A prio´ri

(lat. eg. 'från den förra [delen]') oberoende av erfarenhet eller bevisning. I genetiskt hänseende är kunskap (även begrepp eller utsagor) a priori om den (de) vad ursprunget beträffar härrör från något annat än sinneserfarenheten t.ex. medfödda idéer. I logiskt hänseende är en kunskapstyp a priori om dess giltighet kan påvisas utan referens till sinneserfarenheten. Detta gäller t.ex. matematiska sanningar. Motsatsen är aposteriori.

Engelsk filosof och statsman. B. tillhörde lågadeln; hans far innehade höga ämbeten under Elisabet I:s regering. Som 15-åring fick B. följa med den engelske ambassadören till Paris där han stannade i tre år och läste filosofi. Efter hemkomsten studerade han juridik och gav sig in i politiken. Han invaldes i parlamentet redan 1584 men vann ingen riktig framgång hos Elisabet I. Sedan Jakob I tillträtt tronen 1603 kunde dock B. göra karriär. Han fick höga befattningar som domare och nådde 1618 det högsta ämbetet lordkansler. Samtidigt utnämndes han till Baron Verulam och ett par år senare till Viscount St. Albans. År 1621 anklagades han för att ha tagit mutor och tvingades avgå. Skuldfrågan har aldrig blivit helt utredd. B. drog sig nu tillbaka i avskildhet och skrev bl.a. The New Atlantis ("Det nya Atlantis") som utkom efter hans död.

B. ägnade sig tidigt åt filosofiskt författarskap och fick stort inflytande i två avseenden dels organisatoriskt dels metodiskt. Utgångspunkten för B. var att skolastiken blivit ofruktbar genom sin dogmatism och sitt pedanteri. Mot den satte han en praktisk och nyttoinriktad filosofi och vetenskap därtill influerad av bl.a. Pierre de la Ramée (Petrus Ramus). Han betonade särskilt den betydelse den nya naturvetenskapen skulle få för mänskligheten och han kan ses som en av dess främsta talesmän. Grundtankarna i detta program uttalade han redan i sitt arbete The Advancement of Learning (1605).

För att vetenskapen skall komma till nytta måste den organiseras det var B:s budskap. Forskningsresultat måste ordnas och spridas t.ex. genom akademier och tidskrifter så att inte alla måste göra samma misstag igen. I "Det nya Atlantis" beskrev B. hur forskningens idealsamhälle skulle vara inrättat. I samhällets mitt fanns en akademi med 36 ledamöter kallad Salomos Hus där vetenskapliga resultat systematiskt och experimentellt arbetades fram och registrerades. B. framställdes som föregångare när Royal Society grundades 1660 och han åberopades som inspiratör av d'Alembert i den franska pplysningens Encyclopédie på 1750-talet.

Filosofiskt räknas B. som den engelska empirismens grundare. Hans filosofi är emellertid inte entydigt empiristisk utan även påverkad av såväl den platonska som den aristoteliska traditionen. B. utarbetade en indelning av allt vetande. I polemik mot skolastiken ville han skilja rationell kunskap som bara kan erhållas genom förnuftet från uppenbarat vetande som hör till teologins domäner. Denna uppdelning skulle underlätta utvecklingen av den strängt vetenskapliga kunskapen. Hans budskap var att "kunskap är makt" och det var därför som organiserandet av vetenskapen var så viktigt.

I sitt filosofiska huvudarbete Novum Organum ('Det nya verktyget' 1620) lägger B. fram sin vetenskapliga metod. Han betonar framför allt induktionens roll för det vetenskapliga tänkandet. De induktionsregler han presenterar utvecklades sedan mer systematiskt av John Stuart Mill. Men B. kräver också att de generaliseringar man når genom att följa reglerna skall prövas genom att man söker efter negativa instanser. Även om B. föregrep många moderna idéer om vetenskaplig metod var han själv inte utövande vetenskapsman och hans förståelse av praktiskt vetenskapligt arbete var begränsad. Bl.a. brukar det sägas att han inte insåg matematikens fundamentala betydelse för vetenskapen.

I Novum Organum urskiljer B. fyra olika typer av fördomar eller "idoler" som hindrar människor från att nå objektiv kunskap: 1) Stammens fördomar (idola tribus) är våra felaktiga benägenheter att tillskriva naturen en ordning som inte finns där. 2) Grottans fördomar (idola specus) utgörs av individuella begränsningar som är medfödda eller inlärda. 3) Torgets fördomar (idola fori) är allmänna föreställningar som beror på språkets makt över tanken. 4) Teaterns fördomar (idola theatri) innehåller förutfattade meningar som beror på okritisk tro påLitterärt har B. också blivit känd för sina Essays (första versionen 1597) präglade av livsvisdom och ett aforistiskt uttryckssätt.

Irländsk filosof och teolog biskop av Cloyne (Irland) 1734–52. I två ungdomsskrifter A Treatise Concerning the Principles of Human Knowledge (1710) och Three Dialogues Between Hylas and Philonous (1713) utvecklar B. i polemik mot flera av sin tids ledande filosofer bl.a. Descartes och Locke vad han kallar "den immaterialistiska hypotesen". Enligt denna existerar det inte några materiella substanser som skulle förorsaka våra förnimmelser och med avseende på sina primära kvaliteter likna dessa. Verkligheten består endast av själar (Gud och de själar som han har skapat) och de idéer som dessa själar förnimmer. En materiell kropp är enligt B. ett komplex av förnimbara kvaliteter: en viss form färg lukt smak och konsistens. Att en kropp existerar betyder detsamma som att den förnims (esse est percipi). Och om den inte förnims av någon människa så förnims den av Gud som också är orsaken till människors förnimmelse av kroppar. I sina senare skrifter har B. bl.a. utvecklat tankegångar om naturvetenskapliga teoriers natur som kan sägas föregripa Ernst Machs filosofi. Han har också kritiserat deismen och i apologetiskt syfte påvisat motsägelser i Newtons infinitesimalkalkyl. – Valda skrifter av B. utgavs i svensk översättning 1956.

