Berättelsen om Caroline

Det är måndag morgon den 9 augusti 1999, klockan har precis passerat 01.00, och jag känner de första värkarna komma.
Den här dova värkkänslan har jag haft tidigare också, så jag bryr mig inte så värst mycket och försöker somna om igen med tanken att barnet kommer ändå inte.
Jag hade i fyra dagar, den tidigare veckan varit inne på kontroller på BB avdelningen.
Varje gång skickade de hem mig trots att jag gått över tiden med drygt en och en halv vecka. Inte nog med det jag hade också hög halt av äggviteämnen i urinen, svullna fötter så jag knappt kunde gå, men ändå tyckte de att jag skulle åka hem och vänta på att naturen skulle göra sitt.
Men äntligen så kom då dagen då vårt första barn skulle komma, förväntan var nu större än någonsin. När klockan är 04.30 väcker jag min sambo och mitt barns pappa, för att tala om för honom att nu är det banne mig dags.
Daniel ringer förlossningen och berättar för barnmorskorna med darr i rösten hur värkarna ter sig.
Jag som tidigare varit den av oss två som varit ängsligast för det här, är nu lugnare än någonsin.
Jag plockar lugnt fram skötväskan med allt som behövs för några dagars vistelse borta medan Daniel ivrigt försöker ringa sin pappa Ulrik som ska skjutsa oss till förlossningen.

Väl inne på förlossningen kommer barnmorskan Maj Andersson och möter upp oss.
Klockan är nu 04.50. Hon frågar hur det står till och jag svarar att det är väl okej.
En stund senare ber hon mig att lägga mig på förlossningssängen så att de kan sätta på mig banden som leder in i CTG apparaten.
Detta har jag redan gjort fyra gånger tidigare och tänker att de kommer säkert att skicka hem oss igen.
Maj är jätte trevlig och hon talar lugnt om för Daniel och mig att den här gången kommer de inte att skicka hem oss igen.

Barnet har äntligen bestämt sig för att komma. Hjärtljuden ser bra ut och Maj konstaterar att både jag och barnet mår fint.
Maj tittar hur pass öppen jag är och hon uppskattar att jag är tre centimeter öppen.
CTG apparaten ger bra värden ifrån sig.

När klockan är 07.00 går Daniel och jag en promenad i korridorerna, vi äter lite frukost och går lite igen.

När klockan är 07.30 lämnar Maj över oss i barnmorskan Susanne Vendels händer. Maj har jobbat hela natten och det är nu dags för henne att gå hem, vilket jag kände mig en aning oroad över. Men Susanne var precis lika vänlig och försiktig som Maj.

Runt klockan 08.00 får jag prova på lustgasen med 50% lustgas och 50% luft, det är ganska avslappnande men runt 09.45 är jag cirka fyra centimeter öppen och jag har fått starkare värkar.
Jag ber om smärtstillande och personalen ringer efter Dr.Graner och Mazurck som lägger en EDA (Ryggbedövning) som ger god effekt.

Klockan har hunnit bli 11.00 och värkarna har avtagit något. Daniel och jag bestämmer oss för att äta lunch, efter lunchen promenerar vi lite igen.

När klockan är 13.00 har jag hunnit med att slumra lite och mår ganska så bra. Vid den här tiden är jag öppen cirka fem centimeter.

13.20 får jag Amniotomi i värkförstärkande syfte. Barnets hjärtljud slår fint och ligger på 140-150.

När klockan är 14.30 är det dags för Susanne att gå hem för dagen. Susanne lämnar över till barnmorskan Kjerstin Nilsson, som jag till en början inte gillade lika mycket som Maj och Susanne, men som jag senare under förlossningen kom bra överens med. Vid den här tiden känner jag ett tryck mot stjärten som jag inte tidigare känt. Jag har två minuter mellan värkarna.

15.00 är Daniel och jag uppe och går igen.

16.30 börjar trycket mot stjärten att kännas värre, jag ber om mer smärtlindring och får större dos i EDA pumpen.

När klockan är 17.40 kopplar de bort CTG apparaten och uppskattar att jag är åtta till nio centimeter öpppen. Jag tycker att hela dagen snart har gått och börjar undra om vårt barn aldrig ska komma.

Men när klockan är 18.30, uppskattas det att jag är tio centimeter öppen men att där finns en kant, jag känner också att det trycker något oerhört mycket nedåt stjärten och vill trycka på.

Inte förens klockan är 19.20 får jag börja att krysta. Just nu vill jag bara ha mera smärtstillande och jag känner mig irriterad och vill bara att Dr Bollen ska söva ner mig och förlösa mig med kejsarsnitt.

