Vad var det som hände?
Plötsligt var vi en tillgång för industrin?
I allafall de som redan hade jobb ...
De arbetslösa var förvisso också en tillgång sa man till dem på arbetsförmedlingen, dock skulle man betrakta sig som en marknadsvara. Arbetsförmedlingen var som ett jättelager som distribuerade den arbetslöses tjänster i den mån industrin behövde dem. Det gick fort från att vara en individ till att bli en industriell marknadsvara.

De som har ett arbete behandlas inte så här illa, Det faktum att de redan har foten inne på ett företag ger dem automatiskt ett högre människovärde, möjligen pga fackföreningen, eller genom att ha en position som i sig ger makt eller inflytande. Industrin ägs i dag uteslutande av aktieägare. Aktieägare är inte intresserade av vare sig de anställda eller företaget i sig. Det man är intresserad av är den vinst företaget ger, förväntar sig en avkastning på 16% och den andelen ökar snarare än att den minskar.

Om företaget måste tjäna mer och mer pengar så innebär det ju att man måste producera till en allt mindre kostnad. Det är i sig som att sänka lönen men i stället så ska den anställde jobba mer, eller som man säger, effektivare. Det är samma sak men låter bättre.

Det är här medarbetaridén kommer in. Eller som företaget säger! Här har vi medarbetarkultur, det ger er förvisso ökat ansvar, men också en möjlighet att vara med att påverka. Ok! Visst låter det bra det där sista om att vara med att påverka. Det är en metod som går ut på att få den anställde att känna sig delaktig för man vet att då arbetar han som om han hade aktier i företaget. Men det har han ju inte.

Det kluriga här är att medarbetarkulturen skulle inte fungera utan att använda sig av grupptryck. Produktionsuppföljning/problemlösning sköts av grupper. I gruppen ingår dels arbetare, dels den som är produktionsansvarig gentemot företaget. Effekten av detta blir att den produktionsansvarige för över sitt ansvar på alla i gruppen och det är skrämmande hur lätt den anställde låter sig luras.

Grupptrycket fungerar nu som så att den produktionsansvariges ansvar nu genomsysrar hela gruppen, nu ska alla hjälpa till att hela tiden förbättra och effektivisera verksamheten. De som inte är engagerade nu påverkas av sina egna medarbetare, den enskilde kan inte ha ett mål som strider mot gruppens mål, det kommer att ses som ett störande moment i verksamheten. Produktiviteten förbättras men det kommer inte att kosta något.

Om vi vänder på det så att vi ser det som den anställde är van att se det så skulle det se ut så här: Den produktionsansvarige skulle komma ner och säga till oss att; ni måste jobba lite fortare, ni måste hjälpa varandra. Vi skulle då svara: Ska vi jobba fortare ska vi också har mer betalt, och sen skulle vi hävda oss med hjälp av avtalet som finns mellan företaget och fackföreningen.

| Till Artikel | Hem |

1999-07-21