Fransk samhällsfilosof ofta betraktad som grundare av positivismen och sociologin. I C:s version är positivismen en samhälls- och kunskapsfilosofi som utgår från att den sociala verkligheten liksom naturen är lagbunden och att dess lagar kan upptäckas om man inriktar sig på att klarlägga sambanden mellan empiriskt givna fakta i stället för att spekulera över orsak mening och mål. Samhället kan och bör därför enligt C. organiseras på vetenskaplig grund.

C:s intellektuella bana inleddes med studier vid den ansedda École Polytechnique som han dock tvingades lämna sedan han deltagit i studenternas kamp mot den högervridning som inträdde också inom skolsystemet då l'ancien régime återinstallerades efter Napoleons fall. Under åren 1817–24 var C. sekreterare och medarbetare till Henri de Saint-Simon tills en upphovsrättslig tvist mellan dem ledde till en brytning. C. försörjde sig sedan huvudsakligen som föreläsare i egen regi och med hjälp av bidrag från anhängare och sympatisörer till vilka han under en period kunde räkna flera av samtidens ledande intellektuella. Däremot accepterades han aldrig inom det akademiska systemet.

I sina föreläsningar som behandlade större delen av det akademiska fältet ville C. systematisera de olika vetenskapernas resultat och visa på relationerna mellan kunskapens och samhällets utveckling. I Cours de philosophie positive (1–6 1830–42) och i mer komprimerad form i Discours préliminaire sur l'esprit positif (1844; "Om positivismen") hävdar C. att vetandets utveckling genomlöpt tre stadier. Under det teologiska stadiet förklaras alla skeenden med hänvisning till gudar och andeväsen. Under det metafysiska stadiet sker förklaringar med hänvisning till krafter som utvecklingen eller förnuftet. Detta är ett skede av kriser och omvälvningar. Under det positiva stadiet slutligen har behovet av framsteg försonats med behovet av ordning. Vetenskapsmännen är ideologiskt ledande medan den världsliga makten innehas av industrialister dvs. företagsledare och bankmän. Ett grundläggande intellektuellt och politiskt samförstånd har uppnåtts genom en universell tillämpning av den positiva metoden: kunskapen skall bygga på det säkra och verkliga dvs. på empiriskt säkerställda fakta och inte på spekulation. Den skall inriktas på det nyttiga och uppbyggliga och inte på det kritiska och nedrivande. Den skall använda observation experiment och systematiska jämförelser dvs. de metoder som utnyttjas inom naturvetenskapen och dessutom en metod som är speciell för samhällsvetenskaperna historisk analys. Med denna metodarsenal skall den sociala fysiken en term som C. övertagit från Saint-Simon men som han sedan ersatte med nybildningen sociologi finna lagarna för den sociala verkligheten. Det yttersta målet är att utveckla en teknologi för samhällsstyrning.

C:s stadielära är uppenbart påverkad av upplysningsfilosofer som Turgot och Condorcet. Hans antispekulativa hållning har inspirerats av bl.a. Hume och från Saint-Simon har C. hämtat bl.a. tanken om övergången från ett teologiskt och militärt till ett vetenskapligt och industriellt samhälle. Mer originell är C:s tanke om vetenskapernas historiska utveckling. Enligt C. förklarar graden av komplexitet hos de objekt som studeras den ordning i vilken de olika vetenskaperna etableras. Matematiken kom först följd av astronomin fysiken kemin och biologin. Sist kom samhällsvetenskapen som först genom C:s sociologi nått det positiva stadiet. Varje ny vetenskap förutsätter kunskap och metoder från tidigare men den tillägger samtidigt något nytt. Biologin förutsätter de metoder som utvecklats inom fysik och kemi men den biologiska verklighetens högre komplexitet kräver dessutom en holistisk ansats. På liknande sätt tillkommer den historiska dimensionen vid studiet av samhället.

Bland C:s specifikt sociologiska bidrag kan nämnas hans distinktion mellan statik och dynamik dvs. de drag i samhället som står för ordning respektive utveckling. Dynamiken skapas av tänkandets utveckling. De statiska elementen som bedöms utifrån sin förmåga att skapa stabilitet genom intellektuell och moralisk samstämmighet är framför allt språket och religionen men också arbetsdelningen som skapar inbördes beroende mellan människor. C:s analys grundlägger här den funktionalistiska tradition som sedan utvecklades av bl.a. Spencer och Durkheim.

C. blev efter hand övertygad om att det goda samhället inte kan bygga enbart på det vetenskapliga förnuftet. Utlösande för denna utveckling verkar ha varit hans platoniska förälskelse i en viss Clothilde de Vaux. C. utvecklade i Système de politique positive (1–4 1852–54) bl.a. en teori om förhållandet mellan manligt intellekt och kvinnlig omtanke. Positivismen omvandlades i denna version till en humanistisk religion med altruismen (en term som C. myntade) som högsta princip. C. som var rörelsens överstepräst utformade en omfattande liturgi för dyrkan av le Grand-Òtre det goda hos mänskligheten. I och med denna vändning tillbaka till en metafysik han tidigare förkastat förlorade C. de flesta av sina återstående sympatisörer inom den etablerade akademiska världen bland dem John Stuart Mill som tidigare gett honom både ekonomiskt stöd och vetenskapligt erkännande.

