Jaktträning

Jaktträningen inleddes redan i början.

De första veckorna tränade vi lite inne med att jag slängde en av hennes strumpor och hon sprang och hämtade den. Jag lade även ut flera strumpor i köket utan att hon fick titta på, lite träning av sitt kvar också, för att sedan söka upp dem. Det här tyckte hon var jättekul. Sedan använde vi även en valpdummie. Lite höger, vänster och utåt + sitta på pipa med uppsträckt arm tränades också.

När hon var runt 7 månader hade hon fått så stor mun att hon kunde ta en vanlig dummie av den mindre modellen. Hon är väldigt liten, håller precis minimimåttet på 51 cm. Dessa tyckte hon inte speciellt mycket om. När vi var ute sprang hon glatt ut och sökte upp den, bar den en bit och släppte sedan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men tänkte att jag får väl prova mig fram. Jag började med att jag sprang bara dit, stoppade in den igen och sprang tillbaka till utgångsläget glatt hejande på henne. Det här tog tid, men efter några månader bar hon i alla fall in den och släppte den runt 1 m framför mig. Hon såg också att när jag tagit emot apporten lade jag den vid mina saker snett bakom mig, så när hon fattat det började hon gå dit istället och lägga den. Hon tänker och är knappast dum.

När jag gick jaktkursen våren -98 fick jag tipset att slå fingertopparna mot bröstet när hon kommer in för att hon skall titta där och få upp huvudet och ge mig istället för att släppa den. Det funkade bra. En gång studerade hon även tränaren och hennes hund hur hon lämnade apporterna. Direkt efter, när det var vår tur, ville hon lämna av apporten på exakt samma sätt, och som hon aldrig gjort tidigare. Återigen förvånade hon matte med sin slutledningsförmåga.

1999

Vi har börjat träna jakt igen efter att ha haft ett långt uppehåll på flera månader. Tänkte anmäla henne till prov i april. Ett officiellt. Hoppas att vi kommer med, det verkar ju vara rätt svårt om jag förstått det rätt. Mycket bortlottningar om man har otur.

Min uppfödare tränar 2-3 gånger i veckan, så jag tänkte också göra det. Är nog lagom ofta för att varken Fanny eller jag skall tröttna. Hon tycker mycket om söket, men tycker att markeringarna är tråkiga. Och det stämmer med att hon alltid har gillat utmaningar, speciellt i vatten. Ju svårare och otillgängligare ju roligare tycker hon det är.

Just nu tänker jag bara träna med dummie för att få upp farten igen efter allt trasslande med viltet. Jag har både läst och hört att man aldrig skall blanda dummies och vilt. Men det har inte varit några problem med Fanny. Jag har bara 5 dummes (går väl visserligen att köpa fler) och skral tillgång på vilt, så för att få till 6 eller fler apporter så blandar jag. Jag har förståss varit mycket uppmärksam de första gångerna på hur hon betett sig.

Jag provade också att lägga ut en dummie och en trut (vilket har varit den fågel som hon haft mest emot pga storleken) precis bredvid varran. Jag ville se vilken hon tog om hon fick välja fullständigt fritt. Jag lade dem också bakom husknuten så att hon skulle vara helt ensam med sitt val. Men hon kom med truten, och det gick så fort att hon knappast tvekat heller. Jag blev förvånad, för jag trodde att fåglarna i och för sig var roligare än dummies, men eftersom hon har problem med att bära trutarna och gått ifrån dem att hon ändå skulle välja den lättburna dummien, men jag hade fel. Jag gjorde då om det med en liten fågel och en trut, hon tog den lilla fågeln. Ett prov till med en mindre trut och en stor trut, hon tog den mindre truten. Hennes skala ser alltså ut: Fågel går före dummies, men sen avgör storleken hur kul fåglarna är.


Jag gjorde ett test till där jag eg borde ingripit, men jag ville se vad hon gjorde. Hon gick ut på sök med en trut nära och resten dummies. Hon hittade en dummie först som hon tog in, sedan hittade hon truten. Nosade och tittade på mig och lyfte lite i den och tittade på mig, sedan sökte hon vidare. Där borde jag eg ha gjort ngt. Det fanns en dummie ganska nära och den sprang hon på. Det syntes att hon var villrådig. Hon nosade på den, tittade på mig, tittade mot truten och sedan sprang hon tillbaks till truten och tog in den istället. Hon ville inte ha truten, men om det bara fanns dummies för resten så "tar jag väl truten då". Sedan tog hon in resten av dummiesarna. Jag gjorde om ungefär samma ruta dagen efter och då sprang inte ifrån truten när hon kom till den. Så nu blandar vi friskt.

Nu när träningen börjat igen tog jag bara med mig en dummie och lade ut på rutan. Jag vet inte om det är ngn bra idé men det är säkert bättre än ingen träning alls. Jag har sett förut att det svåraste är när det bara är en apport kvar och hon har gärna tappat en del - inte i intresse, men i koncentration och kommer till mig för hjälp - efter 5 intagna dummies. Så jag tänkte att om man varvar rutan med flera och bara en så lär hon sig noggrannhet och hon tränar koncentrationen och att inte ge upp även om det tar lång tid att hitta den. Tre dagar i rad har vi gjort så.

Första dagen sökte hon hur länge som helst för jag hade lagt dummien på fältet åt ett annat håll än jag alltid annars gjort och hon hade svårt för att inte söka som vanligt. Men jag lät henne hållas. Efter ca 20 minuter och hela fältet avsökt utom det avsnittet där dummien låg rakt framför mig och många spring in till mig så lyckades hon hitta den. Stor glädje. Dagen efter lade jag den på ungeför samma ställe och den här gången sökte hon ut framför mig direkt och hittade den snart.
Dag 3 hade jag lagt den i samma riktning men längre ut. Hon sökte länge. Hon fick också påhälsning av en annan hund som kom förbi, vilket hon inte alls tyckte om. Först sprang hon sin väg, sen slängde hon sig ner på rygg, sen lade hon sig upp, visade hela garnityret och bjäbbade till för varje gång han ville nosa på henne. När han sprang vidare på husses rop (en ägare jag träffat mycket, men de har aldrig hälsat förut) sprang hon raka vägen till mig och sedan ville hon inte gå in i skogen igen först. Men jag hejade på henne så hon sprang in i skogen igen och över till stigen på andra sidan där hon satte bra fart i trav. Jag blev rädd att hon tänkte springa hem så jag visslade och när hon dök upp igen genom skogen hade hon med sig dummien. Det var ju bra att hon hittat den och fick lite belöning, trots den "otäcka" hunden hon träffat på. Vet inte varför hon reagerade så nu, men hon måste varit totalt oförberedd på att en annan hund skulle dyka upp plötsligt.

Annars är hon van vid att det går förbi både folk och hundar när vi tränar. En kul episod inträffade när jag lagt henne plats ganska nära stigen och gick ut för att lägga en ruta. När jag kommer tillbaka sitter det en människa med hund bredvid henne och klappar på henne. De sa hon bara legat där och sett så ledsen ut så de undrade. Men kvar låg hon, hade inte rört sig ur fläcken fast hunden nästan satt på henne och ägaren klappade. Jag sa "sitt" till henne och hon satte sig omedelbart, jag sa att hon fick röra på sig och hon sprang genast iväg en bit framåt och tittade sedan uppmuntrande på mig med viftande svans "kom igen nu då, nu skall vi söka". Den andra hunden och människan var totalt ointressanta.

