. Den var en XT-dator utrustad med AT-processor inklämd i en PC-låda.

Samma år presenterade Compaq en dator med Intels nya 80386, Deskpro 386. Att Compaq han före IBM med att lansera en 386-baserad dator är märkligt med tanke på att IBM, som ägde Intel till en viss del, hade haft tillgång till ritningarna och specifikationerna på den nya processorn ett bra tag. Efter Compaqs lansering följde flera företag efter, som PCs Limited, Televideo, IMC och Multitech. Den enda som inte lanserade en 386:a var IBM. Många undrade varför men IBM vägrade att yttra sig i frågan. Den 1 april 1987 ringde IBM till alla tidningsredaktioner i hela landet och berättade att dom skulle ha presskonferens dagen därpå, men dom sa inte vad det gällde.

PS/2

PS/2 utvecklades av IBM och presenterades den 2 april 1987

Dagen därpå, den 2 april presenterade IBM Personal System/2, även kallad PS/2. Denna lanseringen gjordes i en ytterst noggrant samordnad auktion. Över hela värden lanserades på en gång över hundra olika tillbehör till den nya datorn.

PS/2 lanserades i fyra olika modeller, modell 30, 50, 60 och 80. De nya datorerna är, förutom minstingen 30 inkompatibla med IBM PC. Deras inre arkitektur bygger på MCA (Micro Channel Architecture) vilket gjorde att varken expansionskort eller annan utrustning som var bygd för IBM PC passa längre. De använder även det nya diskettformatet 3,5" och istället för de digitala skärma som tidigare användes måste man nu plugga i en analoga skärma vars bildkvalitet, både monokromt och färg är mycket bättre. Dom hade även utvecklat ett eget operativsystem för den, OS/2, vilket gjorde det möjligt att använde mus. Tyvärr gick inte alla andra över till MCA utan höll sig till PC-standarden.

Slutord

Efter det att PC-standarden etablerats på datormarknaden har det inte hänt så mycket. Eftersom tillverkarna har en standard att hålla sig till och eftersom datorerna måste vara bakåtkompatibelt så har tillverkarna inte kunnat utveckla systemen så mycket dom velat. Så klart har det hänt en del ändå sen IBM lanserade sin PC. För det första har datorerna blivit avsevärt mycket snabbare och större, men även mjukvarumässigt har dom blivit betydligt bättre.

Källförteckning

Microsoft^® Encarta^® 96 Encyclopedia^©
Bonniers Multimedia Lexikon 1997
Bonniers Multimedia Lexikon 1998
Bonniers Lexikon 1996
Bra böckers lexikon 1978
Från kretsar till system av Gunvald Hedemalm
Computer: a history of the information machine av Martin Campbell-Kelly och William Aspray
Från kula till dator av Jörgen Lund
Datorer? - att leva med datorer av Ingvar Gratte och Erik Månsson
Boken om uppfinningar
Hårdvaran i din dator av Per Eriksson och Bo Nordlin
Teknikhistoria av Staffan Hansson
Illustrerad Vetenskap
Internet

Magnus Olsson: magnus.78@mail.bip.net