En Vasalöpares vedermödor
En liten tankeväckande berättelse om en av forna tiders kraftkarlar,
om hur det kunde vara att vara tävlingslöpare i gamla tider.
Det handlar om det allra första Vasaloppet, 1922, och om skogsarbetaren Kniv Emil Eriksson, född 1891. Han och hans kamrater antog utmaningen att ställa upp i mandomsprovet och kom överens om att ta sällskap till Sälen.
Man skulle träffas på torsdagen men eftersom man arbetade i skogen, på olika håll, och vädret blev dåligt,
hade hans kamrater åkt från Älvdalen redan torsdag morgon.
Kniv Emil tyckte då att han åkt 39 km från skogen i onödan och bestämde sig för att fortsätta till Sälen.
I kamraternas skidspår fortsätter han ensam genom skogen mot Sälen men måste stanna efter 31 km, för att övernatta i en skogskoja,
mörker och snöyra gör det omöjligt att fortsätta.
Han lyckas göra en eld och torka sina våta kläder,
slumrar väl också till några gånger under natten,
och när fredagen gryr ger han sig iväg igen.
Kamraternas spår är nästa utplånade av drivsnö på de stora myrarna men Emil anländer på fredag till Sälen,
efter 19 km snöpulsning.
Kamraterna vilka ringt till Älvdalen och fått reda på att han gett sig iväg,
står i begrepp att ge sig iväg mot Älvdalen för att möta honom.
En natts god sömn gör underverk och på söndag fullföljer Emil det första Vasaloppet på 8.12.25 och han slutar på 54:e plats.
En fantastisk prestation av en av dåtidens starka, tysta män från de stora skogarna,
sedan vidare till målet i Mora, tåget till Älvdalen och slutligen skidor hem till Klitten.
När Emil kom tillbaka till Älvdalen väntade en glad överraskning.
Hans rara hustru Sofia hade under tiden han var borta fött en dotter, Ellen, deras tredje flicka i en barnaskara av 5 flickor och 2 pojkar.
Emil fortsatte sedan att åka Vasaloppet och gjorde totalt 7 lopp,
innan han 1949 dog i en ålder av endast 58 år.
