Vardagslydnad

Vi började en kravlös träning med sitt, komma när vi ropar, stå fint inför utställning, samt lite lätt jaktträning.

Fanny tyckte att minutövningarna var mycket roliga. Inga krav.

Hon sattes ner med kommandot sitt, satt några sekunder med mycket beröm och hamnade sedan i mattes knä och busade. När hon fick mat fick hon sitta ner innan skålen sattes ner, och inte äta innan vi sade "varsågod". I början höll vi lite lätt runt halsen för att hon inte skulle rusa fram och slippa backa henne. Snart förstod hon och satt kvar. "Sitt kvar" tränades såväl inom- som utomhus någon minut då och då. Vid dörren med ett steg därifrån för att hämta kopplet. På tomten, vid sliperskanten, för att hämta något glömt innanför dörren. Alla naturliga tillfällen med oss i rörelse/upptagna så att hon intresserat följde oss med blicken utnyttjades. Avståndet och tiden utökades lite i taget. Även utom synhåll. Fanny vid ytterdörren på väg ut på promenad, sätts kvar och husse hämtar något i köket. Eller en regnvåt vovve som sätts innanför dörren och matte hämtar en handduk på ovanvåningen. Fantasin flödade.

Fanny upptäckte också att det var mycket roligt att kasta sig i mattes eller husses knä när vi ropade in henne för att få lite bus eller kel. Ute förstärktes det hela med lite godis. Trädgårdens gränser lärdes så sakta in med mjuka "inte ut där" och "in här" tillsammans med en kallande gest. Fullkomligt oförstående i början byttes så småningom till att ta snabba ruscher in och ut på förbjudet område och vara så nöjd med sig själv. Vid 8-9 månaders ålder vet hon gränserna och går inte utanför till folk, även om de kallar på henne. Däremot har hon en stor passion för pinnar (helt upptäckt utan vår inblandning) och hon drar sig sakta utanför för att ta in nya pinnar på tomten. Ser vi det och ropar in henne, tar hon snabbt 4-5 steg utåt, hugger pinnen och rusar i triumf in på tomten.

Koppelträning varvades med att hon gick lös, såväl inom bostadsområdet som i skogen. Några meter här och där vid lämpliga ställen, 3 meter kvar till vägkorset, brevlådan etc, övades hon också i att gå fint vid sidan utan koppel. Det vill säga gå ungefär i halva kopplets sträckning men lös. Dock bara när vi var helt ensamma, med uppmuntran, inga nej och lite godis. Så småningom kunde sträckorna utökas till att gälla mellan huset och garaget eller en hel trottoar vid en häck eller ett staket. Allt som hittades med naturliga stopphinder åt sidan. Vid dessa övningar upptäckte vi snabbt att efter promenader där hon gått lös gick det inte alls att träna "gå fint" när vi kom tillbaka till bostadsområdet igen. Då var hon alldeles för sprallig och trött i huvudet. Då fick det bli koppel.

När hon kunde gå vissa sträckor bra försvårades övningarna med störningar. Så länge vi inte hade en massa saker att bära fick hon alltid "gå fint" mellan bostaden och garaget, alla tider på dygnet. Sprang hon iväg, sprang vi åt andra hållet och kallade, eller satte oss på huk och kallade. Allt för att undvika obehag och göra oss så attraktiva som möjligt. Berömde hela tiden lågmält när hon gick bra och sade ingenting när hon inte gjorde det. Från ca 5-6 månaders ålder fungerade det bra och hon kunde "gå fint" en stund i alla miljöer, och även för det mesta efter en lös promenad. Vid ettårsåldern fungerade det mycket bra och hon kan kommandot, även om hon slarvar ibland. Men fortfarande gäller att vi aldrig bannar när hon avviker.

Fanny är en väldigt trevlig vovve överhuvudtaget att leva med till vardags. Men hon plockar lite här och där och anser att hon får göra vissa saker. När vi kommer hem från jobbet/dagis har hon börjat med att vilja springa iväg hem så fort hon kommit ut ur bilen utan att vänta på mig. I början sprang hon iväg några meter och väntade tills jag börjat gå. Men sen blev det längre och längre iväg innan hon väntade. Hon fick hållas för hon tittade hela tiden efter vad jag tyckte och att hon undvek allt på vägen hem även om hon sprang i förväg, såväl hundar som människor. Och då kändes det OK när jag visste att hon inte skulle störa någon.

Fanny har alltid fått vara med på olika saker väldigt ofta där vi försökt prägla henne på att inte gå på andra människor och störa, tigga och att man uppför sig på ett visst sätt när man är borta. Hon har varit tvungen att vara med så mycket med matte, framförallt på jobbet, att det har varit en nödvändighet. Och att ha henne i koppel och passa henne funkar liksom inte när hon är på jobbet eller på jobbaktiviteter. Hon fick tidigt lära sig att inte lämna mitt rum, även om jag gick därifrån. I början när hon var valp och unghund band jag henne vid skrivbordet, så hon blev van vid att aldrig komma utanför rummet utan mig. När hon blev äldre blev hon tillsagd att inte gå utanför, vad som än lockade. Hon fick inte heller störa de andra i rummet. Sedan började jag lämna henne lite kort med tillsägelsen att hon skulle "vara kvar där". Platsliggande hade vi ju tränat en hel del, så det var inget nytt att bli lämnad i sig. Sedan kunde jag lämna henne längre och längre och lita på att hon inte gick därifrån.

