Spel Centralen
Spel
Recensioner
Fusk
Trainers
Patchar
Guider
Annat
Hemsida
Gästbok
Nytt
Länkar
Kontakta mig
     
Constructor

Utgivare: Acclaim     
Betyg: 85%     
Hemsida: ???     


Spänningen byggs upp, och det gäller att stå med båda fötterna på marken. När problemen tornar upp sig kan det lätt ta hus i helvete. (Jösses).

Mitt i hjärtat av New York ligger Nikes bidrag till kapitalismen. Det är en enorm, supermodern affär som inte säljer något annat än träningsskor. Rad efter rad av skor, och du kan få upp vilken modell som helst från lagret genom att trycka på en knapp. Den är stor, fräck, mycket amerikansk och väldigt dyr. En som just lämnade affären tomhänt, blev tillfrågad om varför han inte hade köpt något. "Det fanns för mycket att välja bland", svarade han.

Ha tålamod, poängen kommer längre fram. Constructor är stort, fräckt, väldigt engelskt och dessutom ser det väldigt påkostat ut. Efter att ha spelat i en dag är risken stor att man med tom blick muttrar: "För mycket. För mycket".

Ni förstår, det finns besvärligt, det finns svårt och sedan finns Constructor. Nej förresten, det kanske är mer överväldigande än besvärligt. Ibland ställs det så många krav på spelaren att det påminner mer om ett jobb än ett spel.

Constructor har beskrivits som Theme City, eller kanske Sim-Park. Det här är ännu ett byggnads/resurshanteringsspel som så många andra, men skillnaden är att man här tar det hela mer bokstavligt. Du "är" en sk fastighetsexploatör och måste bygga bostäder till dina otacksamma hyresgäster, samtidigt som du tjänar pengar och utmanövrerar dina konkurrenter. Det är alltså som SimCity, fast med större detaljrikedom och mycket fräckare snack.

Till en början kan du bara bygga tre obetydliga hussorter, och du har väldigt lite land. Först måste du bygga ett sågverk och anställa folk som kan sköta det. Sedan slår du upp några kojor som hyresgäster av den första nivån kan flytta in i. De tillhör en låg klass, ställer inga stora krav och lever inte särskilt länge. Hyresgäster kan instrueras till att göra en mängd olika jobb.

Husen byggs inte av sig själva. Du behöver ett gäng arbetare och en förman som kontrollerar dem och förstås tillräckligt mycket resurser. När du har byggt ett nivå 1-hus av varje sort kan du fixa en cementfabrik, så att det blir möjligt att bygga andra gradens hus. Du får bara fram hyresgäster av andra nivån genom att höja deras intelligens. Därför måste du köpa en hemdator till dem.

Varifrån får du en dator? Från tillbehörsfabriken, förstås. Det är en ovärderlig resurs, eftersom den tar fram alla de saker som behövs för att hålla folket belåtet. De kanske klagar på att deras trädgård är tråkig, och då kan du fixa några träd till den (träd växer inte på träd, förstår du). Om de bor bredvid en fabrik kan du sätta in dubbelglas som gör den lite tystare.

På samma sätt kan du uppgradera rummen i deras hus. Genom att köpa ett nytt sovrum till dem, får man dem att fortplanta sig fortare. Ett nytt badrum förbättrar deras hygien, vilket gör att de lever längre. Om du struntar i deras klagomål tillräckligt länge hamnar du på svarta listan, får högre skatt, och till sist får du sparken. Det är inte heller särskilt smart att bortse från den skada som ofrånkomligt uppstår på husen: om du inte skickar runt dina reparatörer med jämna mellanrum exploderar husen, och då sprängs även kringliggande byggnader.

När du bygger fler hus, kan du även fixa fram fler fabriker (tegelsten och så småningom stål), förbättra hus och hyresgäster till den femte graden, och ta fram hus med nya inriktningar. En polisstation tar fram aspiranter som patrullerar gatorna (i alla fall så länge som du betalar skatt), och den lokala pizzerian är maffians hemvist… och det är nu som det roliga börjar.

Det är arbetssamt att komma till det stadie där det finns mycket pengar på kontot, hyresgästerna är nöjda och byggandet fortskrider. Sedan stöter man på motstånd, och då introduceras en massa nya byggnader och figurer.

Till att börja med har vi alltså maffian. När pizzerian är uppförd kan diverse gangsters göra räder mot rivaliserande städer o s v. De är inte billiga: du måste fixa ett gömställe till dem, betala deras löner, och betala rejäl ränta ifall du tar deras pengar (istället för att vända dig till en vanlig bandirektör).

Som tur är finns det både billigare och mer intressanta sätt att ta sig an fienden. Du skulle kunna skicka över en förman för att ta över några av husen, men han skulle bara dödas av rivaliserande arbetare (de slåss med hjälp av häftpistoler). Varför inte bygga ett hippiekollektiv? På så sätt kan du hägna in deras fabriker eller hus, stoppa produktionen och göra dem osäljbara. Om du vill ha riktigt kul kan du be en hippie starta en ravefest på gatorna. Alla som passerar förbi dras med i rytmen och kan inte sluta dansa - ett väldigt snyggt grepp. Hippies kan också ockupera tomma hus.

Bland de oönskade märks ett gäng skinnskallar. Bygg ett höghus som de kan bo i, och du kan skicka dem till ett annat hus där de har en vild fest och slår sönder allt som finns där. Du kan också tussa ihop dem med ett rivaliserande gäng och se på det blodbad som följer. Mr Fixit kan "ta hand om" deras hus på sitt eget lilla sätt. Pantbanken lockar till sig en tjuv som snor vapen, och på Baren finns en psykopatisk, motorsågsviftande galning (precis som vanligt, med andra ord).