C:s lära fördes dock vidare genom de positivistiska sällskap som bildades i många länder och som under några decennier hade ett visst inflytande på samhällsdebatten. I Sverige företräddes C:s positivism av bl.a. Anton Nyström.

Det vetenskapliga förfaringssättet att logiskt härleda satser ur allmänna lagar eller Naxiom. Ofta används termen i något mer inskränkt bemärkelse för att beteckna ett axiomatiskt framställningssätt.

lat. Renatus Cartesius f. 31 mars 1596 d. 11 febr. 1650 fransk filosof och matematiker. I sin delvis självbiografiska skrift Discours de la méthode pour bien conduire sa raison et chercher la vérité dans les sciences (1637; "Avhandling om metoden") talar D. med respekt och beundran om den undervisning han i sin barndom åtnjöt under åtta år som elev vid jesuitskolan i La Flèche i Anjou. Men han insåg tidigt att de vetenskaper man undervisade i inte innehöll någon säker kunskap möjligen med undantag av matematiken. Efter att ha avlagt en juridisk examen vid universitetet i Poitiers och under några år studerat matematik och fysik deltog han som frivillig i trettioåriga krigets inledningsskede. Under en vapenvila 1619 fick han i en serie drömmar inspiration till en ny vetenskaplig metod som påminner om den metod som tillämpades inom matematiken. Genom intuition – ett slags rent intellektuellt skådande av relationer mellan olika begrepp – ansåg han sig enbart med hjälp av sitt eget förnuft kunna uppnå en säker kunskap inom filosofin och göra stora framsteg inom vetenskapen. En kort tid därefter lämnade han armén och begav sig ut på omfattande resor i Tyskland Italien och Frankrike. År 1628 bosatte han sig i Nederländerna där han med avbrott för några kortare besök i Frankrike kom att vistas i över tjugo år. Under denna tid ägnade han sig åt filosofiskt och naturvetenskapligt författarskap och förde bl.a. en omfattande korrespondens med flera av tidens ledande filosofer teologer och vetenskapsmän. På inbjudan av drottning Kristina kom han 1649 till Stockholm för att bli hennes lärare och rådgivare. Där insjuknade han emellertid i lunginflammation och avled efter några månader.

D. lade grunden till den analytiska geometrin och efter honom kallas ett rätvinkligt koordinatsystem cartesiskt. Inom algebran finns Cartesii teckenregel som säger att varje algebraisk ekvation med reella koefficienter har lika många positiva rötter som teckenväxlingar mellan koefficienterna eller ett jämnt antal mindre. D. gjorde också viktiga insatser för förståelsen av ljusets brytning; jfr även NSnellius.

I Meditationes de prima philosophia (1641; "Betraktelser över den första filosofin") och Principia philosophiae (1644) utvecklar D. sitt berömda tvivel i syfte att försöka uppnå en absolut säker kunskap. Han tvivlar till att börja med på allting som han lärt sig av olika auktoriteter och även på sina sinnens vittnesbörd. Och eftersom han anser att det är omöjligt att säkert skilja mellan dröm och verklighet kan han tvivla på nästan alla satser men ännu inte på självklara sanningar t.ex. "2+2=4" och "kvadraten har fyra sidor". För att kunna tvivla på dessa föreställer han sig att han kan ha skapats av en ond och illvillig ande som försöker att bedra honom i alla hans uppfattningar. Men denne ande kan inte lura honom att tro att han existerar om han faktiskt inte existerade. Därmed anser sig D. ha upptäckt filosofins första princip satsen cogito ergo sum ('jag tänker alltså existerar jag').

Därefter bevisar han att han har skapats av en god och allsmäktig gud och att yttervärlden existerar samt utvecklar sin berömda dualism: kropp och själ är väsensskilda substanser; en kropp är ett i tre dimensioner utsträckt ting (res extensa) som inte kan tänka och en själ är ett tänkande ting (res cogitans) som saknar utsträckning och läge i rummet. Alla skeenden i den materiella världen kan förklaras mekanistiskt i termer av stötar och tryck mellan materiens smådelar. Växter och djur saknar helt själsliv och är komplicerat uppbyggda maskiner. Endast människan har en själ vilken påverkar och påverkas av hennes kropp genom tallkottkörteln (glandula pinealis) som befinner sig mitt i hjärnan.

(nylat. determini´smus jfr Ndeterminera) filosofisk ståndpunkt enligt vilken allt som sker sker med nödvändighet helt bestämt av förutgående orsaker eller andra redan givna villkor. Deterministiska uppfattningar utvecklades redan under antiken och har haft stor utbredning såväl under antiken som under nyare tid. I en form av determinism tänker man sig att allt är bestämt av ödet eller av en gudomlig kraft och man talar då om fatalism. En annan form av determinism utgår i stället från en föreställning om naturens lagbundenhet enligt vilken inget sker utan orsak av ren slump. Denna föreställning fick ökad näring av naturvetenskapernas framsteg under den nyare tiden. Ett klassiskt uttryck för denna form av determinism är ett uttalande av den franske matematikern Laplace att för en intelligens som kände alla naturens krafter och alla partiklars lägen i ett givet ögonblick skulle ingenting vara ovisst; han skulle i en enda formel kunna sammanfatta alla rörelser förutsäga framtiden och exakt fastställa det förflutna.

