[Hem] [Göra sommar] [Fjällguiden Register]

Fjällguiden

Fjällbotaniska trädgården

Den Fjällbotaniska trädgården i Hemavan började anläggas 1989. Trädgården ägs numera av Storumans kommun och sköts av den ideella föreningen Fjällbotaniska trädgårdens vänner.
Trädgården ligger på en ås ovanför Fjällparken nära början av Kungsleden.
Sammanlagt ca 400 m grusad gångväg har lagts i en slinga runt åsen. Vägen är handikappanpassad och kan nås via hiss från översta våningen av Fjällparken.
De stora lokala klimatskillnaderna mellan åsens sol- och skuggsida gör det möjligt att odla både värmekrävande sydbergsväxter och mer köldberoende alpina arter.
Typiska arter för varje samhälle har samplanterats mellan lav- och mosstäckta stenar från motsvarande platser i naturen.

Odlingsyta 1

Platsen visar växtligheten på forna oreglerade sjö- och älvstränder inom fjällområdet med högvatten under försommar och lågvatten under sensommar och höst.
Före vattenkraftsutbyggnaden uppvisade dessa stränder unika och synnerligen artrika växtsamhällen. På älvstränderna möttes “nedvandrade” fjällväxter och “uppvandrade” låglandsväxter.
Längst upp på stranden avsatte högvattnet näringsrika sediment som skapade fruktbar mark med frodig växtlighet med bla kanelros.
Längst ned på stranden mötte man amfibiska småörter som bildade blommande mattor då lågvattnet lät dem komma upp på torra land.
Allt detta är borta från den totalreglerade Umeälven, men många av arterna återfinns nu på odlingsyta 1, hämtade från Vindelälven och Vojmån. Särskilt intressant är Jämtlandsmaskrosen med orangeröda blommor.

Odlingsytor 2-6

Ytorna 2-6 som ansluter till strandens östra del har ett mycket vindexponerat läge, som gör dem lämpade för små och låga växter.
Här möter man framförallt ärt-, nejlik-, stenbräcke- och fetbladsväxter. Andra vindhärdiga växter, som t.ex. fjällvallmo, trivs särskilt väl här.

Odlingsytor 7-9

Ytorna 7-9 är specialytor för några sk “svåra” artgrupper:
Nr 7 kärlkryptogamer (ormbunk-, fräken- och lummerväxter) nr 8 gräs och starr, samt nr 9 halvgräs.

Odlingsytor 10-12

Ytorna 10-12 visar växtsamhällen, dvs växter i naturlig blandning från:
Nr 10 lågalpin hed på kalkfattig mark, och motsvarande på kalkrik mark, nr 12. Inom förstnämnda yta står etiketterna glest, vittnande om ett lågt artantal. Inom den senare (12) möter man en skog av etiketter, som visar att den kalkrika lågfjällsheden är fjällets artrikaste samhälle. Mellan de mossklädda kalkstensblocken trängs den lappländska landskapsblomman fjällsippa, som trots namnet är en krypande dvärgbuske, med en mångfald blommande örter.
Mellanliggande yta 11, symboliskt försedd med ett litet toppröse, visar högalpina växter.
Redan före midsommar blommar här isranunkel, fjällsmörblomma och purpurbräcka. Längre fram på sommaren får man därför nöja sig med gräs- och starrarter samt vackert kartlavsbrokiga stenar. Odlingsyta 13
Yta nr 13 har gjorts till “Flora islandica”. Den isländska floran har mycket stora likheter med den skandinaviska fjällfloran och växtligheten på yngre lavafält har vissa likheter med den på serpentin, se nedan.

Odlingsytor 14-15

Även på ytorna 14 och 15 finns gott om stenar, men av annat slag. De har rödbrun färg och saknar påväxt av kartlav.
Det är serpentinsten, en säregen bergart som utgör huvuddelen av den välbesökta fjälltoppen Atoklinten, se även sid XX.
Serpentinstenen innehåller nickel som gör den giftig för flertalet växter. Floran på serpentin består därför av ett mycket begränsat antal arter, de flesta tillhörande nejlikväxternas familj, som förmår växa på detta substrat.
En del av de växter som visas på ytorna 14 och 15 är serpentin-endemer, vilket innebär att de i naturen uteslutande växer på serpentin.