Husse berättade också att när han sist varit på stora fältet där alla hundar går lösa så hoppade hon bara på honom och ville göra ngt med honom, hundarna som hon normalt leker mycket med ignorerade hon totalt.

Det här har säkert med dagis att göra, hon blir mättad på folk och hundar, det är vardagen. Att göra saker med husse och matte däremot är vad hon vill på sin "fritid".

Kommande tre träningstillfällena bestod av en ruta med 5 dummies, en mindre trut och därefter ett avslutande linjetag på truten.

Jag lade 3 apporter på hitsidan om stigen och tre på andra sidan på ungefär en rak linje 3 och 3. Första dagen sökte hon nog igenom allt som fanns utom just där apporterna låg. Ca 50 minuter höll hon på innan hon hittade första, vilket var en av de bortre. Då hade hon varit långt, långt utanför. Hon har absolut inga som helt problem med att gå långt ut, vare sig framåt eller åt sidorna. Sedan hittade hon ganska snabbt 2 till. De återstående behövde hon hjälp med att jag gick mycket närmare för att få henne att söka framför mig. Gick hon för långt eller ville gå bakom mig, kallade jag in. Men efter några gånger som hon antingen kommit till mig av sig själv eller att jag kallat in, så fick hon tydligen för sig att det var fel att komma till mig utan apport, trots att jag berömt att hon kommit när jag visslat, och ville inte komma. Jag gick då efter henne för att locka, och när jag var riktigt nära kom hon fram, men hukade sig och trodde tydligen att det var fel. Så jag fick sätta mig ner och klappa en stund och berömma att det är bra att hon kommer när jag kallar. Sedan gick det bättre att få henne framför mig när jag skickade ut henne och hon hittade 2 apporter till och det märktes att hon typ andades ut. Hon är oerhört lyhörd för stämningar och att jag inte skall tycka att hon gör bra ifrån sig. Ändå bannar jag aldrig.

Den sista apporten fick jag gå ganska nära för att hon skulle söka igenom anvisat område. Hon hade alldeles för mycket förutfattade meningar om var det kunde finnas apporter, och miljön var svår.

Dagen efter gjorde jag om exakt samma ruta. Hon gick bättre framför mig, men ville fortfarande flippa ut åt sidorna där hon trodde att de låg. Jag hade också med mig godis den här gången och hon förstod att det var helt OK att komma de gångerna jag kallade in. Nu löd hon både inkallningssignalen och stoppsignalen utan problem. Hon fick också en godis för varje apport.


Hon hittade 2 av de bortersta och den nära truten snabbt. Sedan gick hon mycket bättre framför mig och hittade de 2 som låg nära. Den ena bortersta tog tid. Sammanlagt sökte hon nog ca 50 minuter innan hon fått in alla. De avslutande linjetagen gick bra. Hon börjar lära sig nu att hon skall gå rakt framåt så som jag skickar henne.

Sista dagen använde jag samma ruta, men lade apporterna lite annorlunda. Nu gick det mycket bättre. Hon höll sig inom området och visade upp samma noggrannhet och sökmönster hon haft tidigare. Hittade alla 6 snabbt. Jag behövde inte heller kalla in eller stoppa henne för att hon lämnade området.

En av apporterna kände hon på långt håll, och hon ringade och ringade, var på väg bort flera gånger, men vände. När hon äntligen hittade den syntes det hur tillfredställd hon blev.

Det märks fortfarande att hon tappar lite i koncentration efter 5 st, hon skulle gladeligen gå ut efter en 7e och 8e apport också, men jag märker att hon är trött. Det känns lite som att hon går ut på den 6e för att jag vill det och inte spontant. Men det kommer väl när hon blir mer van. Att hon är orutinerad märks tydligt.

Linjetaget gick också bra. Hon börjar förstå att det finns en apport i den riktning jag "pekar".

Vi kom inte med på provet, så vi får väl träna vidare och hoppas vi kommer med på höstprovet.



2000

Under våren gick vi en jaktlydnadskurs. Detta och träningen bredvid gjorde att vårt officiella jaktprov i Gävle gick mycket bra!

Alltså dags att träna dirigering för öppna klassen. Vi tränade klockan. Dvs hunden sitter i mitten och en dummy slängs klockan 12, 3 och 9. Sedan dirigeras hunden höger/vänster och ut. Vi tränade in en apport i taget. Sedan lade vi till en till och slutligen kastades alla 3 ut och Fanny fick hämta dem en och en. Detta tyckte inte Fanny var svårt så det lärde hon sig snabbt + att hon ansåg att övningen var ytterst långtråkig.

Parallellt med detta tränades linjetag. Dvs hunden sitter vid sidan och skickas rakt ut framåt. Vi började med korta avstånd och synlig apport. Sedan var det meningen att avstånden så småningom skulle öka och att apporten skulle vara dold i den mening att Fanny inte skulle veta om att det fanns en apport i just den riktningen utan hon skulle enbart gå i riktning på min utsträkta hand. Det här var nog svårare för matte än för Fanny egentligen. Matte hade inget tålamod och rörde ihop synliga och dolda och var alldeles för snabb på att öka avstånd och blindapporter. Och vi fick inte till det riktigt. Jag var alldeles för osystematisk och hade ingen konkret plan på hur jag skulle lära in och öka övningens svårighetsgrad. Oftast gick Fanny runt 20 meter ut och sedan började hon slå, dvs springa i serpentiner på sök, och vägrade stanna. Båda tyckte det var tråkigt att träna. Vi blev dock övertalade att starta i öppenklassen på Goldenspecialen och fick en 3a. Men vattendirigeringen försökte hon på men visste inte vad hon skulle göra.

Pipträning - att stanna på en visselsignal, har jag varit alldeles för dålig på att träna. Tränar jag det rent stannar hon men så fort hon är ute och söker eller tror någonting i den riktning hon springer i struntar hon fullkomligt i att stanna. Hon förstår inte varför hon skall stanna och då säger hon "vänta lite jag skall bara....". Behövs mycket och konsekvent träning.

Vattendirigering försökte vi oss inte direkt på varken under sommaren eller hösten.

Fick massor av nyttiga tips och tänkesätt från dirigeringskursen vi gick under hösten. Vi gick också en internathelgskurs ihop med Fannys träningskompis. Jag kom hem från dessa båda tillfällen med massor av intentioner men jag hade svårt att hålla mig till konsekvensen och att låta saker ta tid.

Vi tränade ihop med träningskompisen en gång per vecka. Det var varmt hela hösten in i december. utan att temperaturen gick under 10 grader vilket gjorde att vi tränade vatten varje gång. Enda problemet var mörkret. Vi fick träffas tidigare och tidigare för varje vecka. Och vi insåg snart att vi skulle börja med rutan, för att hitta eventuella kvarvarande apporter i mörker var totalt omöjligt. Slängde vi markeringar eller dirigeringar visste vi ju var apporterna var + att hundarna i stort sett aldrig missade dessa. Vi använde plastband på klädnypor för att markera var vi hade slängt apporterna på rutan.

Liten 10 veckors Zimba flyttade hem till oss i september. Hon fick följa med på träningen men var mest bunden vid ett träd.

Vid vattenträningen använde vi en apportkastare. Kompisens hund var van vid dessa långa markeringar men Fanny hade svårt att förstå först att hon skulle titta så långt ut för att se nedslaget. Men det gick bättre och bättre.

Vattendirigering provade vi också. En liten stenbrygga man kunde gå ut på, och alltså också använda på vägen in ansåg Fanny. Hon simmade ut till markeringarna och dirigeringarna och tog landvägen tillbaka.

