Vem vill ha kyrkan?

Dags att riva ner, renovera och bygga nytt inför framtiden

Stolt var parollen ”I Samma Båt” under det stora mötet gångna sommaren och det var ju en käck tillställning. Men ändå: om kyrkan vore en båt är det en rätt gisten och rank. Det som vi efterlyser finns men i alltför liten skala, i alltför få församlingar.

Några bilder:

Både i avslutningsgudstjänsten för hela I Samma Båt såväl som i avslutningsmötet för Svenska kyrkans ungas ledarutbildning ÅXÅ sken medverkande ungdomar med sin frånvaro. Det var inga dåliga möten men det säger en del om vår kyrka. Det verkar fortfarande vara så att kyrkan vill ha ungdomarna i verksamheten men de ska inte synas eller ha så mycket att säga till om: ett exempel är stiftsjuristernas blixtsnabba hot om inställda samarbeten om Svenska kyrkans unga skapar partier inför kyrkovalet 2001. Hur juridiskt riktigt det än är så visar det på den vanliga ”ungdomarna-i-källaren”-mentaliteten.
Diakonerna har skapat en slogan: ”Utan diakoni stannar kyrkan”. Det tror vi med – frågan är bara vilken diakoni? En överväldigande stor del av den diakoni som bedrivs är äldrediakoni. Med betalda, välutbildade diakoner. Samtidigt som det finns mängder med äldre människor som söker en plats i livet efter pensionen, som kanske är bättre på att besöka människor i sin egen ålder än yngre diakoner och som därigenom får känna att de gör ett viktigt arbete. Samtidigt har kyrkan glömt bort människor i arbetsaktiv ålder. De som finns på företagen, på förvaltningarna och som går utan jobb. Ungdomsdiakoni är likaledes en försvinnande liten del av diakonin, liksom diakonin bland missbrukare.
Genom regleringar och lönekamper skapas tyvärr en tjänsteform som gör att prästen och diakonen och andra kyrkligt anställda företrädesvis jobbar när alla andra jobbar. Hur ska man då träffa folk? Om man inte går ut till dem när de kan? Hela lönediskussionen inom KAF visar på frapperande dålig insikt om verkligheten. Vilken församling har råd att avlöna en reglerad ungdomspräst?
På kyrkmässan fanns digitala kyrkorglar till salu. Sjuhundra tusen. Billigt för en orgel. Visst. Men med sjuhundra tusen skulle man kunna inreda en hel rad av replokaler. Ha råd att köpa en rejäl ljusrigg och ett rejält PA och även en kraftfull dator och videoprojektor. Som grädde på moset en mängd tyg och annat för att tillsammans med ungdomar och andra förnya och bygga gudstjänster som är relevanta för dem som kommer.
Gudstjänster ja. Handboksförslaget som ligger är genomdåligt. Det går flera steg tillbaka, sätter upp en mängd av regler och staket och, om man väljer att följa reglerna, omöjliggör gudstjänstförnyelse utifrån någon sorts verklighetsförankring. Ingen av de unga som går på gudstjänster som vi träffat är intresserade av vacker psalmsång eller att texterna är teologiskt solida: de vill känna sig delaktiga på ett mer påtagligt sätt än att läsa med lite här och var, bli berörda och känna att deras tro är relevant. Men istället får vi än mer ”McDonald´sfierad” handbok.
I församlingsinstruktionerna ska vi tänka i termer av omvärldsanalys och förnyelse – men när sedan förnyare visar sig blir ledning och politiker ofta rädda och vill värna om det som finns. Maktens män väljer hellre personer som inte är för progressiva, för inställda på att bygga en kyrka för tjugohundratalet. Förnyelse i kyrkan ligger hela tiden hundra år efter resten av samhället. När samhället nu förändras till upplevelse/kunskapsbaserat tjänstesamhälle har kyrkan precis fått upp ögonen för industrisamhället. Vi är tillsagda att leva i samhället – problemet är att vi lever två steg efter samhället

