...spoken word forts...
Vi klippte aldrig sönder några T-shirts…antagligen vägrade våra mödrar det och vi var inte sämre punkare än att vi insåg när det är tid för att vara rebell och när det inte är det…men nånstans fastnade punken i mig - jag var väl en punkare i förpuppningsstadiet…snart kunde jag blomma ut som en fjäril - i skinnjacka med påmålad Dead Kennedylogga och en massa nitar och säkerhetsnålar och sådant…och flyga runt i den lilla hålan och göra människor frälst…jag menar upprörda…
För är det inte så att man gärna vill göra tvärtom…eller så är man livrädd för att göra tvärtom…nånstans önskar man att passa in - frågan är bara…var?
När jag väl var så gammal att min morsa inte kunde säga nej i samma utsträckning så var det då dags att bli punkare på riktigt - då var alla postpunkare och svartrockare…fast det passade mig bra - det var mycket punk över detta om än att det handlade om att vara världsbäst på att vara olycklig…rätt sjukt sätt att tillhöra - deppigast vinner liksom. Men vi hörde till en internationell rörelse som verkade röra sig mot sin egen undergång...
Men någonstans finns allt det där kvar, "fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv". Problemet är bara - hur vet man det? Vad är att vara sig själv? Vad ska du bli?
Så man får försöka att söka svaren någonstans...kanske finns svaren någonstans utanför sig själv -
Ta alla dessa tester eller snarare, grupperingar som varje tidning med självaktning har:
det är Comboy-Calle när det gäller mobiltelefoner *dra från höften*
eller Oskuldsfulla Ulla vad gäller sex.
Och hela tiden ska man testa sig själv mot detta. Är du rätt, är du riktigt...normal?
En ungdomsundersökning jag kommer ihåg benämnde olika ungdomstyper som:
Tuffe Tore, Mesiga Märta, Duktiga Dorit…jag menar - vem vill vara en Mesiga Märta?
Tänk er i en gruppdiskussion - alla har gjort testet så kommer Lena på att hon mest passar in på Mesiga Märta - skulle hon säga det: "men jag är ju Mesiga Märta - gu' va kul!"
Snacka om att snarare vara Naiva Nora! Noway!…
Alltså får dessa tester en motsatt verkan: vi lär oss svara för att passa in i rätt typ inte för att lära sig mer om sig själv…eller så blir man deprimerad över sitt tråkiga liv…och försöker bli som modellen - typen som anses rätt: problemet är ju att det förändras - jag menar: det som var farligt för tio år sedan ses väl som en kulturyttring nu.
Jag har bott i Västerås och där har vi varje sommar nåt som heter Power Meet - en hoper raggare med bilar som cruisar runt stan och alla ser det som en fantastisk tillställning och det görs djuplodande dokumentärer om raggarnas kultur och det visar sig att de flesta är Svenssons med 740n hemma i garaget...endast mormor anser att de är farliga - om några år kommer vi säkert att ha en Hells Angel i styrelsen för det kooperativa dagiset...
Detta utgår från att vi är rätt: enligt många är vi lika genetiskt besläktade med en gris som vår faster eller morbror - så här i jultid kanske man faktiskt kan förstå det: öh grabben skarru inte hare en sup va - f-n vad du växt liksom, öh...
och som kanske inte direkt förvånar alla er som har småsyskon så är vi som människor lika mycket genetiskt besläktade med som bröder och systrar - ta en banan lillebror...vi gör samma saker och känner samma saker - frågan är bara....varför?
Om alla är lika, vilka möjligheter finns det då att skapa sig ett eget liv. Vissa pessimistiska menar att allt ändå är förutbestämt och inget går att ändra på men ändå så vill vi väl ändå tro att det finns en möjlighet att bestämma själva - att möjligheter finns att skapa sig ett liv - att välja vad man ska bli…jag antar att ni ser en del möjligheter - kanske några av er…
nån?