.../betraktelser |
||
RangerbangårdenI denna ödesmättade text skiner Jesu mänsklighet igenom som en stickande spotlight - en människa som önskar sig att få slippa lidandet som han vet ska komma - ett lidande som han vetat om sedan han föddes. Oundvikligt. Och en sista önskan att, om det går, kunna hitta en annan utväg. Men det som är oundvikligt har inga omvägar, inga bakdörrar. Gud Fadern verkar vara tyst… Getsemanetexten är en sorts knytpunkt, en av Gudsverklighetens rangerbangårdar där linjer från alla håll flyter samman för att ta nya vägar. Den blir ibland bortglömd - inklämd som den är mellan sista måltiden och förräderiet. Men här sammanfaller syndafallets misstag, Abrahams stoppade avrättning av sin son, Messiasprofetian och våra frälsningar. Allt samlas upp här och blir en liten men klart lysande punkt av gudomlig sanning. För när berättelsen sedan fortsätter avslutar människan sitt brott mot sin skapare genom att döda honom, döda Guds son. Och Gud utger sin son - Abraham fick möjligheten att skona Isak, men människans ondska gav inte Gud det valet. Messias blir inte trodd. Ondskan blir så stor att den liksom exploderar och mister sin makt. Dess kraft görs om intet av att Gud gör det yttersta goda - för den som minst förtjänar det: människan. Mitt i allt detta lever vi. Många gånger faller vi ned på knä och ber att nån kanske kunde ta ifrån oss det som vi vet ska komma. Det jobbiga, det som gör ont. Och vi känner att vi inte får något svar. Men i löftet ingår inte att livet plötsligt blir enkelt som ett plus ett utan löftet består i att vi är förlåtna och att vi får vara vissa att Gud aldrig lämnar vår sida. För Guds makt ligger i närvaron, att vid varje skrattande människa går en skrattande Gud och där tårarna faller där gråter också Gud. |
||
| Radioandakt | ||
1a i fastanMik 7:7-9[7]Men jag spanar efter Herren,
|
||
|
©nws |