Tanken att framtiden på detta sätt i princip är bestämd av det närvarande har blivit starkt ifrågasatt genom utvecklingen av den nya fysiken i synnerhet genom kvantmekanikens tillkomst. Det som gjort determinismen till en så omstridd ståndpunkt är emellertid att den tycks strida mot tanken att människan har en Nfri vilja och är ansvarig för sina handlingar. De frågor som denna konflikt väcker går under namnet den fria viljans problem och hör till de mest omdiskuterade i filosofins historia.

1858–1917 fransk samhällsvetare professor i pedagogik och sociologi vid bl.a. Sorbonne. D. etablerade sociologin som akademiskt ämne genom att utveckla och disciplinera några av de teman som formulerats av föregångare som Saint-Simon och Comte. Till sådana teman hör den sociala sammanhållningens förutsättningar i moderna samhällen och förhållandet mellan religion och vetenskap.

I sin doktorsavhandling De la division du travail social ('Delningen av det sociala arbetet' 1893) hävdar D. att graden av arbetsdelning dvs. specialisering av yrken och funktioner är avgörande för den sociala sammanhållningens former. Äldre tiders odifferentierade samhällen hölls samman av stränga moralbud underbyggda av hot om straff. När arbetsdelningen tilltar utvecklas en ny typ av sammanhållning baserad på det inbördes beroende som specialiseringen medför. Upplösningen av den traditionella sammanhållningsformen kan skapa rotlöshet och konflikter men den är samtidigt en förutsättning för individens frigörelse från de alltför snäva gemenskapernas förtryck.

I Les règles de la méthode sociologique (1895; "Sociologins metodregler") klargör D. sin syn på sociologins ämnesområde metoder och mål. Eftersom samhället enligt D. är något annat än summan av de individer som ingår i det kan sociala fakta inte förklaras utifrån individernas egenskaper. Sociala fakta bör förstås mot bakgrund av sociala helhetssammanhang. De kan beskrivas och förklaras vetenskapligt på samma sätt som naturens fenomen. Liksom naturvetaren måste sociologen frigöra sig från vardagsspråket och vardagstänkandet. Genom funktionsanalys kan han avgöra om ett socialt fenomen är normalt eller patologiskt även om de aktörer som bär upp det inte känner dess reella funktion.

D. fördjupar sin analys av relationen mellan individ och kollektiv i en studie av självmordets orsaker Le Suicide (1897; "Självmordet"). D. visar hur skillnader i självmordstal kan relateras till två drag i den sociala strukturen: graden av social integration eller tätheten i de relationer som binder individen till gruppen och graden av kontroll över människors behov och förväntningar. Som bot för den rotlöshet och egoism som uppstår vid alltför stark individualisering och den normlöshet anomi som blir följden om inte behovshorisonten kan begränsas föreslår D. en ny social och politisk grundorganisation korporationen med bas i yrket och arbetsplatsen.

D. var son till en judisk rabbin men bröt tidigt med sin bakgrund och betraktade religionen som en förvetenskaplig tankeform dömd att försvinna i det moderna samhället. Liksom Comte omvärderade D. efter hand religionens betydelse. I Les formes élémentaires de la vie réligieuse ('Det religiösa livets elementära former' 1912) hävdar D. att religionens rationella kärna är att det heliga representerar något i högsta grad verkligt: kollektivitetens kraft som den upplevs vid fester riter och andra sammankomster då deltagarna intensivt förnimmer att gruppen är någonting mer än summan av individerna. Som metod att påverka de materiella livsvillkoren ersätts magin av naturvetenskapen men någon form av riter som bekräftar den sociala gemenskapen kommer alltid att finnas. D. försöker också visa att grundläggande tankeformer som föreställningar om tid och rum och orsak och verkan inte är medfödda eller individuellt inlärda utan kollektiva att de har religiöst ursprung och att de avspeglar den sociala verklighet ur vilken de skapas.

D. gjorde under livstiden sitt inflytande gällande också inom ämnen som pedagogik antropologi historia och religionsvetenskap. Via Lévi-Strauss har hans perspektiv befruktat den franska strukturalistiska traditionen. Inom sociologin lever D:s problemställningar i kunskapssociologin med företrädare som Mary Douglas och David Bloor men framför allt inom den strukturfunktionalistiska traditionen med Talcott Parsons och på senare tid Jeffrey Alexander och Niklas Luhmann som ledande namn.

(av grek. empeiri´a 'erfarenhet') filosofisk riktning som i motsats till rationalismen betonar erfarenheten snarare än förnuftet som bas för vår kunskap. Empirismen är en huvudriktning inom kunskapsteorin men har betydelse också för andra delar av filosofin såsom språkfilosofi och vetenskapsteori. Etiketten empirism har emellertid använts om ståndpunkter med mycket olika schatteringar från den starka och av få hävdade tesen att all kunskap har sin enda källa och grund i sinneserfarenheten till den svaga och föga kontroversiella tesen att erfarenheten utgör en grund till kunskap.

Klassisk empirism. Empiristiska hållningar förekommer redan bland många grekiska filosofer – en tidig klart uttalad empirist är Epikuros – och finns också företrädda under medeltiden t.ex. av Ockham. En historiskt betydelsefull företrädare för empirismen i den nyare tiden är Francis Bacon. Till de klassiska empiristerna räknar man dock framförallt en rad brittiska tänkare under 1600- och 1700-talen: Locke Berkeley och Hume. Några av deras huvudtankar kan sammanfattas i två teser som brukar kallas begreppsempirism resp. bevisempirism.