En gång var vi vid en bred vik med en bilväg från ena sidan till den andra. Mitt på kunde man gå ner på en liten ö och skicka tvärs över vattnet. Fanny ville då absolut ta bron på tillbakavägen. Jag bad kompisen gå över och vägra henne tillträde till bron alltmedan jag stod och ropade och lockade. Hon försökte på alla sätt komma förbi honom och satte sig till slut vid strandkanten och såg ut som att "du är inte riktigt klok". När han kastat i apporten igen tillräckligt långt ut gav hon slutligen upp och simmade tillbaka medan matte blev hysteriskt jätteglad. Fanny fick massor av beröm och godis.

2001

Träningen tog fart igen under våren men ändå lite sporadiskt + att vi hade fortfarande inte fått till det där med att dirigering är roligt. Jag blev arg och då funkade det inte alls. Men vi kom till start på ett inofficiellt prov men Fanny tyckte det var ganska trist och lyssnade inte så mycket + att hon rullade sig på kaninen och inte klarade vattendirigeringen så vi fick inget pris alls.

Jag fick tips på en övning med stopp på pipa som gick ut på att man lägger ut ett antal synliga dummies på runt 30-40 meters avstånd. Sedan skickar man hunden. När den är någonstans på linjen blåser man stopp. Stannar inte hunden utan tar en dummy går man dit lugnt och tyst och lägger tillbaka dummien och kopplar hunden. Tar den i kort koppel och går till det ställe den skulle ha stannat, tar av kopplet. Blåser stopp med handsignal (handen rakt upp i luften) och hunden sätter sig. Man går tillbaka till utgångspunkten och skickar sedan hunden "ut".
Varvat med att man blåser stopp skickar man raka dirigeringar utan stopp. Det skall alltid vara många fler raka dirigeringar än stoppdirigeringar för att inte hunden skall vänta på stoppet och stanna själv.
Vi började träna detta ihop med träningskompisen som vi träffade en gång i veckan. Och det fungerade bra. Fanny förstog fortfarande inte varför hon skulle stanna, men hon stannade så fint varje gång jag blåste.

Vi tränade också en hel del rutor, dels varannan dummy var men även parallellsök. Ingen av hundarna stördes av att den andra fanns i samma ruta samtidigt.

Det var dock väldigt lätt för mig att fastna i att göra övningar som går bra istället för att träna mer på det som inte funkar.

Zimba var nu en mera aktiv deltagare i övningarna. Jag gjorde ungefär samma övningar men lättare. Hon artade sig bra och tog ett 3e pris på inofficiellt jaktprov i unghundsklassen 11 månader gammal.

En annan övning som kompisen fått nys på var att man lägger ut ett antal dummies på en linje med kanske 5-10 meters mellanrum. Parallellt med dummielinjen är utgångspunkterna för dirigeringen. Vinden måste blåsa mot eller från dummierna. Från i början. Linjerna är inte mer än 10-15 meter ifrån varandra. Man startar i ena änden av linjen. När man tagit den apporten flyttar man sig utmed linjen det antal meter som mellanrummet mellan dummiesarna är och skickar på nästa. Så jobbar man sig igenom hela linjen. Vi upptäckte väldigt snabbt att det var väldigt viktigt att vi gick parallellt med varandra och lade ut en markering var vi skulle skicka ifrån. Dummisarna var också numrerade så vi visste vilken som saknades ifall någon av hundarna tog en annan dummy än den som var tänkt.
Det märktes att detta tyckte Fanny var kul och att det var en nyttig träning för henne att få in ett rakt utskick. Tyvärr orkade jag inte genomföra denna övning på egen hand mellan våra träffar.

Jag blev gravid men lyckades bibehålla min något sånär sporadiska träning. Husse tränade en hel del med "kul"apportering. Fanny blev motiverad igen. Vi var anmälda till ett jaktinternat i augusti samt till Goldenspecialen. Men det blev så illa att båda hundarna fick skadade tassar så vi fick ställa in båda sakerna för båda hundarna. Jättetrist. I början av hösten fortsatte jag och träningskompisen men sedan orkade inte jag träna något mer förrän våra tvillingar föddes i slutet av november.

Nu var jag lite mer målinriktiad på dirigeringsövningarna.

2002

Jag gjorde om "klockan" till att vara i terräng, och nu tyckte bådeFanny och Zimba att övningen var rolig. Jag hade dessutom tid att nästan varje dag träna någon liten övning när jag var ute och gick med hundar och vagn mitt på dagen. Mycket nöta in tecken. Började även träna att kasta synligt och skicka dolt. Det fungerade bra.

Träffade träningskompisen några gånger under våren med vagn och allt.

Det är en bred rak grusad promenadväg med skog på sidorna och ett stort fält där även vagnen går att köra på min träningsplats. Jag lade en blindapport mitt på grusvägen och skickade på längre och längre avstånd. Allt för att Fanny skulle sluta slå och springa rakt. Till slut stannade hon och tittade på mig när hon tänkte börja slå och det gick då att få henne att fortsätta "ut" genom att gå närmre henne och skicka "ut". Till slut kunde jag stå kvar och hon fortsatte "ut" när hon frågade. Efter bra många träningar kunde hon springa ca 50-60 meter ut utan att stanna och fråga.

Jag varvade nu denna övning på grusvägen med en i terräng. Jag lade alltid dummien på samma ställe och ökade avståndet lite lite i taget. Jag visste också att hon gärna går i spår så jag kastade ut dummien från ett håll och skickade från ett annat för att hon inte skulle känna några spår. När det fungerade 100% på ca 30 metes håll började jag korsa hennes väg med mina spår. När hon sedan självklart tog mina spår och tänkte följa det kunde jag stoppa henne och gå fram och visa "ut". Efter ett tag kunde jag stå kvar, stoppa henne och visa "ut". Slutligen sprang hon raka vägen och struntade i mina spår. Nu var det dags att så sakteliga öka avståndet. Och jag hade äntligen försonat mig med att om det blev träningsuppehåll en vecka eller tre så måste jag gå tillbaka i träningen!

Det blev resultat av senhöstens och vinterns/vårens träningar under det inofficiella jaktprovet vi var med på. Ett andrapris i öppen klass! Landdirigeringen gick utmärkt. Vattendirigeringen var jättenära att lyckas. Hon förstod nu att hon skulle simma långt ut i anvisad riktning. Tyvärr vände hon åt vänster strax innan istället för åt höger och gick inte att vända. Hade vinden legat på från fåglarna hade hon känt dem, men tyvärr låg vinden bort från fåglarna.

Överst

Jaktprov

Öppen klass, GRKs inofficiella våren 02

Öppen klass, GRKs inofficiella våren 01

Öppen klass, GoldenSpecialen inofficiellt Härjarö 00

Nybörjarklass, SSRKs officiella Gävle 00

Nybörjarklass, GRKs inofficiella sommaren 99

Nybörjarklass, SSRKs officiella Sala 99

Nybörjarklass, LRKs inofficiella hösten 98

Nybörjarklass, GRKs inofficiella hösten 98

Distriktsmästerskap 1997 | 1998

Överst

Ripor, fjällvidder och Fanny

Hösten 1997 | Hösten 1998 | Hösten 1999 | Hösten 2000 | Hösten 2001 | Hösten 2002

Hösten 1997

Vi var 4 jägare med en Vorsteh, en tax och Fanny som åkte till fjälls för att jaga ripa och skogsfågel. Vorstehn hade jagat under många år och hade full koll på läget. Det skulle dock bli spännande att se hur Fanny tänkte bete sig. Jag var dock lite orolig för hur hon skulle reagera på skott. Under nyår och vid andra tillfällen hade hon inte reagerat mer än nyfiket på skott, även om det var ganska nära. Jag ville ändå att hon skulle vara lite van vid att det small alldeles intill henne. När vi sköt lerduvor några veckor innan avfärden tog vi därför med henne. Först satt hon på ca 25-30 m avstånd från skjutplatsen och det var OK. De sista 4 skotten fick hon komma fram till kastaren och var ca 10 m från skytten, men då blev hon orolig och gnällde när det small. Jag var nu lite rädd att jag gjort henne skottberörd genom att forcera för fort.

