Genomskinlig.

Kvinnan måste känt sig genomskinlig.

Hon hade kommit för att hämta vatten, mitt på dagen eftersom hon inte orkade träffa de andra kvinnorna som ilskna gav sig på henne – hon attraherade ju deras män och snärjde vissa av dem att de lämnade fru och barn för att vara med henne.

Istället är där en man vid brunnen – en man som intresserar sig för henne, men inte på det fysiska planet utan för henne som…människa.

Genomskinlig. För han vet redan allt om henne trots att han är en främling.

Och livet blir genomskinligt – det vardagliga blir osynligt och hon lämnar det hon skulle göra för att berätta för folket i staden. Och det hon har att berätta upprättar också henne – de tror på henne.

När vi i gudstjänsten går inför Gud så blir också vi genomskinliga – hur mycket vi än försöker att dölja vad vi känner inför andra så ser han rätt in i vårt hjärta. Hans blick är inte kritisk utan nyfiken, älskande och varm. Den ser våra svagheter, vårt egenintresse och vår ångest. Den ser vår ånger. Orden vi uttalar är för oss själva – för att vi ska se vårt eget hjärta.

Vi är alla kvinnan vid Jakobs källa: vi blir genomskinliga inför hans blick, genomlysta av hans kärlek. Och när vi möter det så kan vi inte bara fortsätta som vanligt – ett möte sätter sina spår. Ett möte som ger oss möjligheten att ta av på en ny väg.