Den första tesen säger grovt talat att ett uttryck är meningsfullt endast om dess betydelse kan uppvisas i erfarenheten eller kan definieras med hjälp av andra uttryck för vilka detta gäller. Enligt Locke är det "vår observation riktad antingen på yttre sinnliga föremål eller på vårt eget medvetandes inre handlingar som förser vårt förstånd med allt dess material för tänkandet". Meningsfulla ord måste därför stå för idéer som härrör från sådan observation. Gentemot rationalismen hävdar empiristerna att människan inte har några medfödda idéer. Vid födelsen är själen enligt Locke ett oskrivet blad en tabula rasa och allt sitt senare innehåll får den genom yttre påverkan.

Den andra tesen säger att en sats som uttalar ett faktum kan inses endast med stöd av erfarenheten. De enda sanningar som vi enligt Hume kan vara säkra på är sådana som bygger på "sinnenas närvarande vittnesbörd eller minnets arkiv". Endast genom antaganden om några "relationer mellan orsak och verkan" kan vi sluta oss från sådana sanningar till mera generella påståenden säger Hume men sådana slutledningar förutsätter en induktion och kan aldrig vara helt säkra. I motsats till rationalisterna förnekar därför empiristerna dels att det är möjligt att a priori inse sanningen hos en naturlag dels att det finns nödvändiga sanningar om verkligheten.

Empirismens ställning i dag. Många av tankegångarna hos de klassiska empiristerna kommer igen på 1800-talet – hos John Stuart Mill t.o.m. i en delvis radikaliserad form – och i vårt sekel hos bl.a. Bertrand Russell och den logiska empirismen (se Nlogisk positivism). T.ex. är denna riktnings verifikationskriterium för Nmening en variant av den begreppsempiristiska tesen. Det i analytisk filosofi vanliga bestridandet av Kants tes att syntetiska omdömen a priori är möjliga är på liknande sätt ett återupplivande av den bevisempiristiska tesen. Empirismen har under 1900-talet tidvis haft ett betydande inflytande på vetenskapsteorin och även på vissa enskilda vetenskaper inte minst samhällsvetenskaperna. En effekt härav har varit en ofta utbredd skepsis mot teoretiska termer och teoretiska resonemang.

Men empirismen har alltsedan Kant också utsatts för ingående kritik av filosofiska riktningar som andragit att vår kunskap alltid är en produkt av även vårt förnufts verksamhet. Det bör också framhållas att den klassiska empirismen formulerades vid tiden för de nya naturvetenskapernas framväxt och att den därvid kom att ta särskilt intryck av den vikt dessa lade vid observationer och experiment men att empiristerna samtidigt kom att grovt underskatta den betydelse teorier modeller och deduktion har för modern vetenskap. Empirismen i sin klassiska och relativt starka form är i dag en i stort sett övergiven position. Inslag av empirism är dock viktiga ingredienser i många i dag gängse åsikter om kunskapens och vetenskapens natur vilka i många avseenden intar en mellanställning mellan empirism och rationalism.

(av grek. episte´me 'kunskap' 'vetande' och efterleden -logi´a '-lära' av lo´gos 'ord') detsamma som. En huvudgren av filosofin som studerar grundläggande frågor om framför allt kunskapens natur objekt och källor t.ex.: Vad är kunskap? Vad kan vi ha kunskap om en objektiv yttervärld eller bara våra egna upplevelser? Vad vilar vår kunskap ytterst på sinnena eller förnuftet?

(ytterst till lat. fa´lsus 'falsk' och fa´cio 'göra'). När empiriska data strider mot en hypotes (eller teori) uppstår en falsifikation av hypotesen. Inom vetenskapsfilosofin har diskuterats huruvida en falsifikation medför att den falsifierade hypotesen måste förkastas. Karl Popper har som ett kriterium på vetenskaplighet föreslagit falsifierbarhet dvs. möjligheten hos en hypotes att få en falsifikation. Denna åsikt kallas falsifikationism.

(av fenomen och den grek. efterleden -logi´a '-lära' '-vetenskap' av lo´gos 'ord') dels äldre beteckning för studiet av det overkliga det blott skenbara eller av världsandens självförverkligande (Hegel) dels beteckning för en riktning inom den moderna filosofin.

Den moderna fenomenologin utgår från Edmund Husserl och hans verk "Logische Untersuchungen" (1900–01). Husserl som var elev till Franz von Brentano anknöt först till dennes tankar om en rent deskriptiv psykologi men kritiserade sedan skarpt psykologismen i första bandet av "Logische Untersuchungen". I det andra sökte han i stället lägga en fast grund för all vidare filosofisk och vetenskaplig forskning i form av en strikt deskriptiv teori om medvetandet och dess innehåll. Detta studium av de psykiska fenomenen kallade han fenomenologi som han karakteriserade som en helt förutsättningslös och därför också apodiktisk (absolut säker) vetenskap. För att uppnå den förutsatta friheten från oredovisade och oanalyserade förutsättningar angav Husserl olika metoder viktigast Einklammerung: vi måste vid studiet av fenomenen avstå från varje som helst föreställning om deras ursprung objekt och inbördes samband; vi måste så att säga sätta all vår vardagskunskap "inom parentes". Senare införde Husserl den från den antika skepticismen lånade termen Nepoche för denna metod och lade också fram en intrikat teori om de olika fenomenologiska reduktionerna. I samband därmed utvecklade han fenomenologin i riktning mot ett studium av erfarenhetens absoluta förutsättningar den transcendentala fenomenologin presenterad bl.a. i verket "Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie" (1913).