Lagom till premiärdagen stuvade vi in oss i bilen och körde de dryga 80 milen till Bakvattnet norr om Östersund där vi skulle bo. Vi installerade oss i den hyrda stugan och lagade till en god middag. Tre dagar skulle vi jaga Ripa på kalfjället och två dagar skogsfågel i låglänt skogs- och myrmark.

Nästa dag var vi uppe vid 6-tiden, åt frukost, packade matsäck med mackor, rökt fläsk, varmt vatten på termos till kaffe, saftsoppa och energidryck till oss och druvsocker till hundarna (och mig). Regnkläder, fiberpäls, kåsa, kniv och kompass åkte också ner i ryggsäcken. På med vandrarkängor, patronbälte, knallorange keps och så iväg till fjället. Halvvägs dit upptäckte vi att vi glömt kartan. Resonerade om vi skulle vända, men eftersom en av oss varit i området under många år ansåg han att vi kunde klara oss utan karta. Vi andra var dock lite skeptiska.

Dagen var varm och molnfri. När vi efter en 7-8 km promenad från bilen kom fram till jaktområdet släpptes hundarna. Vorstehn började genast söka av området medan Fanny avvaktande antingen sprang efter honom eller runt oss. Efter en stund fick Vorstehn stånd på Ripa och när vi kom fram reste han fåglarna. Vid första skottet rusade Fanny fram till den närmsta av oss som inte sköt och gömde sig bakom benen. Ingen tog någon notis om henne. Efter en stund vågade hon sig fram till den skjutna Ripan och jag stoppade in den i munnen och sade "håll fast", "tack" några gånger. Jag provade även att slänga iväg fågeln en bit, hon rusade fram men ville inte ta den utan min hjälp. Jag var fortfarande lite orolig för skotten, men trodde att det skulle gå bättre, speciellt om vi inte brydde oss om hennes reaktioner. Vi fick fler Ripor under dagen och för varje gång sprang hon iväg till någon som inte sköt.

Däremellan valde hon ut vår jaktledare till ledare och gick 2 cm bakom hans hälar. Om hon bara tyckte att han verkade trygg och stabil eller om hon kände att vi betraktade honom som ledare vet jag inte. Eller också var han mest spännade ändå, för han sköt mycket mer än oss andra. Förutom på Ripa även då och då för att få tillbaks Vorstehn när han sprang alltför långt bort.

På ett ställe gick Fanny dock 1 meter framför mig och så när trampade på en Ripa. När den flaxade upp flög Fanny 3 meter bakåt. Snart var det fler Ripor som lättade. För mig var det premiär att få jaga utan uppsikt och jag lyckades få en Ripa där Vorstehn gjorde en perfekt apportering (den enda under hela vår vecka) i full fart in och släppte fågeln i min utsträckta hand. Jag blev alldeles paff, för han brukar alternera med att tugga, springa iväg för att gräva ner eller få övertalas att komma in. Emellanåt, men sällan, gör han dock perfekta apporteringar utan ett enda kommando.

När dagen började gå mot sitt slut tyckte Fanny dock att Riporna var så intressanta att efter den första ruschen till någon som inte sköt, rusade hon genast fram till den som skjutit, nosade först helspännt på geväret och sedan mycket intresserat på Ripan. Men hon följde fortfarande jaktledaren hack i häl när vi gick.

Vid ett tillfälle kom en Ripa flygande mot henne och sköts ner nästan framför tassarna på henne. Hon var snabbt framme och jag tänkte att nu, nu kanske hon tar den, men då började den flaxa och hon störtade baklänges, men var snabbt framme igen och nosade.

För varje dag blev hon dock lite kavatare och sista jaktdagen rusade hon genast fram om någon sköt. Fortfarande på helspänn mot geväret men hon verkade koppla att det antagligen kom en intressant fågel vid skott.

Det var intressant att se att hon tog sig fram väldigt lätt på fjället. Hon var som en stenget och mycket smidig. Dag 2 hade hon hämtat sig så mycket från första dagens chock att hon övergav hälarna och sprang fritt emellan oss eller runt Vorstehn. Jag hade undrat över hennes kondition, men den visade sig vara alldeles utmärkt. Hon hade inga som helst problem med att springa 1,5 till 2,5 mil per dag i hård terräng under 5 dagar (3 dagar jakt, 1 dag vila, 2 dagar jakt). Däremot har hon aldrig varit så ouppfostrad någon gång i hela sitt liv. Matte struntade hon i fullkomligt och skulle jag ropa in henne fick jag hålla på en bra stund. Förutom första dagen skulle hon sedan till varje pris vara där hon ansåg vara händelsernas centrum. Och var hon kopplad drog hon som sjutton, vilket hon annars aldrig gör. Fast inne i byn var hon som vanligt.

Myrarna upplevde hon som väldigt roliga lekplater. Hon sprang i full fart, plöjde ner sig med nosen före och rullade runt på rygg med förnöjda småskall och morrningar. Hon brukar gilla att rulla sig, men här rullade hon sig praktiskt taget över alla myrar vi korsade, och de var många.

Myrområdena och framförallt kalfjället har en mycket vacker natur. I slutet av augusti har färgerna ännu inte kommit, men det är inte mindre vackert för det. Hjortron och blåbär fanns i mängder. Man skulle ha plockat med sig hem men jag var alldeles för trött på våra raster. Jag åt dock en del när vi gick och det var så gott. För min del tycker jag det är roligare att jaga på fjället än i skogen. Mycket beroende på att jag känner mig så osäker i skogen och vill ha nära kontakt till de andra. Vilket i praktiken innebär att jag går 2-3 meter bakom den som går långsammast. Jag känner mig mycket friare på fjället.

Vi hittade faktiskt ut från fjället utan karta. Men när vi jagade i skogen såg vi till att kartorna kom med. På kvällarna kom vi tillbaks mycket trötta till stugan, duschade oss och duschade och smörjade in tassar, lagade middag, gav hundarna mat och sjönk sedan ner i soffan med varsin whisky. Jag är inte så förtjust i whisky och fick då serverat en specialare med te, socker och whisky som inte alls var dum. Dagens händelser pratades igenom, vi tittade på nyheter och väder på TV, gick kvällspromenad med hundarna och så i säng.

Totalt fick vi 14 Ripor och 2 Tjädertuppar varav jag fick 1 Ripa. Riporna hade hängt på ett torrt ställe och näst sista kvällen tog vi ur och flådde dem. Det är ganska OK. Man plockar dem, tar av huvud, ben och vingar, tar ur dem och kränger av skinnet. Tjädrarna togs ur nyskjutna men fick sedan åka med hem som de var. Riporna lades i kylskåpet och när vi åkte hem låg de i kylväska.

