Tisdag

Har ni någon gång funderat över vilken bild Pippi Långstrump har av Astrid Lindgren?

Det kan verka vara en rätt absurd tanke – Pippi är ju en fantasiprodukt. Men som tankelek är den rätt intressant – hur ser Pippi, världens starkaste tjej på Astrid, hennes skapare.

För faktum är att Astrid enkelt kunde sudda ut alla guldpengar, skicka apan till zoo eller göra så att Pippis pappa aldrig mer kom och hälsade på.

Tycker då inte Pippi, där hon ligger i sin ensamhet i Villa Villerkulla, att hennes skapare är rätt grym som satt henne ensam där; utan pappa eller mamma eller syskon?

Ensam med en prickig häst och en apa som hellre äter banan än diskuterar metafysik?

Eller känner hon kärlek inför att blivit till genom Astrid Lindgrens önskan att skriva en saga och därigenom gett henne liv?

Frågan kan fungera som en sorts spegel för oss. Vad har vi för bild av Gud?

Är det en ilsken gubbe på ett moln som har en regelbok där allt vi tycker är kul står som förbjudet? Eller är det en skapare som vänt sin skapelse ryggen och låter den hållas?

Eller en person som är som en vän som känner våra liv, som finns med i lidandet och glädjen?

Bilden av Gud kanske mer speglar oss själva än speglar sanningen Gud?

Gud är ogripbar, outgrundlig men samtidigt så nära. Gud är den som är: Guds existens bygger på ett verb som är grundläggande: att vara. När Moses ber Gud att säga vem som sänder honom får han svaret: Säg att Jag är har sänt dig. Jahve: jag är den jag är.

Samtidigt som varje människas bild av Gud kanske endast är en skärva av sanningen, endast en sida av en trillionsidig diamant så är den bild som en person känner sig trygg med bra för just den personen – Gud är den bilden, för den personen. Också. För Gud är större än. Gud får inte plats i våra bilder –

lika lite som Astrid Lindgren får plats i Pippis liv.