19.50 avtar värkarna och Dr Bollen kopplar in dropp för att påskynda värkarna. 20.08 ger Dr Bollen mig mer stötdropp.
20.16 anser de att krystvärkarna är bra och 20.40 ser de huvudet, men jag är så fruktansvärt trött och kämpar och kämpar men barnet kommer aldrig.
Dr Bollen hjälper mig genom att trycka på magen och jag tycker att det är mycket effektivt. 20.45 anser de att förlossningen går fint fram och de ger mig stötdoser av droppet. 20.47 trycker Dr Bollen på min mage för sista gången och ut kommer ett välskapt flickebarn 49 centimeter lång och hon väger 3665 gram.

För första gången ser detta barn ljuset, vår lycka är kommen och vi är tre.

Väl hemma från BB

Det är nu torsdag den 12 augusti och vi åker hem från BB runt middagstid.
När vi kommer hem är Egon & Liten våra katter, så väldigt nyfikna på vad som ligger i bilstolen, de nosar och tittar på henne men bryr sig sen inget mer om henne.
Caroline hade varit den bebisen på BB som inte gett ett ljud ifrån sig men nu fick man se verkligheten, nattvak och blöjbyten om vartannat.
Caroline var väl egentligen inte så jobbig som man tyckte just då, men man var ju trött och det var vårt första barn klart att det blir en omställning i ens liv.

Veckorna gick och Caroline var lite väl skrikig, kolik var det enda vi fick till svar varje gång vi var iväg med henne till barnavårdcentralen, läkarna tittade på henne lite snabbt men tyckte väl mest att vi var "pjoskiga" förstabarns föräldrar.

Vi hade en bra tid tillsammans med vår dotter, hon var så fin och alltid så vaken och tittade på allt med sina tindrande blå ögon. Jag önskar att jag alltid hade fått sett de där vakna ögonen titta på mig.

Dagen då Caroline lämnade oss

Det är måndag den 27 September 1999, och Carolines pappa Daniel har jobbat fyra nattskift på sitt nya jobb Ericsson i Kumla.
Daniel kommer hem vid 07.10 och jag hade varit uppe sen 05.00 på morgonen, Caroline ville varken sova eller äta ingenting var bra den dagen.
Daniel hade de andra dagarna gått och lagt sig på en gång när han kommit hem från jobbet, men i dag gjorde han inte det.
Han märkte hur trött och irriterad jag var på Caroline som inte nöjde sig med nåt så han var uppe med henne till 9.30.
Daniel hade gett henne mat och gullat lite med henne så hon lugnade ner sig lite och somnade tillslut, utmattad av skrik. Jag antar att hon blev lugnare hos Daniel och slappnade av eftersom hon antagligen kände på sig hur irriterad jag var på henne.
Caroline sov till 12:00 och var sedan uppe med mig resten av dagen, jag kommer ihåg att jag tittade på Våra bästa år en såpa på TV3, medans hon låg hos mig och åt nöjt.

Den här dagen tyckte jag inte hon var sig själv men det är sånt man tänkt på nu i efterhand.
När Caroline hade ätit klart och vi hade legat i soffan och myst ett tag så var det dags för mig att börja med maten till Daniel och mig.

Daniel sov fortfarande så Caroline fick sitta i rummet i babysittern.
En sak som jag aldrig glömmer är hennes blick när hon satt i sittern, hon tittade på mig med sorgsna ögon precis som "mamma ta upp mig", jag sa till henne att jag inte hade tid med henne nu för jag skulle göra klart maten.
Herregud hur kunde jag säga så till henne hon är väl viktigare än min egen mat.
Men efter en stund tog jag med henne ut i köket och satt babysittern på köksbordet med hennes spelande mobil hängandes över henne i lampan.
Efter att jag ätit la jag Caroline i sängen hos Daniel så jag fick fortsätta med tvätten som jag hade bokat upp den dagen, jag tvättade i stort sett alla hennes kläder och snuttefiltar, tyvärr.
När jag kommer upp från tvättstugan så har väl klockan hunnit bli runt 16.00, och jag hade bokat en soltid åt mig på Colluseum Gym för att få komma hemifrån en stund då jag var ganska trött den här dagen.
Daniel gick upp en stund men då jag lagt Caroline för att sova gick han och lade sig igen, Caroline somnade och jag åkte hemifrån vid 17.35, det är den tiden jag ser min dotter i livet för sista gången.

Jag har sån ångest för att jag åkte ifrån henne den dagen min soltid hade jag lika gärna kunnat avbokat och tagit någon annan dag.
Soltiden började 17.40 och varade en halvtimma, jag duschade efteråt och gjorde mig i ordning, hade egentligen tänkt att åka förbi min kusin Ulrika på väg hem för att hämta Nerikes Allehanda och titta på annonser om hus, men gjorde inte det av anledningen att jag kände mig stressad hem.
När jag kom in i portingången till oss så kom jag på att det var lika bra att hänga upp tvätten på en gång innan jag gick upp till lägenheten annars hade jag varit tvungen att springa upp och ner igen.
Jag hängde tvätten och gick sedan upp, jag tog av mig tröjan för det var så varmt efter solningen och märkte då att Daniel fortfarande låg i sängen.
Eftersom jag inte hörde ett ljud från Caroline så antog jag att Daniel tagit upp henne och lagt henne hos sig, men jag tänkte att jag kollar först om hon sover i sitt rum i sin säng.