Det var roligt att få uppleva fjällen och jakten med sin egen hund, även om hon inte direkt deltog. Hon hade inte blivit så skottberörd som jag var rädd för, men jag inser att hon skulle aldrig ha blivit satt vid kastaren på träningen utan skulle ha fått stanna på 20-25 meters avstånd. Det var dock ett nöje att se henne flyta fram över såväl ris som stenskravel på fjället och vara så oerhört smidig i kroppen. Hon ville inte ta det nyskjutna viltet, men har heller ingen erfarenhet från fryst. Nästa år tar hon säkert viltet då vi har hunnit viltträna här hemma. Det märktes dock på hela hunden att hon hade en MYCKET rolig vecka. Hon älskar att vara utomhus och att springa. Och det fick hon verkligen utlopp för.

Överst

Hösten 1998

Så var det dags för ripjakt igen. Fanny har hunnit bli 2 år nu. En mogen dam.

En strålande morgon gav vi oss iväg i bilen för att åka till samma ställe som förra hösten. Skillnaden var att vi den här gången hade med oss en Vorstehvalp på ca 6 månader. Hans uppgift var att bese fjället, känna ripdoft och lära av den gamle. Den gamle är 12 år, och fortfarande som ett jehu, men det lär ju inte vara i evighet.

Det var inte riktigt lika varmt det här året, men vi hade ju å andra sidan inte haft någon sommar heller. Hundarna blev glada att återse stugan och var mycket uppspelta. Det första vi gjorde var att köpa jaktkort för 2 dagar fjäll och 2 dagar skog. Därefter studerades kartorna noga, medan middagen avnjöts, och en strategi lades upp hur vi skulle gå. Vi var väl inte helt överens från början, men med lite kompromisser var vi enade.


Första jaktdagen bjöd på sol, men det var risk för regn framåt eftermiddagen. Det är denna dag vi alltid går som längst, och där naturen är som vackrast. Fanny var lika uppspelt som de andra hundarna, och betydligt mer uppmärksam på mig än förra året. Nu löd hon. I alla fall nästan alltid. Valpen fick följa med. Taxen låg i bilen. Vi släppte valpen på försök efter en stund men han skulle bara hoppa på den äldre Vorstehn, som blev mycket irriterad, så valpen fick gå i koppel mestadels.

När vi kommit en liten bit in i jaktområdet såg jag plötsligt att Vorstehn stod och skrek till "han står". Ingen av oss var beredda att träffa på ripa så snart. Jag höll på med Fannys koppel men han få upp geväret innan Vorstehn rusade på. Ripan kom flygande rakt från sidan till mig, men jag bommade. Jag har jättesvårt att träffa rakt från sidan när man skall föra geväret i flygvägen och sedan trycka av strax framför fågeln. Nu blev Fanny tänd. Nu visste hon vad det var som gällde.

Inget mer hände så efter en timme tog vi fikarast. Dags för lite korv och sportdryck.
När vi började gå igen dök två andra jägare upp. Fanny såg dessa och började springa mot dem, alldeles oavsett vad jag gjorde eller sa. Hon var flera hundra meter ifrån mig så jag kunde inte direkt springa ifatt henne heller. En av männen röt då till mot henne, då blev hon rädd och började skälla. Mycket motvilligt kom hon till mig. Männen gick fram till min partner. Jag och Fanny tog en lov runt ett buskage och gick sedan fram. Hon ville fortfarande inte låta bli att gå fram och var dessutom mycket skeptisk till att de inte var farliga. Hon fick sitta vid min sida, men var mycket spänd och beredd på flykt, samtidigt som hon fortfarande ville gå fram. Det är inte människan i sig hon vill gå till, utan deras ryggsäckar har jag märkt. Går vi lite isär och hon stöter på någon ur jaktlaget rusar hon fram till ryggsäcken för att se om det hänger fågel där. Men hon får ju absolut inte rusa fram till andra på det där sättet.


Efter lunch fick vi viltkänning igen. De andra i laget sköt för sina hundar på två olika flockar. Min partner hade lite svårt att vara fullt rörlig med en glad valp i koppel, även om han satt med midjebälte. Men vid ett tillfälle fick han träff. Vorstehn jagade iväg efter den flygande flocken och var totalt ointresserad av att husse träffat. Men det var inte Fanny. Hon såg att fågeln föll och rusade omedelbart dit och kom med den. Jag har aldrig sett en så stolt och glad Fanny. Hon höll mjukt och stadigt runt hela kroppen, släppte den i min hand och spottade lite fjäder. Då kände jag att den fortfarande levde och fick bryta nacken av den. Massor med beröm.

Nu fanns ingen som helst tvekan om att bära, inte ens att den levde. Och ett fast och bra grepp. Matte blev nästan lika stolt som Fanny. Och det roligaste var att hon blev så glad av att bära in den. Hela hunden utstrålade glädje och lycka. Färskt vilt är ju förstås mycket trevligare än de där frusna, äckliga kråkorna som matte har i frysen.

Det kom några skurar på eftermiddagen, men annars var det soligt. Mycket trötta började vi återfärden till bilarna och civilisationen. Det hade inte alls varit fel att ha gått vidare och slagit upp sitt tält och satt sig vid lägerelden, men men, stugan är ju bekväm och duschen ljuvlig.

Dag 2 regnade det. Vi skulle gå i skogen och myrmarken. Det var inte dagsregn, men många täta skurar. Fick ingen viltkänning alls. Valpen och taxen låg i bilen och hade det torrt och skönt.

Tredje dagen var en vilodag. Jag tillbringade halva dagen med att sova, och hundarna sa inte ett pip förrän framåt halv 12, mycket tacksamt. Den andra halvan tillbringade jag ihop med TVs alla såpoperor. Promenad med hundarna. Middag, fortfarande framför TVn, kvällspromenad och i säng. Man blir så himla trött av att gå så mycket och insupa all frisk luft. Även hundarna uppskattar att ta det lugnt en dag. Kanske inte Fanny men de äldre. Valpen gick ju bara första dagen så han var mycket pigg och ville leka.


Dag 4 var det mulet men inget regn. Lite fjällsterräng igen. Valpen fick vara med och kunde gå mer lös. Vi vandrade upp på en vacker topp med storslagen utsikt åt alla håll. Tog lunch i en vindstilla skreva och bara njöt. Inget vilt idag heller, men det gjorde inte så mycket för landskapet var så vackert. Framåt eftermiddagen började det droppa så vi avbröt och åkte hem. På kvällen öste det ner. Samling för att rengöra gevär, äta middag och byta erfarenheter. De andra i laget hade varit uppe ungefär där vi varit första dagen. De hade fått några ripor till.

Sista jaktdagen. Regnet öste ner. Vi tog en kort tur i skogen, men avbröt och åkte hem. Lämnade av hundarna, utom valpen. Tog med oss matsäcken och åkte ut på en bilsightseeing istället. Hittade ett fint ställe vid en bäck där vi kunde äta, med uppehåll. Men när vi var färdiga öppnade sig himlen igen.

Dags att packa allting. Bara en ripa att ta ur för mig, så det gick fort. Sista morgonen städades stugan ur efter att hundarna och packningen blivit lagda i bilen. Återfärden påbörjades.

