Lördag

Det var generalrepetition på musikalen vi arbetat med i nästan ett år. Kostymer, musik, ljus och kör; ja allt.

Repetitionen hade inte gått något vidare ännu.

Jag satt bredvid den stora följespotlighten, uppflugen på en gammal pytteliten orgelläktare i en femtio graders värme och misströstade.

Allt arbete vi hade lagt ned, vakade nätter med omarbetning av manus, pengarna som intecknats i scenbygge och band. Allt började kännas förgäves.

Kören rörde sig oroligt och regissören vankade av och an där framme vid scenkanten och vårt inhyrda proffs från England började prata nervöst och irriterat på en än mer oförståelig cockneyaccent.

Scenen som inte vill sig alls är när Jesus ska gå nerför en av gångarna med korset och kvinnorna ska gå efter, skrikande och gråtande.

Jesus hade visserligen sett oerhört lidande ut under korset i sin vita träningsoverall & vita basebollkeps men tjejerna koncentrerade sig inte. De skrek lite fjantigt och oengagerat.

Regissören skrek till slut åt dem på sin oefterhärmliga svengelska: "Men killen ska ju dö!".

Så körde vi igen. Från början. Ner med det röda filtret i filterhållaren, spotlighten riktad mot nedre delen av gången & fingret på avtryckaren.

Suggestiv musik: Jesus kommer släpande på sitt kors. Det röda ljuset ser ut som blod på honom. Så. En bit ned i gången så kommer skriket:

ett isande & hjärtskärande skrik.

Ett verkligt skrik,

ett skrik som kanske inte handlar om Jesu död utan mer om en egen sorg,

om frustration över de drömmar som aldrig blev till.

Ett skrik som handlar om det oerhörda att det heliga tillåts att dö…

Jag huttrar till trots värmen i mitt lilla kyffe alldeles under taket, håret reser sig på mina armar.

Allt liksom stannar till trots att scenen fortsätter spelas.

Jag förstår plötsligt...vad det hela handlar om.