Måndag

Om man ska berätta vem man är så talar man gärna om vad man arbetar med, vilket civilstånd man har och eventuella intressen.

Vi pratar mer om vad vi gör än vem vi är.

Vi ser hellre vårt jag utifrån görande istället för varande.

Men det räcker inte. För en människas liv innehåller så mycket mer.

Tomas Tranströmer har beskrivit det bra:

"Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall".

Allt vi har varit med om, allt vi önskar, tänker och känner är också vi – men det är något som vi inte kan lära känna under en kort möte.

Det personliga samtalet behöver mycket mer – tid, känsla för den andra och känsla för sig själv.

Människan är mer än vi kan förstå, vi känner bara en minimal del av det som Gud skapade där i skapelsens gryning när världen låg orörd.

Det är det som ibland också är problemet med Gud. Hur ska man kunna känna Gud och ha ett personligt samtal med någon vars existens man inte kan bevisa?

Och ändå: många pratar med Gud – personligt, innerligt och nära.

En av de personer som betytt mest för mig i mitt liv har sagt:

Bön är ett samtal med sig själv där man vet att någon lyssnar.

Gud är så nära att man kan tro att man talar endast med sig själv och ändå veta att Gud är ens samtalspartner. Då blir det verkligen en personlig relation. Ett personligt samtal.

Och samtidigt - ett mysterium.

Guds existens bygger på det personliga samtalet. Och min tro bygger på tillit, tillit att Gud lyssnar på mig och svarar – aldrig på det sätt jag förväntar mig svar men på sitt alldeles egna sätt. Och i svaren finns insikten om att Gud är så mycket mer än jag kan föreställa mig.