Det här året deltog Fanny och gjorde en mycket bra hämtning. Snabbt och mjukt lämnade hon in den skadade fågeln. Hon reagerade lite för skotten med att studsa, men allteftersom dagarna gick blev det mindre. Hon var helt på det klara med att det är gevären som smäller och hon granskade skyttarna ordentligt. Jag såg att hon efter ett tag uppfattade att när geväret lyfts så smäller det och i pipans riktning kan det trilla något. Till skillnad mot jaktproven får hon här springa helt fritt och apportera utan jag sagt något. Jag har väl haft lite betänkligheter, men det skulle knappt gå att göra på något annat sätt. Vi rör oss ju också hela tiden, skulle hon gå fot hela tiden skulle det också vara dötrist för henne, för 99% av tiden händer inget. Vi får situationsträna istället.

Är hon på fjället med oss gäller dessa regler. Är vi någon annanstans gäller andra regler, där är hon under kontroll hela tiden och skall utföra speciella moment. Sitter hon vid min sida får hon inte knallapportera, springer hon helt lös utan kommando och jag springer omkring med gevär så får hon apportera det som faller. Det enda jag märkt på jaktproven senare under hösten har varit att hon gärna velat springa till skytten när det smällt, men det får vi ju träna.

Överst

Hösten 1999

Ett nytt gäng som åker upp. Av de 4 nya är det 3 ripjägare och en fiskare. Taxen har därmed fått ett trevligt sällskap och trivs bra med att undersöka bäckar och åar. Den gamla Vorstehn, snart 13 år, kommer antagligen inte att kunna vara med mer än högst 1-2 dagar. Blir därför spännande att se vad den yngre kan prestera i år. I bilen upp får Fanny sitta på golvet i framsätet. Inte populärt. Hon satt upp 8 timmar i sträck. Hon försökte lägga sig ner några gånger, men det gick tydligen inte bra. Och jag som undrat hur jobbigt det är för hundarna att sitta de minuter de skall sitta på elitklass lydnad.

Samma stuga, hundarna rusar glatt in, nu vet de vad som väntar.

Klockan ringer tidigt, en snabbtitt på vädret säger att det nog kan bli fint. Frukost och packning av matsäck. Sedan bär det av upp på kalfjället. Samma långa promenad som vanligt för att komma in i jaktområdet. Solen skiner och det är varmt. Inga problem att gå i T-skirt.

Den äldre Vorstehn får ripkänning efter ett tag och 2 av deltagarna får varsin. Den äldre Vorstehn jagar glatt efter den flyende flocken och den yngre vet inte riktigt vad han skall  göra och är inte tillräckligt snabb på bytet. Fanny vet dock precis vad hon skall göra, det är ju en erfaren dam detta år. Hon är fullkomligt uppmärksam på nedslagsplats och levererar snabbt, glatt och stolt in båda två.

Vi äter lunch i strålande sol och värme. Fjället visar sig från sin allra bästa sida. Ingen mer ripkänning denna dag.

Vi åker hem och lagar till middag. Fiskaren och taxen hade också haft en trevlig dag. För de andra 3 är det första gången de jagar på fjället. Resten av kvällen avnjuts med whisky och massor av prat om fjälljakt och återupplevelser av jaktdagen. Riporna hängdes upp under tak för att hänga till sig.

Dag 2 bjöd på lika soligt och varmt väder. Vi åkte till kalfjället igen, men inte samma ställe som dagen innan. Den äldre Vorstehn började bli sliten och vi såg att det skulle vara hans sista jaktdag. Efter ett tag fick han ripkänning med en träff som Fanny elegant tog in. Totalt fick vi 4 ripor under dagen. Det var enbart jag som inte fått någon och inte ens någon skottchans. Fanny tog in allihop.

De 3 nya i laget hade varit skeptiska till Fanny och undrat vad en Golden skulle med för, mer än för sällskap, med de blev imponerade allihop och ändrade uppfattning. De insåg snart också att en skjuten ripa i denna terräng är oftast omöjlig att finna utan hund. Och hon var både snabb och effektiv.

Fiskelyckan hade varit stor under dagen, så både tax och fiskare var nöjda med att komma hem.

Nu hade alla (utom jag) fått minst en ripa och stämningen var munter runt middagsbordet. Alla smygningar och skott etc upprepades i detalj om och om igen. Och Fannys inlevereringar. Det var framförallt han som varit mest negativ som ändrat uppfattning helt och hållet och talade numera med stor respekt om Fanny. Ingen av de nya hade direkt upplevt en apporterande hund tidigare. Två erfarna rådjur/älgjägare och en nybliven jägare.

Dag 3 var mulen och det droppade. Skogsfågel på myr- och skogsmark var det som gällde. Det regnade bara mer och mer. Sedan öppnade himlen sig. Inte en fågel i sikte ens en gång. Allt var precis dyngsurt vid hemkomsten. Man kunde vrida ur även hundarna. Det var bara den äldre Vorstehn som var torr och fin, han hade legat hemma.

Dag 4 var det mulet men inget regn. Vi åkte till ett helt nytt ställe som vi tittat på förra året och bestämt oss för att prova i år. Nu skulle den yngre Vorstehn få visa vad han gick för. Skurar och solglimtar avlöste varandra. Fanny är intresserad men hon är inte skapt för att hitta fågel själv, även om hon kanske så småningom förstår att de kan ligga gömda i riset.

På eftermiddagen klarnade det upp ganska bra. Vi delade på oss och gick 2 och 3, medan hundarna sprang än hos oss, än hos de andra 2. Det märktes stor skillnad på att ha med en erfaren som vet exakt vad han håller på med och en fullkomlig nybörjare. Den yngre Vorstehn gick mer och snosade och var mer intresserad av snåren än han vart året innan, men med jämna mellanrum kastade han sig över Fanny (inte populärt) eller sprang bredvid oss. Vi hoppades att han skulle hitta fågel och få lite belöning.

När det var dags att vända hemåt igen gick jag där i godan ro då jag plötsligt får upp en ripa framför fötterna. Jag blir så överraskad att jag bommar. Det flyger upp en till, som jag också bommar. Den ene som gick med mig skjuter då, men bommar han med. Vi ser hur fågeln slår en bit ifrån och närmar oss sakta. Den flyger upp, men den andre jag gick med bommar. Ripan flyger precis förbi den förste, men han bommar igen. Sedan ser vi ripan försvinna in i nästa dalgång.

De andra 2 som stått på en liten höjd och sett alltihop utspelas var mycket muntra. De hade stått och bara skakat på huvudet och undrat vad vi hållit på med. Och hur vi allihop kunnat missa på det korta avståndet. Det var många muntra gliringar på hemvägen. Vid middagen var alla tvugna att berätta just sin version för fiskaren. Var en mycket gladlynt middag.

Detta var sista kvällen, så efter maten var det dags att visa nykomlingarna hur man tar ur en ripa. Alla fick ta ur sina egna. Alla tyckte inte att det var lika kul.

Tidig hemfärd morgonen därpå. Riporna i kylväska.

Fanny skötte sig mycket bra. Det märktes tydligt att nu var det en erfaren dam som hämtade vilt. Det är ganska troligt att den äldre Vorstehn inte kan vara med nästa år, om han fortfarande lever. Så då får vi se hur det går för den yngre.

Överst

Hösten 2000

Augusti

Första året som den äldre Vorstehn inte kan följa med. Så det blir Fanny och den yngre Vorstehn som får stå för arbetet i år.

De första två dagarna är det strålande sol och varmt. Vorstehn utvecklas ordentligt nu när han inte har den gamla Vorstehn med. Han söker ordentligt och står bra.