Vi har möjlighet att gå på gympa, spinning mm direkt efter jobbet i huset bredvid och då var det jättebra att kunna hämta henne snabbt och sedan lita på att hon var kvar på mitt rum. Jag delar rum med 3 andra, så det har aldrig gått att stänga dörrarna. De flesta hade ju då också gått hem, så det var inte så många frestelser kvar. En dag fick jag höra att en tjej, som vi också umgås med privat och som Fanny tycker är väldigt poppis, och en annan kollega hade försökt få Fanny att gå ifrån mitt rum när jag var och gympade. De hade lyckats få henne att gå några meter utanför rummet (lockade med köket och mat), men sedan hade hon stannat och sedan gått in igen. Det kändes väldigt bra.

Vi har en hel del aktiviteter på jobbet, som picknickar och vinprovningar, spel, uppvaktningar hemma hos mm. Fanny får alltid vara med då det är enklare och går mycket fortare att hämta henne från dagis än att köra hem henne och sedan tillbaka igen. Och så länge hon inte stör får hon också vara med även om några är ganska rädda för hundar. Hon kan vara lös hela tiden och är mycket trevlig. Skulle hon försöka tigga lite eller så, är det enkelt att säga till. Från början fick hon lära sig att hålla sig på avstånd från de andra och helst ligga ned, men det var OK att röra på sig om hon höll sig på avstånd från de andra. Med tiden ansåg hon att hon kunde sköta sig själv och hon behövde inte alls lägga sig där jag sa, utan hon valde plats själv! Så det blev så att vi fick något slags samarbete att hon fick sköta sig själv så länge hon inte störde någon eller var i vägen.

Även vanliga sammankomster och fester hos kompisar har hon nästan alltid fått följa med på. Och det har gällt samma principer där. Och blivit att "sköt dig själv, men stör ingen". Det fungerar jättebra i alla sammanhang. Hon finns där någonstans men man behöver inte titta efter henne.

Jag har alltid varit mån om att kunna ha med hunden men ändå vara "fri". Det här fick jag känna på redan som liten och tonåring. Min första Golden hade jag jämt med mig efter skolan, och han fick vara med i alla sammanhang, så länge han inte störde. Han fick inte komma in till alla kompisar, men var det vinter var det oftast OK om han låg stilla i hallen, oavsett om det kom eller gick folk. Och där var det bara för mig att välja, antingen kunde jag vara med kompisarna och hunden låg eller också fick jag inte vara med. Likadant i en idrottshall där vi tjejer tittade på basketträningen 3 kvällar i veckan. Hundar fick inte vara där, men min fick komma innanför ytterdörren, på vintern, om han låg stilla där. Så det var bara att träna "plats". I början tittade jag till ofta, men sedan kunde jag sitta inne i hallen under de 2 timmarna och veta att han inte reste sig. Föreställningen att det inte skulle gå förekom aldrig, det var fullständigt självklart för mig att han skulle kunna ligga stilla oavsett störning oavsett om det var i en idrottshall eller i hallen hos en kompis.

Men nu har man så mycket föreställningar om att saker inte går eller hunden inte kan lära sig. Och jag tror att man också ger upp. Funkar inte en sak efter 3-4 gånger ger man upp väldigt lätt. När jag hade honom hade jag bara 2 val, lära hunden eller att inte få vara med. Och drivkraften att få vara med var så stark och självklar att det existerade inget annat än att lära hunden.

Med honom lärde jag mig mycket om hur jag vill ha det för att kunna ha det så smidigt som möjligt i samröre med andra människor och kunna ha hunden med men ändå själv kunna vara "fri" att göra den sak jag vill. Det kan vara jättejobbigt i början med valpen/unghunden hemma hos folk eller med folk hemma, men jag vet ju att jag har igen det de andra ca 10 åren, och då är det värt att man inte alltid är så kommunicerbar hela tiden vid en träff.

Med tiden fick Fanny springa mer eller mindre hem så fort hon kommit ur bilen. Ofta väntade hon halvvägs hem för att se att jag verkligen kom. När hon fick syn på mig sprang hon resten av vägen. Hon fick hållas. Hon hade ändå kontakt med mig och hon undvek allt på vägen och det funkade, så varför tjata. Sen kom Zimba, se vardagsliv, och då fick hon inte längre springa hem utan skulle gå ihop med mig och Zimba. Och hon kunde inte alls förstå varför och det syntes på hela henne hur jobbigt hon tyckte det var. Hon har alltid visat väldigt tydligt vad hon tycker om saker och ting. Men matte var benhård. Var Zimba med fick inte Fanny springa iväg. Det accepterades väl så småningom.

Upptäckte att det har varit väldigt praktiskt att ha en väluppfostrad hund när man fick valp. Fanny gick bredvid mig, alltså gick Zimba också där. Det var inget svårt alls att lära Zimba "gå fint".

Överst