1916 gick Rumänien in i Första Världskriget på ententens sida (England, Frankrike, Ryssland). Eftersom Rumänien vid krigets slut stod på den segrande sidan gjorde man stora landvinster, Transsylvanien, Bessarabien och Bukovina annekterades och det erövrade Dobrogea erkändes som rumänsk besittning.
Under mellankrigstiden var Rumänien ett stort land där 30% av befolkningen utgjorde etniska minoriteter. Jordbruket var huvudnäring men statens inkomster ökade i och med att de tyska andelarna i oljeindustrin nationaliserades. Godsägarklassen var försvagad vilket gjorde att jordreformer kunde genomföras och styrelseskicket i viss mån demokratiseras. 1937 blev det fascistiska Järngardet Rumäniens tredje största parti. Kung Carol valde 1938 att genomföra en statskupp och införa kunglig diktatur och förbjuda alla partier.
I början av Andra Världskriget berövades Rumänien 40% av sin yta av Sovjetunionen, Ungern och Bulgarien, Carol II tvingades att abdikera och ny ledare blev generalen Ion Antonescu. Antonescu förde 1941 in Rumänien i Hitlers krig mot Sovjetunionen och detta ledde till en början till betydande landvinster. När krigslyckan vände invaderade Sovjet Rumänien 1944 och erövringarna gick förlorade.
Folkdemokrati 1947-1990
Rumänien kom efter krigsslutet i den sovjetiska intressesfären och 1947 tvingades kung Mikael att abdikera och omvandlingen till folkdemokrati påbörjades. Generalsekreteraren i det rumänska arbetarpartiet, Gheorghe Gheorghiu-Dej var den pådrivande kraften. Alla de stater i Europa som hade gräns mot Sovjet kom att ingå i Sovjets intressesfär och kom under Stalins inflytande. Stalin förbjöd länderna att ta emot Marshallhjälp (ekonomisk hjälp till återuppbyggnad från USA) och istället inrättades 1949 Comecon, Rådet för ömsesidigt bistånd, inom sovjetblocket.
Allt näringsliv i Sovjet och östblocket skulle samordnas. Staterna i Östeuropa skulle bli små Minisovjet med planekonomier samordnade med de sovjetiska. Tung industri skulle byggas upp, jordbruket kollektiviseras, kulturlivet likriktas, religionen förtryckas och allt ryskt förhärligas. All handel skedde genom bilaterala avtal och präglades av att staterna i Centraleuropa sålde industriprodukter till Sovjet och fick fossila bränslen och råvaror i utbyte.
Perioden 1949-1952 kännetecknades av politisk terror och social nöd. Så gott som alla ekonomiska resurser gick till att bygga upp den tunga industrin. Nationella traditioner sattes på undantag och allt sovjetiskt och ryskt berömdes övermåttan, den stalinistiska arkitekturen bredde ut sig i städerna. Vid Stalins död 1953 var Centraleuropa på väg att sovjetiseras men utvecklingen bröts av diktatorns död och den därpå följande avstaliniseringen. Avstaliniseringen innebar att den ensidiga satsningen på tung industri kompletterades med utbyggnad av skolor, sjukhus, produktion av bostäder, kläder och mat och förryskningen av utbildningsväsendet och kulturen dämpades till förmån för valda nationella traditioner.
I Rumänien inledde Nicolae Ceausescu sin karriär mot den politiska maktens höjder i och med avstaliniseringen och 1965 tillträdde han som partiledare. Gentemot Sovjet intog Rumänien en relativt självständig hållning vilket sågs positivt i västmakternas ögon men inåt utvecklades Rumänien till en hård kommunistdiktatur. Den stalinistiska ekonomin och kultursynen bevarades och diktaturen blev allt brutalare med åren samtidigt som den legitimerades med ohöljd rumänsk nationalism.
1988 inledde Ceausescu-regimen en "rekonstruktion" av landsbygden, detta innebar att byarna jämnades med marken och familjerna tvingades att flytta in i usla flerfamiljshus utan vatten eller avlopp. Politiken var framförallt ett svårt hot mot de tyska och ungerska minoriteter som fanns på gränsen mot Jugoslavien och Ungern. Västtyskland friköpte 100.000 av de ursprungligen 300.000 tyskarna och tiotusentals av de två miljonerna ungrare flydde till Ungern.
Skrämd av utvecklingen i Polen där man släppt in utländskt kapital och kultur på 70-talet och tappat kontrollen över såväl ekonomin som folket beslöt Ceausescu att såväl ekonomiskt som kulturellt isolera Rumänien från omvärlden. Utländska lån betalades tillbaka till priset av mycket kännbara ransoneringar av el och livsmedel. Barn och gamla dog till följd av undernäring och brist på sjukvård. De få intellektuella som fanns kvar sattes i husarrest eller tvingades i landsflykt. Hemliga polisen, Securitate, vävde ett nät av angivare kring folket och ingen vågade tala fritt ens med sina närmaste.