Hon frågade"

Hon frågade:

- Varför tror du?

Jag svarade:

- Därför att det är svårare att inte tro.

Hon rynkade på pannan, funderade ett slag och sa:

- Hur menar du då? Det är väl lättare att inte tro, då är man sig själv nog!?

Jag log och sa:

- Men är det inte att tro att säga att vi människor är ensamma i universum?

Förvånat tittade hon upp:

- Ja. Och?

- Men då kan man inte i den mörkaste ensamhet och övergivenhet känna sig älskad, sa jag. Det finns en bra historia om detta:

En man dog och kom till himlen och fick där träffa Jesus, som han trott på hela sitt liv. När han såg tillbaka på sitt liv såg han två par fotspår som gick igenom hans liv. Han förstod att det ena paret var hans och det andra paret Jesus. Men när han haft det svårt i livet kunde han bara se ett par fotspår och han blev irriterad och sa till Jesus:

- Du som lovat att alltid vara med den som tror i alla dagar - varför lämnade du mig ensam när jag hade det svårt?

Jesus såg länge på mannen förvirrat väntade på ett svar och sa:

- De gånger du bara ser ett par fotspår - det är de gånger jag bar dig.

Hon var tyst, tittade på mig länge. Försökte komma på vad jag sagt. Efter ett tag sa hon:

- Nej, det är ju sant...

Jag fortsatte:

- Men för mig är Gud där, bär mig när jag inte orkar gå, kramar mig när jag behöver ömhet...

- Kramar Gud dig!!!? avbröt hon mig med ett skratt.

- På sätt och vis. Åtminstone skickar Gud alltid någon att ge mig en kram just när jag känner att jag kan behöva det. Om jag verkligen ser att nån kommer det vill säga. Ibland vill man inte se den som Gud skickar. Det finns en bra historia om detta:

Älven hade sprungit läck och på radion varnade man för att det skulle bli stora översvämningar. En man längre ner i älvdalen tänkte att "om älven svämmar över så kommer Gud att rädda mig". När vattnet började stiga över gräsmattan kom en motorcykel och föraren så åt mannen att hoppa upp där bak. Men mannen svarade:

- Int´ då om det är någon fara så kommer Gud att rädda mig.

Vattnet fortsatte att stiga och mannen fick gå in i huset för att vara torrskodd. En militär bandvagn kom och de sa åt honom att hoppa in för det verkade som om vattnet skulle stiga flera meter mer.

- Int´ då, om det är någon fara så kommer Gud att rädda mig, sa mannen trosvisst.

När vattnet nu jagat upp honom på taket började mannen fundera över hur länge Gud tänkte vänta med hjälpen. En båt kom forsande och ville plocka upp honom men mannen fortsatte envist att säga:

- Int ´då, Gud kommer att rädda mig om det är någon fara på taket.

Till slut stod mannen med vatten upp till hakan. En helikopter kom över honom och firade ned en räddningssele men mannen vägrade ta emot för nu tyckte han att Gud faktiskt kunde komma till hjälp så han sa, så gott han kunde med vattnet rinnande runt sig:

- Int´ då, om det är nån fara kommer Gud att rädda mig.

Mannen drunknade och kom till himlen och frågade Gud varför han inte kom till hans hjälp. Gud suckade och sa:

- Dig var det inte lätt att rädda. Först skickade jag en motorcykel, sen en bandvagn, sen en båt, sen en helikopter men ingen av dessa ville du ha hjälp med. Vad mer kunde jag göra?

Hon hade lyssnat tyst.

- Men det är ju så svårt att tro på Gud, sa hon sedan hjälplöst.

- Jo, det också, svarade jag leende.

- Nu förvirrar du mig, sa hon irriterat.

Jag smekte hennes kind.

- Försök tro på kärleken.

Hon tittade upp och sa förvånat:

- Det kan jag!

- Då så, då har du lyckats - resten är bara finputsning.