Drevern, började man att avla fram, mitten på 1850-talet och har sina rötter i Sydtyskland, Tyrolen och Schweiz. Namnet som Drevern hade då var Dachsbracke p.g.a. att Drevern var en blandning av Tax (der Dachshund) och Stövare (der Bracke).  
Under sekelskiftet ville man ha en drivande hund, som var rörlig, större än taxen och långsammare än Stövaren. Mankhöjden skulle inte vara högre än 36-40 cm och fungera för de speciella förhållanden, som råder i bergstrakterna i Bayern, Schweiz och Österrike. 
Från början hade många utställningsdomare svårt att se hur en rastypisk Dachsbracke skulle definieras och det vara bara en handfull domare, som hade den kunskapen. Många av de Dachsbracken, som avlades fram då, kunde många gånger liknas vid jättetaxar. Dachsbracken skulle främst vara till jakt, skönheten fick komma i andra hand.  
Dachsbrackens väg till Sverige kom via Danmark, från kenneln "Strellufs" på 20- och 30-talet (Drevern i Danmark kallas för Strellufsstövare), den första Dachsbracken registrerades i SSK 1913. Nu började en hård inavelsserie av sunda och homogena hundar. Men det skulle ta långtid för den nya rasen att få sitt fotfäste bland de svenska jägarna p.g.a. att Stövarna redan var väl förankrad bland jägarna. 
Det kom att dröja ända till 1935, innan vi kunde se den första Dachsbracken på ett jaktprov och många jägare kunde nu skönja en "allemanshund", som i första hand användes för det ökande antalet rådjuren i vår land. 
Dachsbracken klubben bildades 1944 och var den första klubben, som lade upp ett kartotek över samtliga startande Dachsbracken. Dachsbrackenklubben ville ha en avkommebedömning, som baserades på avkommans resultat.   Den stora populariteten som nu Dachsbracken fick i vårt land, ansåg många jägare att namnet Dachsbracke var föga svenskt och man utlyste en namntävling som anordnades av Svensk Jakt. Det var 1947 som namnet Drever vann allas gillande.  Dreverrasen är jaktligt homogen och att köpa en drevervalp som inte jagar är idag sällsynt.
Axat från boken: "Boken om Drevern"