Det blir ännu värre. Om du bygger Lustiga huset kan du släppa loss en clown, som råkar vara mordbrännare och massmördare (System 3 ville tydligen att clownen skulle kidnappa småbarn också, men tydligen satte en av deras advokater stopp för det). Dessutom finns ett hemsökt hus, med alldeles egna zombies.

Genom att använda de hårdföra killarna på ett smidigt sätt kan de decimera din fiendes ägor med hjälp av bränder, översvämningar, explosioner, massdöd, kaos och allmän förvirring. Å andra sidan kan exakt samma sak hända dig.

I ett sådant här spel är det viktigt att man snabbt och lätt kommer åt det man vill, men tyvärr är skärmlayouten planlös och förvirrande. Det finns ikoner och tecken precis överallt, och även om det kommer upp en rad som talar om vad de innebär får man klicka en hel del för att ta sig fram genom de olika menyerna.

Grafiken och ljudet är utomordentligt. Constructor har samma slags känsla som en engelsk komedifilm från tidigt 70-tal. Spriterna är små, men de är vackert animerade och har en egen särprägel. Varje figur har ett gäng samplade fraser, och usel musik och renderade animationer livar upp varje händelse. Om du klickar på ett hus som har tagits över av stökiga grabbar kan du få se dem kasta ölburkar och bete sig allmänt svinigt.

Det här låter ju väldigt kul, och System 3 har tagit fram ett spel med mängder av finurliga figurer och situationer. Det svåra är att ta sig så långt att man kan börja använda sig av den här brokiga skaran. Det finns helt enkelt så mycket att göra. Det är så många bollar man måste hålla i luften, t o m direkt från början, att man frestas att ge upp redan innan den första galna clownen visar sitt fula tryne.

Det finns tre svårighetsgrader i Constructor, men även målen varierar. Det enklaste scenariot (allt är relativt, förstås) är att tjäna en miljon pund på fyrtio år, men det finns även svårare uppdrag: bygg varje hustyp, däribland en enorm pyramidtill din ära; äg åtminstone ett hus på varje egendom på kartan; eller ha åtminstone tre av varje sorts hyresgäst (med en lycklighetsgrad på minst 90%). Det är, om man ska vara helt ärlig, otroligt löjligt.

Dessutom spelar terrängen stor roll. Standardkartan består av platt mark, medan Riversidekartan delas i två delar av en, öh, flod. Small Town är en liten karta som är inriktad på att underlätta för multiplayerspel; Jungle är svår, eftersom varje byggnad måste placeras på en sockel. Allra svårast är Concrete City, där du måste få folk att flytta in i en stad som ser väldigt rysk ut.

De olika svårighetsgraderna är typiskt för det stora urval som finns i Constructor. Det är bra att ha, men i grunden består spelet av de olika alternativen Svårt, Mycket Svårt och Just Det, Precis Som Att Jag Kan Lägga Ner Fyra År På Ett Spel. Särskilt besvärliga är de föreläggande som du får ibland. Stadsfullmäktige blir inte särskilt glada om du bygger ett hippiekollektiv och beordrar dig då att uppgradera alla badrum på ett visst område. Eller kanske de vill att du bygger en park med x antal träd. En annan favorit är att vräka en särskilt besvärlig hyres-gäst (märkligt nog från ett av fiendens områden).

De här uppdragen måste utföras inom en viss tidsperiod, vanligtvis två år eller så (ungefär tio minuter i speltid). Det enda pro-blemet är att det är slut om du misslyckas - du får sparken, spelet tar slut. Det är som i ett sådant där gammalt textäventyr: "Det är mörkt. Du kan inte se något. Du snubblar och dör".

Det kan vara upp till tre sådana här uppdrag i gång samtidigt, och egentligen behöver man inte sådana här distraktioner, särskilt inte när straffet för misslyckande är så hårt. Ännu värre är att man inte direkt belönas om man lyckas. Du får inga hus eller resurser eller något sådant. Illa.

Därför nära nog tvingar spelet dig att utveckla nya resurser, istället för att låta dig upptäcka dem i lugn och ro. För att sparka ut en hyresgäst måste du kanske bygga ett höghus och skicka in skurkarna, något som man kanske inte direkt hade några egentliga planer på just då. Du kanske inte heller skulle bry dig om att bygga en park om det inte vore för att Stadsfullmäktige hade bestämt det. Är det här bra eller dåligt? Svårt att säga, men det hade varit bättre om man hade fått större belöning. När jag nu har spelat Constructor är det lättare att förstå varför Dungeon Keeper speltestades så noggrant. Här finns alla de inslag som man vill se i ett riktigt bra spel, men det krävs mycket mer finjustering för att lyckas ordentligt. Istället för att kasta allt i ansiktet på spelaren på en gång, borde nya inslag ha presenterats efter hand - det hade kanske varit bättre med en nivåstruktur som den i Dungeon Keeper.

Constructor kunde mycket väl ha blivit månadens spel, men i slutändan är det helt enkelt för överväldigande. Det kanske var så att speltestarna behärskade spelet så till den grad att ingen märkte hur svårt det hade blivit. Eller kanske System 3 så gärna ville bräcka alla andra spel i den här genren att man tog i lite väl bra, precis som Nike har gjort med sin affär. Ibland smakar mindre mer.

Mängder av bra idéer, men i slutändan är det lite väl tålamodsprövande.

Av ED RICKETTS
(Ur PC Gamer nr 11 1997)