Bilder av hur det kunde vara

Själv har vi turen att ha arbeten där vi får plats och som förstått mycket av det här men ändå är vi många gånger bakbundna av kyrkoordningar och en allmän seghet i kyrkan. Vi vill ge några bilder hur kyrkan borde se ut:

Tjänsterna måste anpassas till verkligheten. Präster, diakoner och pedagoger, musiker ska jobba med det de är bra på, och det som de tycker är kul. Det måste till fler ungdomspräst och ungdomsdiakontjänster, fler familjediakoner och -präster, kanske en musiker som går ut på företagen och skapar en kör eller som på heltid får jobba med rockmusikerna i staden. Utveckla besökstjänsten och frivilligdiakonin för äldre. Låt de präster som är utmärkta som förrättningspräster eller präster som gör underbara högmässor göra det – men tvinga inte alla präster att göra det. En kyrka kan ha personal som är hårt nischad, som endast jobbar med en specifik sak och gör det bra. Omskapa arbetstiden efter personella resurser istället för att omskapa personal efter en missriktad och otidsenlig ”rättviseaspekt”. Vi måste jobba när människor kan träffa oss – företrädesvis efter att de har slutat jobba eller där de jobbar. Släpp arbetstiden fri och istället för att skapa kontorskomplex – skapa flexibla och till och med mobila kontorslösningar för präster, diakoner och församlingsassistenter.
Vad är det som säger mer än traditionen att bara präster kan begrava? Vi är satta att förvalta sakramenten – men ibland skulle det vara närmare, mer relevant och även effektivare om en pedagog, en diakon eller till och med en vaktmästare kunde få begrava. Det kanske var just den personen som den avlidne haft kontakt med. Präster är knappast heligare än andra och begravningen är inget sakrament.
Handboken borde bara innehålla en struktur som är lika för alla, för alla gudstjänster och en mängd förslag på böner, sånger och andra liturgiska knep för att kunna skapa gudstjänster som berör och är relevanta för just de som firar dem. Men skippa de strikta reglerna och de färdiguppställda ordningarna. En affärsidé till Verbum – varför inte skapa en pärm som innehåller gudstjänstförslagen och sedan möjligheten att abonnera på nya förslag, många av oss sitter på mängder av bra gudstjänster och många skulle behöva dem. En sådan handbok skulle innebära rena väckelsen i kyrkorna. Om vi ens ska vara i kyrkorna när vi har gudstjänst…
Ungdomar måste ha en självklar plats i varje sammanhang i kyrkan. Kvotering kanske blir nödvändigt när det gäller de beslutande organen. Många unga lever nära kyrkan, många vill söka svaren på de stora frågorna. Men de får inte plats eller hänvisas till källaren i församlingshemmet och får sällan göra sin röst hörd i besluten. Varför ska en 16-åring rösta när han bara kan rösta på den som tre gånger så gammal?
Självklart måste Svenska kyrkan använda Internet för att höja valdeltagandet. Varför kan inte kyrkan vara först med att skapa ett interaktivt val via nätet?
Kyrkan måste snabbt se till att skapa platser för ”de förlorade generationerna”, människor som är i arbetsaktiv ålder. Det är fånigt att diskutera om glappet mellan juniorer och konfirmander när vi i kyrkan har ett glapp mellan 20-åringen och 65-åringen.
Förnyelsen måste ske nu och vara genomgripande. Traditionen har inget värde om ingen tycker den är relevant. Politiker och andra kyrkans makthavare måste inse att trögheten är av ondo i ett samhälle där allt går snabbt – lugnet ska finnas för församlingsborna, inte i den demokratiska processen. Att styra och leda handlar om ett kall, inte en politisk plats.

För oss är Svenska kyrkan viktig. Vi tror kyrkan kan vara en motvikt mot ett samhälle där yta premieras mer än djup. Men då måste kyrkan vara ett salt och ett ljus. Men så upplever man inte kyrkan idag. Det är dags att riva, renovera eller bygga nytt för att skapa 2000-talets Svenska kyrka.

Jag är skribent men debattartikeln, vilken legat i flera månader hos Kyrkans Tidning utan publicering är också underskriven av några fler i Preachersunion