|
|
7th Legion
Allting finns egentligen här: bra story, bra atmosfär och bra idér men var är känslan? Låt mig först börja med att jag verkligen älskar spel som Command & Conquer och Red Alert. Jag kan sitta i timmar, ja till och med nätter för att få se mina segerrika trupper krossa allt motstånd. Ingenting går upp mot ett lömskt bakhåll på fiendens intet ont anande amatörsoldater. Red Alert har blivit standarden som alla bedöms emot, fortfarande är det ett mycket bra spel men Dark Reign, bland andra, har visat att det finns fler som kan hävda sig. Till syvende och sist är det ändå som vanligt: smaken är som baken och allt det där. Microprose är kända för sina turbaserade strategispel i X-COM serien och det lysande Master of Magic (finns som budget - spring och köp). Enda utflykten på actionsstrategispelens slagfält var när This Means War släpptes för något år sedan. Kommer du inte ihåg det? Var glad för det eftersom det nog var ett av de sämsta spel som skådats. Epic Megagames är ett annat företag som är mest kända för klassiska shareware-mästerverk som Jazz Jackrabbit och Epic Pinball. Tillsammans med Nya Zealändska Vision Software släpper de nu tillsammans 7th Legion. Det har talats en del om spelet i förväg och många indikationer fanns att detta skulle bli banbrytande. Mer action och mindre tonvikt vid det evinnerliga skördandet av någon mineral eller krydda för att få pengar garanterade ett liv ovanför konkurrenterna - inte bredvid. Efter årtusendens missbruk av jorden kom människan till en punkt då hon insåg att det var kört. För att lösa problemet beslöts att mänskligheten skulle skickas ut i rymden med raketer och jorden lämnas orörd för att få tid att läka sig. Naturligtvis fanns inte tillräckligt med farkoster i slutändan så efter ett rejält krig fick endast de mest användbara följa med och resten vackert stanna kvar. De delade upp sig i sju legioner som var och en tog kommando över varsin geografisk region. Tiden gick och sanningen blev legend som doldes av historiens dunkel - en dag skulle de utvalda, "The Chosen", vända tillbaka. Tiden är inne och de utvalda återvänder för att med våld erövra den planet som de anser vara deras. De sju legionerna måste lägga sina inbördes stridigheter åt sidan för att gemensamt slå tillbaka och du utses till befälhavare över den mest kraftfulla av dem alla - den sjunde legionen... fast kanske ändå inte, du kan välja den andra sidan istället om du vill. Så långt är allt under kontroll, bakgrundshistorien till 7th Legion är genomtänkt och atmosfären byggs upp av introt. Gnugga händerna och slicka dig om munnen. Som vanligt presenteras spelet snett uppifrån och du använder musen för att frenetiskt klicka runt i alla menyer och ge order till dina trupper. Grafiken är i stort sett godkänd och ljudet alldeles otroligt bra, har du rätt system kan du räkna med att blåsa bort. Du har ett visst antal trupper av varierande karaktär som du förbättrar genom att bygga olika anläggningar. Vanligtvis skall det skördas någon slags krydda eller mineral för att man skall få de pengar som används i produktionen av nya enheter, men inte i 7th Legion. Här tilldelas man pengar allt efter vilken rank man har och hur framgångsrikt man slåss. För att göra spelet ännu mer originellt används något som kallas "Battle Cards" med olika krafter som slumpmässigt delas ut till båda sidor under spelets gång. Känner man sig trängd kan man sedan spela ut ett kort och se vad som händer. Coolt. Varför sitter jag då här och skriver istället för att spela byxorna av datorn? Gissa. Det som låter som en bra spelidé funkar inte. Till att börja med är det för mig en stor gåta hur programmerarna tänkte när de gjorde de olika enheterna (det finns bara landenheter, inga sjö- eller luftenheter). De är så små och gryniga att man nätt och jämnt ser dem och därför knappt vet vad som är vad. När du markerar en enhet omramas den av en stor och tydlig ram som faktiskt är så stor och tydlig att det i stridens hetta blir svårt att välja rätt enhet då ramarna överlappar varandra. Själva kontrollerna är ganska kassa de också, scrollningen är otroligt ryckig och kommandogivningen skall vi inte tala om. Kanske är tanken att den skall vara realistisk? Det kanske är så det går till i verkligheten, att du beordrar dina trupper att gå från punkt A till Punkt B och långt senare finner dem planlöst irrande på Punkt Ö. Fog of War kallas det där svarta som täcker hela kartan i början av spelet men som försvinner allteftersom du "upptäcker". I 7th Legion är detta kanske det enda som jag tycker om. Kartan ser lite mystiskt suddig ut och svartnar igen allt eftersom dina trupper inte är närvarande. Sedan har vi Battle Cards, du kommer ihåg det där extra som skulle skilja 7th Legion från alla andra. Å ena sidan tillför de ett överraskningsmoment i spelet, från att vara totalt tillbakapressad kan du vända totalt genom att slänga ut rätt kort. Fast det kan datorn också. Å andra sidan undrar jag vad korten har i ett strategispel att göra? Vad respektive kort gör är ruggigt svårt att hålla i huvudet när 23 fiender samtidigt håller på att pulvrisera din bas, visserligen kan du läsa i manualen men det finns ingen hjälp att hämta i spelet. Dessutom är det alldeles vansinnigt att det finns så kraftfulla kort att de kan utplåna en mängd enheter i ett drag. Nej, jag gillar inte kortidén. För att bygga saker måste du ha pengar och det får du dig tilldelat då och då efter vilken rank du har och ifall du lyckats med vissa underuppdrag. Ingen större möjlighet att påverka ekonomin själv eller någon anledning att som strategi jaga fiendens skördetröskor (finns inga heller för den delen) för att strypa honom finns. Det känns också lite fattigt att byggnaderna bara poppar upp när du bygger dem, ingen väntetid eller animationer alls. Datorns intelligens (AI) är ingenting att hänga i julgranen, när man spelar gör datorn med jämna mellanrum så halsbrytande dumma drag att jag nästan börjar gråta och det är ingen bra egenskap hos ett spel. Helt ärligt, om du känner att du måste ha ett nytt spel så köp Dark Reign eller ladda ned demon av 7th Legion och prova först om du inte tror mig. En väldigt bra idé som tyvärr sänks av dålig produktion. Av MARCUS LEGLER (Ur PC Gamer nr 12 1997) |