Fanny har upptäckt att riporna finns i riset, och att när Vorstehn står är det ett tecken på att där finns ripa. Vilket då resulterar i att hon kommer brakande rakt in i snåren och kör upp ripona för Vorstehn. Förhoppningsvis har också skyttarna hunnit fram. Faller det vilt har hon dessutom hunnit få tag på desssa och lämnat in innan Vorstehn ens hunnit fatta vad som hänt.

Jag föreslog att Fanny skulle kopplas ett tag eftersom hon inte lydde stopp, men det ville inte jaktledaren. Det hade varit bättre för Vorstehns utveckling om hon stoppats i sin framfart. Och för att pröva hans apportering.

Men eftersom vi var ganska många tyckte de att det var bra att hon stötte så vi kunde sära på oss lite. Rusade hon inte efter Vorstehn höll hon sig också inom skotthåll.

En av riporna hamnade i en tjärn och han som skjutit stod och funderade på hur vi skulle få tag på den och tänkte att det får vi aldrig. Men då kom Fanny och kastade sig i. Så han hade blivit jätteimponerad. Men vi har väl jakthundar med oss!

Däremot tyckte Fanny att det räckte att slänga upp ripan på land, sedan störtade hon efter en annan som fallit och tog in den. Allt för att inte Vorstehn skulle hinna med. Det är inte lätt med en beräknande, planerande och tänkande goldentik med många egna idéer.

Fjället var lika härligt som det brukar. Vi fick en del ripa. Sedan hade vi fridag och åkte runt på sightseeing och till en getfarm. Fick smaka många goda ostar som köptes med hem.

Sedan var det dags för myrmarkerna. Och hällregnet. Blev inget alls.

Fanny och Vorstehn fick också prova på att åka moppe. Till Fannys stora förskräckelse. Fast det gick ganska bra. Det gick ju att kliva upp på golvet men någon gotta ville hon absolut inte ha. Vorstehn kunde sitta på golvet och det gick ändå att hålla fast honom. Men Fanny var tvungen att stå och ha framtassarna i knät. Och det var nog lika bra, för när moppen började röra på sig gick det absolut inte att ha några baktassar på golvet. De åkte upp och hon halvlåg över knät. Svårt för han som körde men eftersom hon ändå höll sig helt stilla lyckades de hitta tekniken.

En av de sista kvällarna görs riporna i ordning efter ha hängt allt från flera till ett dygn.

I år var det uppehåll så vi kunde vara utomhus. Skönt att slippa alla fjädrar i köket.

En sista dag i ripmarker. Började med regn och dimmma men sedan klarnade det upp. Inte ett spår av ripa på många timmar.

Men plötsligt får hundarna vittring. Riporna lyfter, det blir några träffar och Fanny plockar in.

Fanny har stor rutin nu på ripjakt. Men hon har sina idéer. Det var stor skillnad nu när inte den gamla Vorstehn var med längre. Plötsligt tog hon på sig ett ansvar att själv hitta riporna i snåren. Visserligen för att konkurrera ut den yngre Vorstehn, men ändå. Vilket också märktes på tassarna. Skavd blir hon alltid, men i år var det rejält. Matte gillar inte riktigt att hon tillåts springa in i Vorstehns stånd. De andra klagar, men när jag tycker att hon då skall kopplas är alla eniga om att det ändå är bättre att hon får vara, så jag kan inte göra så mycket åt det mer än att träna lydnad härhemma.

Oktober

Jag, jaktledaren och en annan kille var upp en jaktsväng till i oktober under en helg.

Denna gång var vi i närheten av Idre-Särna. Bodde i ett litet trevligt hus på en gård. Fanny och den yngre Vorstehn var med.

Dag ett var det mest fjäll. Vi såg en del ripa men bara på långt håll.

Dag två var det både fjäll och skog.

Samma sak här. Vi såg en del ripa, men bara på långt håll.

Regnade en del så det var skönt att få lite värme och något varmt att dricka. Mycket kallare så här i oktober än i augusti.

Det blev inga ripor alls men det var skönt att komma ut ändå.

Överst

Hösten 2001

Fortfarande samma gäng som skulle jaga de tre första dagarna, sedan skulle de åka hem. Fjärde dagen skulle bli fridag. Därefter två jaktdagar till då en annan kille som varit med tidigare år skulle komma upp. Matte kunde i år inte gå med ut på fjället utan höll sig i stugan. Jag var väldigt mycket gravid, med tvillingar.

Nytt för i år var att Zimba skulle vara med. Hon är nu lite mer än ett år. Så det var den yngre Vorstehn, Fanny och Zimba. Vorstehn hade tränat mycket apportering under året och även gått på prov med vatten och spår och blivit godkänd. Den äldre Vorstehn fick tyvärr avlivas under våren, 14½ år gammal.

Zimba förstod nog inte riktigt vad de gjorde först. Någonting med jakt och apportering och skott var det ju i alla fall. Hon sprang efter Fanny första dagen som fick en extra, icke uppskattad, svans. Det var soligt och varmt och mycket ripa och Zimba ville också vara med. Sedan hittade hon lämlar som hon apporterade och sprang efter jägarna med och kunde inte alls förstå varför de inte ville ta emot när hon apporterade så fint. En ripa lyckades hon apportera in också.

Det var så gott om ripa att Vorstehn och Fanny kunde jobba isär. Vorstehn stod nu fint och började även apportera in. Märktes att han hade utvecklats under året som gått. Riporna var många i år så det var långt över 20 ripor de hade med sig hem. Hundarna hade fått jobba ordentligt. Och Fanny hade fullt upp och kunde inte bevaka Vorstehn.

Dag två var lika solig och varm. Zimba och Vorstehn upptäckte nu att lämlar gick att äta, vilket de gjorde med stor förtjusning. Fanny har aldrig visat intresse för lämmel. Även idag försökte Zimba först apportera lämmel. Hon sprang inte heller enbart efter Fanny. En ripa lyckades hon ta in även denna dag. Gott om ripa även nu så Fanny och Vorstehn fick jobba.

Fanny drog upp ena trampdynan så hon fick ligga hemma med matte dag tre. Ville hon inte alls. Och hon väntade och väntade hela dagen tills de äntligen kom hem igen. Då rusade hon ut och flög upp i knät på jaktledare när han öppnade bildörren. Sedan skulle hon undersöka alla ryggsäckar för att se vad de fått.

Zimba blev nu självständig och kom på att det var ju inte lämlar de ville ha utan ripor. Lämlarna gick fortfarande att äta, men hon apporterade inte in dem. Mindre ripa denna dag och Zimba bar in en. Vorstehn tog resten. Roligt att hans apportering fungerar nu.

Fridag och regnigt. Vi som var kvar tittade runt lite på vattenfall och annat och köpte ost. På kvällen kom den andra killen.

Näst sista dagen blev det myrmarker och halvregnigt. Fanny hade vilat i två dagar. Vi bestämde gemensamt att hon nog kunde gå med ut. Det gick inte att parkera där de skulle gå in på jaktmarken så jag körde dem dit. Bestämde att jag skulle hämta Fanny sedan så hon slapp gå på vägen hem.

Såg flera tjädrar men de lyckades inte få skott på dem. Blev några ripor, varav Zimba tog in en. Den var skadskjuten och flaxade iväg, men Zimba rusade efter och tog den. Bra att hon inte backar.