Fenomenologin inrymmer också olika teorier om medvetandets natur (särskilt intentionalitetsteorin se Nintentionalitet) om språkets natur och funktion m.m. Husserl inspirerade en rad lärjungar bl.a. Alexander Pfänder Adolf Reinach Max Scheler Oscar Becker Alexandre Koyré Jean Hering och Roman Ingarden. Bland Husserls elever märks även Martin Heidegger och den analytiske filosofen Rudolf Carnap och han har också starkt påverkat Jean-Paul Sartre Maurice Merleau-Ponty och andra franska filosofer. Utanför filosofin har fenomenologin främst influerat samhällsvetenskaperna särskilt den s.k. humanistiska psykologin och sociologin.

Termen fenomenologi förekommer också utanför filosofin och man talar ibland om rent fenomenologiska teorier inom olika vetenskapsområden. Därmed avses då teorier som uteslutande behandlar vissa iakttagbara fenomen utan hjälp av antaganden om deras bakomliggande orsaker (religionsfenomenologi den fenomenologiska värmeteorin etc.).

vanligen svar på frågan varför en viss händelse inträffade eller varför något förhåller sig på ett visst sätt. Ofta talar man också om en förklaring när man ger svar på frågan hur ett visst förhållande uppstod vad en viss företeelse betyder eller vad en sak egentligen är. Enligt en utbredd uppfattning har vetenskapen till syfte att fastställa vad som är sant samt att förklara varför det är sant. Förklaringar tycks alltid vara av central betydelse i vetenskapen och inom vetenskapsteorin har man därför lagt ned stor möda på att försöka förklara vad en förklaring är. Ingen allmän enighet har hittills nåtts. Det finns emellertid en dominerande uppfattning som på 1800-talet formulerades av J.S. Mill och som i vårt sekel främst har utvecklats av Carl G. Hempel. Enlig den är en förklaring en slutledning i vilken slutsatsen beskriver det som skall förklaras och där premisserna utgörs dels av teorier eller andra formuleringar av naturlagar dels av beskrivningar av den situation i vilken det som skall förklaras inträffade (initialvillkor). I praktiken anger man sällan alla de premisser som krävs för att slutledningen skall vara giltig och ibland kanske man inte ens kan ange dem. En särskild stridsfråga har varit om denna syn på förklaringar är rimlig även utanför naturvetenskaperna eller om t.ex. mänskliga handlingar kan eller bör förklaras på annat sätt.

Tysk filosof. H. var född i Stuttgart i en ämbetsmannafamilj. Tanken var att han skulle bli präst men han stöttes bort av den bigotta atmosfären vid prästseminariet i Tübingen. Desto viktigare för hans utveckling blev den vänskap han knöt med studiekamraterna Hölderlin och Schelling. Med dem delade han entusiasmen för franska revolutionens tidiga skede vurmen för det antika Aten med dess statsskick och kultur samt uppskattningen av en odogmatisk och förnuftsbetonad kristendom.

Under några år försörjde sig H. som informator och kom därvid i kontakt med en fjärde inspirationskälla den brittiska politiska ekonomin med Adam Smith och andra. Nu väcktes hans idéer om en historisk utvecklings- och framstegsprocess.

År 1801 slog han sig ner som privatdocent i Jena där den fem år yngre Schelling redan gjort stor lycka med sin romantiska natur- och konstfilosofi. H. sågs till en början som elev till Schelling något som han själv inte direkt motsatte sig. Vad han samtidigt skrev utan att publicera visar emellertid att han redan var i färd med att utveckla sitt eget självständiga filosofiska system. H:s första stora arbete är Phänomenologie des Geistes ('Andens fenomenologi' 1807). H. väver här samman sin teori om kunskapens natur med en skildring av mänsklighetens utveckling. Det är samma mönster han urskiljer nämligen en process där varje tillstånd frambringar sin egen motsats ur vilken i sin tur en komplexare enhet framgår. Så t.ex. utmynnar den franska absoluta kungamakten i en revolution där allt blir tillåtet. Men den totala friheten leder med nödvändighet över till terrorn ur vilken en högre enhet växer fram Napoleons kejsardöme. Detta är exempel på vad H. kallar Ndialektik.

I "Phänomenologie des Geistes" hade H. till Schellings bestörtning gjort upp med den romantiska filosofin vilken han karakteriserade som "den natt i vilken alla kor är svarta". Medan romantikerna hävdade att de kunde nå den högsta sanningen om var det hela" dvs. hela den motsägelsefulla och mödosamma process vari människan når kunskap om verkligheten.

H. blev 1808 rektor vid gymnasiet i Nürnberg. Här fullbordade han sitt andra stora arbete Die Wissenschaft der Logik (1–3 1812–16). H. vill ersätta den traditionella formella logiken med en dialektisk logik som fångar den inre lagbundenheten i såväl tänkandets som verklighetens utveckling. Låt oss föreställa oss det som förenar allt som existerar nämligen varat säger H. Detta abstrakta vara framstår som en fullständig tomhet ett intet. Föreställningen om varat har gett upphov till föreställningen om intet. Men i kombinationen av vara och intet ligger redan förändringen vardandet som i sig innehåller element av vara och icke-vara. På denna väg söker H. återskapa hela tänkandets process som enligt hans grunduppfattning också är verklighetens.

