Spel Centralen
Spel
Recensioner
Fusk
Trainers
Patchar
Guider
Annat
Hemsida
Gästbok
Nytt
Länkar
Kontakta mig
     
A-10 Cuba

Utgivare: Activision      Fusk
Betyg: 68%     
Hemsida: ???     


Flygsimulatorer har funnits sedan datorns barndom. I början var det förstås inte mycket som liknade en flygplanscockpit, men det har blivit bättre och bättre. Det är därför intressant att titta på en av de senaste.

Hur bra är den egentligen?
Flygkänsla går förstås inte att simulera, men illusionen av att flyga går alldeles utmärkt att skapa på en dator. Finsmakare är väldigt noga med att skilja på flygsimulator och arkadflyg. Var man ska dra gränsen diskuteras ständigt av de insatta, men helt klart är dock att det som brukar känneteckna arkadversioner är grafikens detaljrikedom. Naturligtvis så kontrar simulatorerna med exakta instrument i cockpit, realistiska flygenskaper och välprogrammerad aerodynamik. Sådär; nu har vi rett ut skillnaden mellan flygsimulator och arkadflyg och kan börja titta på spelet. Men vänta! Så har vi ju flyg/stridssimulatorn förstås. Detta är också en flygsimulator, men här kan man flyga heta krigsuppdrag, göra karriär och ofta möta en relativt intelligent motståndare. De olika simulatorena skryter ofta med sina sofistikerade AI-system. Detta är den Artificiella Intelligens, y datorns tankeförmåga, som ska finnas inbyggd i programmen. Om man nu tar allt det ovanstående, lägger samman det till en enda flygsimulator, bränner in koden på en CD-ROM skiva, förpackar det snyggt och ställer det i din butik - då bör man ha fått ihop någonting som liknar A-10 CUBA.

First mission
A-10 ska enligt Activision vara "The most realistic flight combat simualtor ever".

Vi ska snart se vad detta innebär. De vanliga installationsrutinerna är snart avklarade och A-10 har landat på min hårddisk. Jag rullar ut programmet ur hangaren och tar mig, genom sedvanligt snygga menyer, fram till det första uppdraget som är Air to ground attack. Det gäller här att hitta några väl valda markmål och se till att det inte står kvar när man är klar med dem. Jag sitter i cockpit och planet står strax utanför hangaren. Jag försöker komma underfund med hur man bär sig åt för att taxa ut på startbanan. Ja ja, naturligtvis hade det varit bättre att läsa instruktionsboken noggrant. Problemet är bara att detta spel saknar en anständig flygmanual. Och det är egentligen ett ganska stort minus när det gäller en seriös flygsimulator. Men det är ju en bra ursäkt för att direkt ge sig i kast med att flyga. Efter diverse läsande framgår det dock att plus och minustangenterna används för gaspådrag (det kunde man ju ha räknat ut själv). Turbinerna varvar upp och ljudet strömmar mot mig där jag sitter och försöker lossa bromsarna. Framför mig finns en kraftig uppsättning med avancerade instrument och genom vindrutan (kallas det vindruta i ett stridsplan?) ser jag andra "Vårtsvin" som rullar igång på de olika startbanorna. Jag har valt mus som styrkontroll och med tangentbordets piltangenter kan jag vrida mig runt i cockpit åt alla håll inklusive upp och ner. Det går också att välja om man vill se planet utifrån i olika vinklar.

Planet rullar plötsligt framåt och jag försöker svänga för att det ska ta sig ut på startbanan, vi hamnar istället ute i gruset och fastnar. Längtansfullt sitter jag och ser hur andra plan lyfter mot sina actionfyllda uppdrag. OK, nytt försök. Varva upp. Lossa bromsarna, försiktigt. Varsamt för jag musen åt sidorna för att känna på känsligheten. Lugnt och stilla ut på banan. Bromsa. Planet gungar till och stannar. OK, jag samlar mig och drar på för fullt. De stora motorerna skjuter iväg mig längs banan, snabbare, snabbare. Jag drar musen bakåt och vi lyfter från banan. Asfalten försvinner under oss. Jag lägger oss i en lugn högergir - och kraschar. Polygonerna stänker åt alla håll och ett kvinnoskrik (!) hörs ur mina högtalare. Dags att börja om. Samma uppdrag. Nytt plan, och nytt liv.

Efter att ha studerat den sparsamma manualen en stund så återvänder jag till spelet med förnyat hopp om att komma iväg på ett uppdrag. Denna gång med större självförtroende och mer kunskaper om hur planet ska hanteras. Trodde jag. Naturligtvis så studsar planet bara några gånger mot asfalten innan det hela är över. I spelet finns ett Demo-läge inbyggt. Jag väljer detta istället och ser i olika vinklar hur det egentligen ska gå till. Det ser läckert ut och jag önskar att det fanns någon sorts On-line-lärare att tillgå. Det har jag upplevt i en känd civil flygsimulator, vilket var en stor tillgång. Nåväl. Dags igen.