Fanny blev hämtad och trampdynan var inte bra, så det bestämdes att hon inte skulle gå med ut sista dagen. Vorstehn hade mycket skavsår runt tramdynorna, men inga sår på trampdynorna som Fanny. Zimba hade inget alls. Vad jag kan minnas hade Fanny inga skavsår första året heller. Vorstehn har inte sett ut så här ordentligt föregående år heller. De springer nog på ett mer medvetet sätt när de inte riktigt är med på vad som händer. Den äldre Vorstehn hade alltid massor av skavsår, men blev även ordentligt skadad några gånger, framförallt när han var ung. Men där fanns ju aldrig några stopp eller hinder när han kände ripdoft. En fullkomlig jaktidiot som den yngre Vorstehn aldrig kommer att bli på samma sätt.

Sista dagen. Fjället igen. Var lite regn när de åkte. Först kom det dimma så de trodde att de inte skulle kunna gå på fjället, men den försvann efter en stund och solen kom. Nu hade Zimba fått mera kläm på vad som hände. De kunde skicka in henne i snåren och söka och hittade hon ripa och de fick träff bar hon in. När de kom hem igen gjorde Fanny om samma procedur igen, upp i knät först och sedan undersökning av ryggsäckarna.

Det blev mycket ripa i år. En del var iordninggjorda, men det var ändå många kvar för oss tre som var kvar till slutet att ta hand om. Det blev en tung sista kväll. Städat hade dock jag kunnat göra under dagen, så det vara bara finputs som behövdes på morgonen när vi åkte.

Debut för Zimba, och alla var nöjda med henne. Tyckte matte var jättekul. Synd på Fannys skadade tass, jag led med henne när hon inte fick följa med ut.

Överst

Hösten 2002

I år fick jag jaga igen. Nu var tvillingarna 9 månader och lämnade hemma i faderns vård.

Det hade varit en mycket het och solig sommar. Och det höll i sig även i fjällen. Samma gäng och upplägg som förra året. Tre dagar jakt, sedan åkte de andra hem. Vilodag för jaktledaren och mig. Därefter 2 dagar jakt. Vorstehn, Zimba och "Fröken Hysterisk" var med.

Dag 1 stekte solen från en klarblå himmel. Gick i T-skirt och höll ändå på att dö. I år köpte vi flingor till frukost, var gott och också enkelt att ta fram och plocka bort. Lämnade stugorna redan runt 5 så vi skulle vara på fjället vid 6. För första gången var det inga som helst problem att gå upp tidigt. Var väldigt van sedan 9 månader bakåt att vakna och gå upp tidigt!

När vi närmade oss jaktområdet stötte vi på ett tältläger. Längre bort kunde vi se ett antal personer med hundar. Vi drog oss lite åt andra kanten och stötte på en flock med ripor.  De som sköt hade fått träff och ville att Fanny o Zimba skulle hjälpa till med letandet. Zimba fann snabbt en ripa och blev så stolt.

Zimba var jätteduktig o gjorde precis som en Golden skall. Gick fint bakom mig även om det flög ripor och smällde o även om jag sköt själv (jag bommade 4 st). Hon apporterade jättefint på kommando och gjorde en jättefin dirigering uppför en sluttning och apporterade en ripa.

"Fröken hysterisk" = Fanny, rusade runt fjället i 180 o var totalt okommunicerbar. Hon började med att nästan dra omkull mig då hon gick i koppel när de första skotten gick. När hon sen fick vara med och söka så gick det tydligen ut på att så snabbt som möjligt hitta så många ripor som möjligt och få dem att flyga och jaga efter, sen skulle det helst smälla och trilla också så hon fick apportera. När jag och jaktledaren gick med henne själva och Vorstehn gick med de andra så sökte hon lugnt och nära, men jag bommade ju. Hon hittade ripa och det small, så då höll hon sig hos mig.

Flög riporna iväg utan att något föll var hon fullständigt fenomenal på att hitta flocken igen även om det var långt, så om vi inte omedelbart fick stopp på henne innan hon sökte iväg fick hon ju upp riporna i luften igen långt utom vår räckvidd, vilket inte var så poppis.

Vi lyckades i alla fall stoppa henne så att hon inte sprang till tältjaktlaget när de sköt. Så det var mycket koppel varvat med sök.

Sent omsider kom vi hem igen och gjorde middag.

Dag 2 sökte Fanny först med mig och jaktledaren. Men inga ripor fanns och så började de som gick med Vorstehn att skjuta. Hon stod på en höjd och tittade efter skotten, sen tittade hon på mig. Jag trodde hon skulle vara kvar på höjden när vi kom dit, men när vi kommer upp ser vi en glad svans ca 2 km bort på andra fjällsluttningen. Och det fanns både ripor och sköts. Så hon hade inga som helst planer på att komma tillbaka till oss. Sedan blev det stilla hos dem och hon fick syn på oss, då bestämde hon sig faktiskt för att komma tillbaka. Då hittade vi ripa och smällde så lyckan var fullständig igen.

När vi kom runt en fjällsluttning fick "Fröken hysterisk" upp en flock. En föll rakt ner men en annan föll uppe på toppen av en sluttning. Jag skickade Zimba på en dirigering. Först blev hon lite störd av att passera både Vorstehn och Fanny och trodde hon skulle leta där de sökte, men när jag skickade om henne gick hon raka vägen uppför sluttningen och hittade ripan.

Nu hade vi fått 17 ripor totalt.

Dag 3 var Vorstehn trött men "Fröken hysterisk" höll sig i händelsernas centrum och var riktigt i sitt esse. Ingen trötthet här inte. Vi hade ripkontakt men inga träffar.

De slagna hjältarna väntar på att bilen skall ta dem hem igen till middagen.

Vilodag. Vi åkte och köpte getost på Skärvångens mejeri. Vanlig ost och mögelostar. Är bara så goda! Köpte även jaktkort för de kommande 2 dagarna. Då fick vi höra att de som tältat kom från TV4 och Östersundsposten som filmade en ripjakt. Himla tur att vi lyckats stoppa "Fröken hysterisk" så inte hon kom indundrande i filmen plötsligt. Och de hade säkert mer än gärna filmat också. Var osäkra på om vi skulle kunna jaga med Vorstehn och Fanny. Båda hade skadade tassar och Vorstehn var väldigt trött.

Insåg att det bara var dumt att ta ut dem, men bestämde oss för att ta en sväng med Zimba. Hon förstår inte att hon skall söka igenom snåren. Det gick ju att skicka in henne, men hon söker inte självständigt över fjällsluttningarna. Jag tyckte dessutom att det är bättre att hon får lära sig att gå bakom och apportera och vara ett komplement till Vorstehn än att få en Fanny2. Tyvärr kom vi inte på några ripor.

Sista jaktdagen gjorde vi en rekognoseringstur till lite nya områden. Fanny hade kunnat gå ut, men det kändes bättre att låta tassarna läka helt. Vorstehn var fortfarande helt slut och svullen på benen.

Vi tog ur de sista riporna. Det här året var det så varmt att de inte gick att hänga ute i värmen utan vi fick ha dem i kylskåp.

Vorstehn behöver konditionsträning till nästa år. Deras gamla Vorsteh roade sig med att spinga runt tomten och jaga småfågel större delen av dygnets timmar hela livet och skaffade sig därmed en fullständig toppkondition utan att ägarna behövde göra något alls. Men så fungerar inte den nya Vorstehn.

För Fannys dels har vi bestämt att vi skall träna mycket stoppsignal och inkallning under året som kommer. Hade hon haft det hade hennes framfart varit helt OK. Jag behöver skjutträning.

Zimba var mycket trevlig att ha med på jakt! Kändes väldigt skönt att veta att hunden finns kvar bakom mig och jag kan koncentrera mig enbart på skyttet och riporna.

Överst