Jesu intåg i Jerusalem.
Det är fyllt av symboler och bilder…jag kommer ihåg hur vi i söndagskolan tittade på bilder från denna historia. Där kom Jesus inridande på åsnan och allt folket jublade. Vi småpojkar skrattade åt uttrycket Davids son i sången - för vi hade en kompis som hette Davidsson…som följaktligen under adventstid blev kallad Hosianna.
Nå.
Man kan fundera hur det hade sett ut idag? Hur hade Jesus kommit? Hur skulle han tagit sig hit så här på morgonkvisten? Skule han rida åsna idag också?
Eller skulle han skickat sina lärjungar att låna en raggarbil? Eller en skraltig damtralla med vint bakhjul? Kanske kom han bakpå en rejäl Harley Davidson.
Åsnan som han använde var den fattiges djur - så viktig, minst lika viktig som geten var för mjölken så var åsnan viktig för att kunna frakta varorna och människor till marknaden och från den.
Åsnan var ett lastdjur, istadig och envis enligt myten om en åsna. Sedd som dum. Med andra ord en egen individ. Nån som var svårt att styra. Kanske var åsnan sån som Jesus önskade att människor var - svår att styra och att regera över.
Vad är våra åsnor idag?
Jag tror att Jesus skulle kommit i en gammal sur Volvo 244 - sliten och ful, en sådan där som inte ens är värd besväret att lacka om - men som går och går oavsett väder. Den kan behöva en liten spark ibland, en slurk olja och kan kännas rejält envis och istadig. Men den finns där - för sin ägare och hans pinaler dit han eller hon ska.
Jag tror faktiskt att Jesus hade valt en gammal 244. För allt Jesus gjorde var att upprätta den minsta, visa på den minst anseddas liv och dess värde i Guds ögon. Liksom han gör idag och varje dag.
För vi människor är nog också lite som den där gamla Volvon för Gud - vi är istadiga och envisa, ibland får Gud puffa på oss rejält för att vi ska göra något som ens kan skönja konturerna av hans vilja.
Och vi är älskade för det, precis som ägaren kan äslak sin bil så älskar Gud oss - vi är älskade precis som vi är, en smula slitna och med en lack som kanske sett sina bättre dagar. Då och då lägger vi av och ber att få vara ifred men ändrar oss. Och vi är Guds avbild - en avbild som är unik för varje individ - precis som Gud - unik i varje människas upplevelse. Och vi är Guds verktyg, som åsnan, som Volvon så är vi Guds verktyg i byggandet av Guds rike - ett rike som börjar att byggas redan här på jorden. Av oss tillsammans, med alla våra olika gåvor.
Så nästa gång ni hör den slirande fläktremmen på en Volvo 244 - tänk på att det kan vara Jesus som kommer. Eller någon av dessa Guds minsta - eller en av oss.
Läs också betraktelsen Perfekt/Ickeperfekt