Dra ner rullgardinen, dra ur telefonjacket, lås dörren. Den här gången är det koncentration och skicklighet som gäller. Nu ska jag upp i luften. Det går bra att ta planet ur hangaren, även utrullning på startbanan klaras med beröm godkänt. Jag trycker tab-tangent för att aktivera HUD (Head Up Display) och ställer in robotarna i beredskapsläge. Det senare får man ju egentligen inte göra på marken - men här är det jag som bestämmer. Med Esc-tangenten plockar jag upp kartan och slänger en blick på flygvägen innan jag åter varvar upp turbinerna. Då markbromsarna släpper gungar kärran till och vi far framåt över startbanan. Fortare och fortare. Sakta och försiktigt drar jag musen rakt bakåt. Nosen lyfter omedelbart och planet lämnar marken. Nästan direkt kommer Stall-varning, jag sänker nosen en aning och ser strax därefter på altimetern att jag redan är 4000 fot upp i luften. Sakta sänker jag nosen för level-flight, trycker på G för att fälla in landningsställ och pustar ut. Min första soloflygning är ett faktum. Jag girar höger och planet håller på att rolla, tillbaka igen och en liknande halvroll åt vänster. Styrfunktionen är mycket känslig och jag förstår hur JAS-piloten kände sig när han överkompenserade över Stockholm. Men jag tänker inte följa hans exempel och störta i skärgården här nere. På tal om skärgård så är inte grafiken nere på marken mycket att skryta med. De vanliga polygonbaserade träden, sparsamt utplacerade även om man går ner på låg höjd. Det finns vissa byggnader här och där som ser ganska detaljerade och läckra ut, men för ett spel av denna kaliber och dessutom av senaste generationen så är grafiken faktiskt en besvikelse. Om jag inte visste vad jag spelade så skulle jag antagligen inte märka något skillnad på detta och en två år gammal flygsimulator. Nu säger kanske vissa att grafiken inte spelar så stor roll i en flygsimulator. Men där håller jag faktiskt inte med. Vad som är viktigt när det gäller just flysimulatorer är att illusionen av att flyga fungerar. Lika viktigt som att spelet ska flyta utan ryckighet, lika viktigt är att grafiken ger en känsla av att man faktiskt sitter i ett plan som befinner sig uppe i luften. Dessut... Va! Vad var det där? Ett stridsplan susar förbi och så ännu ett. Det smäcker till i planet och jag får indikation på att jag är träffad. Utan att veta vad jag gör så utförs en vild roll och jag lyckas både komma ur den och ta mig upp bakom ett annat plan. Jag drar iväg ett par robotar som missar och är så åter under attack av ett annat jaktplan. Undanmanöver igen och automatiskt släpper mitt plan iväg lysgranater som ska få fiendens robotar på villovägar. Och det får de - under ett par minuter. Sedan är det dags för en fullträff och jag faller mot marken. Slut på det roliga för denna gång. Men det finns massor av uppdrag i den här simulatorn - och jag är fortfarande sugen på mer.

Slutomdöme
Efter att ha spelat A-10 CUBA några dagar så har jag insett att det ligger mycket avancerat arbete bakom detta spel. Fienden är verkligen lömska och tycks nästan lära sig av mina misstag. Detta är ett Windows 95-baserat spel och går inte att köra i DOS. DirectX-rutiner används för att få grafiken snabb. Jag har provat spelet på Pentium 166 och Pentium 100 och det flyter fint på båda. Kravet på boxen är en 486 DX/66, som med de flesta moderna flygspel, men jag tvivlar dock på att det blir särskilt många bilder per sekund på en sådan maskin. Det finns möjlighet att spela över nätverk, vilket jag inte haft tillfälle att testa. Min slutuppfattning är att man måste vara ganska intresserad av den här typen av spel för att verkligen uppskatta A-10 CUBA. Grafiken är alldeles för tråkig för att briljera och locka nya användare. Det uppstod inga aha-upplevelser eller lustkänslor som det ibland kan göra då man testar nya spel. Det är dessutom ganska svårt att verkligen lyckas med uppdrag och det krävs en hel del träning för att bli vän med plan och strategi. Personligen upplevde jag mer frustration än spänning. Men å andra sidan så finns det alltid de som är bättre spelare än jag och inte alls håller med om att det är speciellt svårt. Men, ni andra, var beredda på tålamod och en hel del träning innan er investering ger utdelning.

PC GAMERS BETYG 68%

Lite trist, lite torrt, lite dystert. Men säkert utmärkt för rätt person.

Av Peter Carlsson
(Ur PC Gamer nr 4 1997)