Missförhållanden har bevisligen förekommit i de mest aktade organisationer. Anklagelser bör därför tas på allvar och sakförhållandena bör undersökas så långt det är möjligt. Men omvänt gäller att också de som anklagar kan ifrågasättas. Deras bevekelsegrunder är inte alltid hederliga. Grunden till falska anklagelser är i regel rädsla – vi fruktar dem som är annorlunda. Ur rädslan föds hat – vi vill förgöra alla som vi upplever som ett hot. Ibland finns det ett behov av fiender, någon man kan samlas och enas för att bekämpa. Anklagelser som beror på rädsla och hat, och saknar täckning i verkligheten, är dock ganska lätta att känna igen.
De känns igen på att de fördömer hatobjektet i dess helhet, griper efter varje detalj som kan vändas mot det. Anklagelserna staplas på varandra. När ett påstående visat sig vara falskt, tar man genast fram ett nytt. "Antifrimurare" är agitatorer, inte sanningssökare.
Frimureriet angrips utifrån kristen tro: Det påstås vara en hednisk, antikristen religion där man dricker blod och tillber en demon som heter Baphomet.
Det angrips utifrån sin symbolik: Frimurarnas symboler kan spåras till forntida egyptisk hedendom, babylonisk hedendom, satanism, ockultism, och andra demoniska kulter. Murslevar, passare, stjärnor, talet 3, och en mängd andra symboler står egentligen för rena satanismen. Förekomsten av dödskallar visar att det är en dödskult.
Konspirationsteorier är vanliga: Frimureriet är en sammansvärjning för att ta över makten. Eller så ingår frimurarna i en större konspiration som leds av andra (CIA, Bilderberggruppen, Vatikanen, Illuminati, Sions Vise, osv).
Politiska misstankar förs fram: Frimureriet är en överklassrörelse där rika makthavare gaddar sig samman för att styra samhället (utan hänsyn till demokratin) och skaffa sig personliga fördelar. Frimurare sitter på viktiga poster som domare, poliser och advokater. De utnyttjar sin ställning för att slippa undan rättvisan och bestraffa sina motståndare.
Sociala anklagelser handlar om att Frimurarna låtsas idka välgörenhet, men egentligen handlar det bara om att skaffa sig sociala fördelar. Det mesta av pengarna stannar i rörelsen eller går till dess högsta ledare, påstår man. Frimurare avlägger bloddrypande eder där de lovar att vara lojala mot andra frimurare och ge dem fördelar och utöva nepotism; att ge banklån, arbetstillfällen, befordran, goda vitsord osv. åt sina ordensbröder, och att skydda brottsliga frimurare.
Sedliga och moraliska fördömanden kommer härnäst: Frimurarna super vid sina möten, alla är berusade och lever ut frosseri och dryckenskap i formliga orgier. De anser det rätt att begå äktenskapsbrott, så länge inte en frimurarbroder drabbas.
Slutligen finns en samling historiska anklagelser om brott som påstår ha begåtts av frimurarna: de startade Franska revolutionen, de har mördat och förföljt avhoppare, de låg bakom den ena eller andra händelsen inklusive världskrigen, kennedymordet, och allehanda terrordåd.
För den som läst lite historia är ovanstående egendomligt bekant. Det är samma anklagelser som har använts i förtalskampanjer sedan urminnes tid. Det må sedan gälla mot de kristna i Romarriket, mot Tempelherrarna på 1300-talet, vid häxprocesserna på 1600-talet, mot judarna i Europa från medeltiden fram till den nazistiska Förintelsen, osv. Liknande kampanjer har drabbat katoliker, pingstvänner, zigenare, invandrare, hårdrockare... (Det enda som saknas i antifrimureriet är anklagelser om rituell sodomi, som annars brukar vara standard.) Hatets retorik och metoder är desamma i alla tider. Det gäller att bre på så tjockt man kan. Funkar inte det ena, så tar vi till det andra. När en företeelse – oavsett vilken – angrips på detta sätt, kan vi vara säkra på att kritiken är uttryck för hat och skräck.