Odlingsytor 16 och 17

Dessa ytor har ett skuggigt läge, som ger sen snösmältning och senare blomning.
På yta 17 finns bla klippväxter som fjällbrud, fetknopp, rosenrot och klippveronika, som här blommar flera veckor senare än på sydsidan av åsen.
Yta 17 användes utsprungligen för orkidéer och liljeväxter. Sedan alla orkidéer blev fridlysta i hela landet 1992 har orkidé-samlingen inte kompletterats.
Den kommer efter “naturlig avgång” att läggas ned och ersättas med växter som blommar för tidigt på andra platser i trädgården.
Strax söder om yta 17 finns en rastplats med bänkar och bord. Härifrån leder en grusad gång “Geologstigen” tvärs över åsen ned till västsidans solbelysta odlingsytor. Längs stigen finns på ett tiotal platser uppställda stenblock men namn, representerande vanliga bergarter in Tärnafjällen.

Odlingsytor 18-19

Inom västsidans två sydligaste ytor finns en liten samling av välkända alpväxter, bl.a. edelweiss (18).
Yta 19 domineras av en frodig och vacker blåblommande växt, som räknas bland de mest sällsynta i Europa. Den heter Wulfenia och finns i Alperna på ett enda ställe i Österrike. Den har ytterligare en isolerad förekomst i Albaniens berg och anses vara en relikt från tertiärtiden.

Odlingsyta 20 Brudkulla

Här möter man en inhemsk, lika sällsynt art som Wulfenia, nämligen brudkulla.
Denna nya art är efter tillstånd inplanterad på yta 20 tillsammans med de förmodade föräldrararterna brunkulla från Jämtland och brudsporre.
Den nya arten upptäcktes väster om Tängvattnet för mer än 30 år sedan och ansågs då vara en brunkulla. Se även sid 68.
Under senare år har österrikiska orkidé-specialister visat att den är en egen art som de beskrivit under namnet Gymninigritella runei (efter dess upptäckare och Fjällbotaniska trädgårdens grundare doc. Olof Rune).
Den anses ha uppstått i samband med hybridisering mellan brunkulla och brudsporre.
Förutom från Tärna är den nya arten endast känd från ytterligare tre lokaler inom grannkommunerna Vilhelmina och Sorsele.
I motsats till Wulfenia är denna lappländska endem troligen mycket ung, kanske mindre än tusen år.

Odlingsytor 21-24

På solsidans största ytor, 21-24, presenteras sydbergsväxter, från Tärna och angränsande delar av Norge.
Närheten till mildare havsklimat i Norge gör det möjligt för sydliga arter som hässleklocka och kungsmynta att överleva i sydläge i Hemavan 600 möh.

Odlingsytor 25-31

Här presenteras arterna familjevis: Korgblommiga, ljungväxter, kransblommiga, mårväxter, dunörtsväxter, ranunkelväxter och rosväxter.

Odlingsyta 27

Denna yta med dunörtsväxter har helt erövrats av den paranta praktdunörten, som saknas i Skandinavien men finns rikligt på Island.
Den är också känd som Grönlands nationalblomma under namnet “niviarsiak”.

Odlingsyta 29

Bland korsblommiga på yta 29 märks den sällsynta skandinaviska endemen blockhavsdraba genom rik blomning och fröalstring.
Även denna är en sk alloploid korsningsprodukt som uppkommit efter istiden. Detsamma gäller fjällvivan på yta 24, även den en skandinavisk endem från postglacial ålder som upp- kommit genom korsning mellan smalviva (yta 1) och majviva med nutida nordgräns i Jämtland.
Vissa myrväxter, t.ex. Kung Karls spira, trivs inte i odling men finns rikligt på den angränsande myren.

Naturstigar

Vid rastplatsen, där Geologstigen utgår, börjar även naturstigen “Åsen”, som följer gamla kostigar längs åsens västsida tillbaka till huvudentrén.

Orkidékärret

Från “Johan Skyttes Lada” utgår en spångad led uppför sluttningen till ett backkärr rikt på orkidéer.Doc. Olof Rune, 1995

[Hem] [Göra sommar] [Fjällguiden Register]