Avbild
Från början skapade Gud en avbild. Gud skapade dig och mig. Och
Gud såg att det var gott. I oss la Gud sin plan. Men vi ville
planera själva och vände oss om och gick.
Vi som skulle leva kärleksfullt började leva i hat. Vi som
skulle göra gott, började göra det som var ont. Och så fortsatte
det.
Och Gud såg att hans skapelse, det som skulle bli det godaste
goda det som skulle bli en avspegling av det gudomliga. Oftare var
vi en reflektion av det onda.
I allt detta står vi, som i ett spänningscentrum, en brytpunkt.
Vi önskar att göra gott, planerade att leva så att vi kunde vara
nöjda med oss själva. Men vi misslyckas ständigt. Och att
misslyckas är det värsta som finns, ens värde sjunker
katastrofalt i sina egna och andras ögon. Det är ju missarna man
minns.
Men till skillnad mot hur vi människor ser på varandra så
sitter inte Gud och ruvar på minnet av alla våra missar. Utan vi
är lika älskade av Gud som vi var i skapelseögonblicket. Vi får
lägga fram alla våra skavanker och misstag, det onda vi gjort och
den ångest vi bär på i en hög framför Gud och de sopas bort av
den glädje Gud känner när vi väljer att komma åter. Sökandet
är över, vi vill åter försöka bli vad vi var menade att vara.
Här och nu får vi säga förlåt oss Gud och Gud svarar:
Självklart, kom in och sätt dig i värmen. Inga böter ingen
tillgift utan enbart: Du är förlåten.
Som en symbol, som en bild för allt det vi alla bär på, alla
missarna, har ni fått varsin sten i era händer. Kom fram, lämna
dem här och tänd ett ljus, för er själva eller för någon som
inte är här idag. Gud är nära nu och vill att du kommer.
|