H. började nu uppmärksammas som filosof och kallades som professor först till Heidelberg och sedan 1818 till Berlin där han efterträdde Fichte. Hans ställning i det nya preussiska centraluniversitetet blev stark och växande skaror av elever samlades omkring honom. Hans filosofiska system var nu helt utbyggt bestående av logiken naturfilosofin och "andefilosofin" (die Geistesphilosophie). H. var ingen stor föreläsare tvärtom var hans muntliga framställning hackig och ibland osammanhängande. Men innehållet fängslade många av de unga; elever gav efter mästarens död ut anteckningar från hans föreläsningar. Så tillkom H:s Historiefilosofi Estetik osv. vilka alla spelat en stor roll.

H. publicerade föga under sina senare år. I en Enzyklopädie der philosophischen Wissenschaften (1817) sammanfattade han sitt system och i Grundlinien der Philosophie des Rechts (1821) utvecklade han sin politiska teori. Den senare har blivit mycket omdiskuterad inte minst på grund av förordet där H. förklarar att "vad som är förnuftigt är verkligt och vad som är verkligt är förnuftigt". Anledningen till att H. i tryck formulerade sig så positivt om det bestående var de stränga censurbestämmelser som införts i Preussen efter några år av stark politisk oro. Som föreläsare skyddades han däremot av den akademiska friheten.

H:s politiska teori är emellertid fortfarande föremål för många missuppfattningar. Så t.ex. undgår det många att dess grund är de mänskliga fri- och rättigheterna. Men fortsätter H. i dessa framstår människorna som alltigenom abstrakt lika. I den verkliga världen är de olika. Män kvinnor och barn har olika positioner i familjen samhället har sina stånds- eller klasskillnader och rättigheternas bild av fridfull harmoni har ingen motsvarighet i näringslivets och handelns konkurrens på liv och död. För att bringa en förnuftig ordning i samhället krävs en stat som på den abstrakta rättvisans grund skapar en konkret ordning. H. skiljer mellan "yttre" och "inre" stat där den förra utgör ett regel- och övervakningssystem den senare och högre snarare ett inre tillstånd en "anda" som genomsyrar ett samhälle och dess medborgare.

H. är en av de mest kontroversiella filosofer som någonsin levat. Bredden och djupet i hans kunskaper är imponerande liksom hans skicklighet att skapa synteser av vetande. Hans uppfattning att kunskapen svårligen kan skiljas från sitt objekt eller att i konsten formen inte kan isoleras från innehållet har fortfarande sina förespråkare. Störst betydelse har han som historie- och samhällsfilosof. Hans idéer om utvecklingens rytm och om epokernas motsägelsefulla enhet spelar ännu en stor roll och i en period då de länge dominerande föreställningarna om framsteg och fortgående upplysning kommit att i grunden ifrågasättas framstår han som en viktig inspiratör för avvikande idéer.

[-nEvti:´k] (grek. hermeneutike´ (te´chne) 'tolkningskonst' av hermeneu´o 'tolka' 'förklara' 'utlägga' 'uttyda') läran om tolkning. Inom teologi rättsvetenskap och klassisk filologi har hermeneutik uppfattats som ett antal regler som gör det möjligt att tolka en text på bästa möjliga sätt. I den meningen har det särskilt sedan Augustinus utarbetats en ars interpretandi en konst att uttolka texter som kan liknas vid ett hantverk.

Schleiermacher försökte fördjupa innebörden av hermeneutiken genom filosofiska reflexioner över tolkandet i sig. I anslutning till hans tankar talar man gärna i dag om en dubbel cirkel- eller spiralgång i all textförståelse: 1)tolkning från textens detaljer till dess helhet och omvänt; 2)tolkning från vår egen referensram till texten och omvänt. En fördjupning av Schleiermachers teorier prövade Wilhelm Dilthey: liksom naturvetenskapen skall humaniora förklara ("erklären") fenomen genom att sätta in dem i ett yttre sammanhang men därutöver förfogar humaniora över en speciell metod att genom förståelse ("Verstehen") tolka kulturyttringar och andra produkter av mänskligt medvetande. Heidegger vidareutvecklade Diltheys hermeneutik utifrån fenomenologiska utgångspunkter. Senare hermeneutiker som Hans Georg Gadamer och Paul Ricœur har ifrågasatt Diltheys "psykologiska" modell som förordar inlevelse i texten. De menar att vi inte kan lösgöra oss från våra egna traditioner eller vår tolkningshorisont och göra en absolut objektiv tolkning av en text. I all utläggning finns ett samspel mellan nu- och dåtid. Ricœur vill emellertid i tolkningsprocessen ta hänsyn till de fakta i texten som enligt noggranna undersökningar är hållbara. En filosofiskt förstådd hermeneutik accepterar sålunda vissa aspekter av den gamla ars interpretandi. I Derridas dekonstruktion förs emellertid Ricœurs "misstankens hermeneutik" ännu längre i subjektiv riktning. I populära framställningar har hermeneutiken ofta presenterats som motsatsen till positivism trots att båda är varianter av en empiristisk kunskapsteori. Den spelar i dag en viktig roll inom humanioras flesta grenar.

Hobbes Thomas 1588–1679

Engelsk filosof. H. är 1600-talets mest konsekventa och radikala politiska teoretiker. Han är klar och logisk hans stil är kärv. Hans människosyn inspirerad av bl.a. Thukydides och Machiavelli är realistisk på gränsen till pessimistisk. Han levde länge misstrodd i alla läger för sin illusionslöshet. Sina viktigaste böcker De cive (1642) och Leviathan (1651) skrev han vid mogna år i exil i Paris undan det engelska inbördeskriget. Dessförinnan hade han gjort sig förtrogen med Galileis och Descartes' mekanistiska naturförklaring och med den geometriska deduktiva vetenskapsmetoden.

