"Gud. Jag vill ha en gul cykel."

Kalle bad. Men på morgonen stod ingen gul cykel utanför. Det hade iofs inte Kalle trott heller men det hade varit lite tufft om det gjort det.

Kalle glömde bort det tills en dag efter skolan när det faktiskt stod en gul 21-växlad mountainbike med dämpad framgaffel utanför dörren. Han trodde knappt sina ögon och rusade in och frågade sin pappa vems cykeln var.

"Din" sa hans pappa och skrattade. "Tyckte att du behövde en bra cykel."

Kalle gav sin pappa en kram och tackade och gav sig ut att cykla. Han kom på att nu kunde han ju cykla ända till tant Agda som bodde en mil bort. Innan dess hade det varit så svårt att ta sig till henne.

Agda blev jätteglad och tyckte att Kalle var snäll som kom och hälsade på en gammal tant som henne.

I bibeln säger Jesus: Be så ska du få, sök så ska du finna. Det låter ju bra. Men Gud är inte jultomten. Men ändå fick Kalle en gul cykel. Var det en slump eller hade Gud något med saken att göra?

Antagligen. För Kalle använde sin cykel till något viktigt. Han hälsade på en människa som behövde hälsas på. Utan cykeln hade det inte varit så lätt. Kalle behövde cykeln för att göra det han var bäst på – att vara Kalle, tant Agdas vän.

I varje gudstjänst ber vi just det: ge oss det vi behöver. Inte mer, eftersom det inte är bra för oss – då kan vi bli snåla och vilja ha ännu mer. Inte mindre än vi behöver för att göra det goda.

Bönesvar är inte alltid självklara. Vi måste kanske titta efter dem. För att söka för att finna innebär att man måste titta där man minst förväntar sig att finna något. Vad det gäller Gud kan det vara så att man måste leta i sitt hjärta.