Jag kände på en gång när jag gick in i hennes rum att något inte var som det skulle.
Caroline låg som jag lagt henne på rygg fast nu lite på sidan så jag såg hennes hår.
Caroline var svett såg jag och med dunkande hjärta vände jag henne till mig för att ta upp henne och byta på henne.

Det första jag såg var att hon inte öppnade ögonen och hon var svagt blå i ansiktet. Jag ruskade på henne och skrek "skrik för i helvete, öppna ögonen då", paniken slog i mig och jag skrek efter Daniel som snabbt nyvaket springer in och undrar varför jag skriker.

Ta henne, väck henne GÖR någonting snälla hjälp mig. Daniel tar Caroline och lägger henne på soffan med försök att blåsa i munnen på henne och dunka på henne. Jag letar efter telefonen och ringer 90 000, hör en röst som säger nåt om att numret inte finns längre, herregud vad är det för nummer.
En tanke slår mig att pröva 112, kommer fram till SOS alarmering, där de ber mig att lugna ner mig och att ambulans är på väg. Vadå lugna ner mig hur ska jag kunna göra det när mitt barn inte andas och jag inte vet vad jag ska göra för att få liv i henne.
När jag lagt på luren ringer jag min mamma av någon anledning och bara skriker i luren ber henne komma till akuten lägger på luren och sliter till mig Caroline, jag hämtar hennes täcke och tar det om henne och springer ned i portingången, varför vet jag inte. Men jag antar att jag trodde att det skulle gå fortare att få in henne i ambulansen. För mig kändes den tiden att vänta på ambulansen en evighet jag var arg för att det dröjde så länge.
Nu i efterhand har vi fått reda på att larmet kom 18.42 klockan 18.47 var ambulansen framme, alltså 5 minuter men jag kan lova att det var de längsta 5 minuterna i mitt liv.

Efter att vi kommit till akuten är det mesta svart, jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag var skakig och inte visste vart jag skulle ta vägen.
Jag hade inte rökt under graviditeten och inte heller efter förlossningen men nu rökte jag nog ett helt paket på bara en halvtimma.

Jag gick in i rummet på akuten medans Daniel fortfarande stod kvar ute och rökte, jag såg när jag kom in att en sköterska tog in två stolar och sen frågade hon vart Daniel var.
Då förstod jag att mitt liv aldrig skulle bli som förut, hon hämtade Daniel och bad oss sätta oss ned. Läkaren Vincent Carpenter kommer in och tittar sorgset på oss och säger att de inte kunde rädda henne. Jag försökte springa därifrån, jag ville se henne för de ljög för oss hon kunde inte vara borta från oss för alltid.

Läkaren och min pappa fick tag i mig och fick mig att sätta mig ned. De pratade en massa som jag i dag inte har någon aning om, men de kom sedan in med Caroline till oss i en säng som hon legat i då hon föddes fast denna gång var sängen klädd med ett vitt broderat tyg. De tände ett ljus för henne och jag minns att jag tyckte hon var så vacker, vi grät och kramade om henne. Jag minns att sa till läkaren att om de bara böt hjärta på henne nu så skulle hon vakna igen, jag blev arg när han inte ens ville försöka. Nu vet jag ju att hon hade inte vaknat även om de bytt hjärta på henne, men man är i sån panik att man skulle kunna göra i princip vad som helst för att få liv i henne.
Läkaren sa till oss att de försökt återuppliva henne i 45 minuter vilket är det dubbla mot vad de brukar göra.

Caroline lämnade oss klockan 19.34 den 27:e september 1999. Vi fick en hårlock efter vår dotter och sköterskan tog två kort på oss tre, hade jag vetat att man kunde fått stanna hos henne över natten så hade jag naturligtvis gjort det.

Obduktionen

Obduktionen visade inte något onormalt hos henne, hon var frisk som vilken 7 veckors bebis som helst. Man kunde inte hitta något fel, så Professorn på rättsmedicinska i Linköping konstaterade att det var ett sannolikt fall av plötslig spädbarnsdöd.
Caroline var så varm när jag hittade henne så jag tror att jag bäddat ner henne för varmt.

Om Daniel varit upp och jag inte åkt och solat så kanske hon hade levt i dag och allt hade varit som vanligt, jag antar att vi aldrig kommer att få veta varför vår dotter helt plötsligt bara somnade in.

Om forskningen kunde få mer pengar så kanske vi kunde ha en chans att få svar på detta någon gång i framtiden. Men inte ens folkhälsoinstitutet vill bidra till forskning eller hjälp till andra föräldrar som kommer att bli drabbade. Vi är inte de enda som mist ett barn och fler kommer att drabbas varje år om inte forskningen kommer fram till om man kan se vilka barn som är i riskzonen.

HEM