Möt Gud

- i det lilla

Profeten Elia hade gjort mycket och började ifrågasätta Guds plan med honom – Elia hade flytt undan ett dödshot, han kände att han var den enda som såg människornas misstag och han var trött – trött på att vara den som hela tiden sa det sanna.

Han bad Gud att ta hans liv. Guds ängel mötte honom och gav honom mat. Sedan begav Elia sig rakt ut i öknen för att söka Gud: i fyrtio dygn traskade han tills han nådde ett högt berg.

Där stannade han, bodde i en grotta. Han ville verkligen finna Gud – var denne Gud var. Han ropade efter Gud att visa sig.

En väldig storm som slet upp träd med rötterna och jorden kom i gungning – Gud skapade den men Gud var inte stormen. Sedan kom en jordbävning som öppnade jordens skorpa – men där var inte Gud heller. En eldstorm svedde öknen, Herren Gud skickade den men Gud var inte i den.

Efter det så var Elia rätt fascinerad med rätt så skeptisk till att få möta var Gud var.

Och då kom en stilla susning…och Elia gömde sitt ansikte i sin mantel eftersom det står skrivet att ingen ska kunna se Guds ansikte och leva. I den stilla susning, en vindil som knappt kändes - däri fanns Gud.

Så kan vi också möta Gud – i det stilla; i det lilla. I vardagen som vi annars inte tänker så mycket på. Gud finns i den, Gud finns i detta som vi gör här och nu. Men vi lyssnar inte så noga som Elia gjorde – han förväntade sig att finna Gud medan vi ofta förväntar oss att inte finna honom, framförallt inte i det lilla. Genom hela livet, genom vardagen, genom sorg och glädje så slår Guds hjärtslag.

Det enda ställe där Gud inte är närvarande är i likgiltigheten. Det som är vår stora synd. Vi får stilla och i tystnaden lyssna efter Gud, efter hans hjärtslag i våra liv.

Vi får be om förlåtelse och den får vi av den Gud som hela tiden är närmare än vi tror…