H. utvecklade ett sammanhängande filosofiskt system på materialistisk grund där både naturen människan och staten förklarades i termer av rörelse och mekaniska orsaksrelationer. I statsläran är det ett grundläggande antagande hos H. att människan strävar att bevara sig själv. I ett tänkt naturtillstånd utan stat och lagar och med fullständig frihet för människorna skulle denna strävan leda till allas krig mot alla. Ty människan känner sig aldrig trygg utan strävar alltid efter mer makt för att försvara det hon har. För att undvika naturtillståndets anarki har emellertid människorna överlämnat makten över sig själva till en överhet och därmed är staten upprättad. Där har härskaren – Leviathan – all makt och människorna har förlorat naturtillståndets frihet. I gengäld har de fått säkerhet och möjlighet att bygga ett civiliserat samhälle.

H:s lära var ett argument för den starka staten och tolkades som ett stöd för den engelska kungamakten även om H. inte säger att överheten nödvändigtvis måste vara monarkisk. Lyckas ett uppror har kungen visat sin inkompetens och kan enligt H. inte åberopa Gud naturen eller traditionen för att komma tillbaka. H:s statsteori är föga frihetlig men den är å andra sidan individualistisk vilket i längden var viktigare. Individen och hans säkerhet till liv och lem är utgångspunkten. Staten är inte något mer än summan av sina medlemmar och dess syfte är att garantera dessas säkerhet ingenting mer. Den atomistiska statsuppfattning och renodlade intresseindividualism som H. så kompromisslöst formulerade innebar ett radikalt brott med den statsteoretiska traditionen från Aristoteles och skulle bli ofrånkomliga teman låt vara modifierade i det politiska tänkandets fortsatta utveckling.

(eng. av grek. ho´los 'hel' 'fullständig') åsikt enligt vilken helheten är något mer än summan av delarna. Som logisk metafysisk och kunskapsteoretisk uppfattning innebär holismen (hos t.ex. Hegel eller Bradley) att helheten är primär i förhållande till delarna och att delarna måste förstås utifrån helheten snarare än tvärtom (motsats: "logisk atomism"). Som metodologisk uppfattning inom samhällsvetenskaperna innebär holismen att kollektiva storheter som stater folk eller klasser inte kan förklaras enbart med hjälp av antaganden om individerna (motsats: "metodologisk individualism").

Skotsk filosof som gjort viktiga insatser inom kunskapsteori moralfilosofi politisk filosofi och religionsfilosofi. H. var född utbildad och huvudsakligen verksam i Edinburgh men också i perioder bosatt på kontinenten särskilt i Frankrike där han blev personlig vän med flera av upplysningsfilosoferna. Trots stöd från inflytelserika vänner fick han aldrig någon professur utan han levde på inkomster från sina böcker och från uppdrag som informator diplomat bibliotekarie och hög departementstjänsteman.

Tidigare har H. framför allt betraktats som den radikale fullföljaren av den brittiska empiristiska traditionen inom kunskapsteorin från Locke och Berkeley och som den som genom sin kritik av orsaksbegreppet gav Kant impulsen till hans förnuftskritik. Senare forskare har betonat H:s självständighet och hans roll som moralfilosof och politisk filosof. Hans främsta verk A Treatise of Human Nature skrivet 1734–37 i Frankrike och publicerat 1739–40 har undertiteln "An Attempt to Introduce the Experimental Method of Reasoning into Moral Subjects". Boken väckte ingen uppmärksamhet när den kom ut och H. omarbetade två delar och gav ut dem separat under titeln Enquiries (1748 och 1751). En stor del av hans politiska filosofi finns i kortare essäer varav han publicerade flera samlingar. Hans religionsfilosofiska huvudverk Dialogues concerning Natural Religion skrevs på 1750-talet men gavs ut först efter hans död.

H. menar att egentlig kunskap är begränsad till vår egen upplevelsevärld som består av intryck (bl.a. sinnesintryck och känslor) som genom sin kraft och livlighet framstår som närvarande och idéer (minnen tankar och fantasier) som är kopior av intryck. Att det bakom upplevelserna skulle finnas en yttervärld är en naturlig och vanlig föreställning som dock aldrig kan strikt rättfärdigas. Särskilt känd är H:s analys av orsaksbegreppet som en konstant förbindelse mellan fenomen som berör varandra i tid och rum. Påståenden om orsaker vare sig det gäller enskilda fall eller t.ex. att allt måste ha en orsak bygger alltså varken på objektiva egenskaper hos verkligheten eller på förnuftssanningar utan bara på en psykologisk vana som uppstått av okänd anledning. På samma sätt är själen och jaget bara knippen av upplevelser. Genom att sätta människan och hennes upplevelser i centrum för kunskapen blir H. en föregångare till positivismen.

Drivkraften bakom allt mänskligt handlande är enligt H. känslorna medan tänkandet bara kan etablera samband mellan olika idéer. Moralens ursprung är den naturliga känslan av själviskhet som emellertid i situationer av brist bäst tillgodoses genom ömsesidiga överenskommelser om fasta regler. När människan inser detta uppstår den artificiella känslan rättvisa som internaliseras genom vanan. Ur rättvisan uppstår egendomsbegreppet och från denna utgångspunkt byggs H:s moralfilosofi ut till en bred samhällsfilosofi som omfattar mycket av vad man nu skulle kalla sociologi statsvetenskap och nationalekonomi. Inom det senare området märks särskilt hans teoroier om penningmängd och betalningsbalans som präglas av en decentraliserad systemsyn som påverkat Adam Smith och utgör en stark kritik av materialismen.

I viss mening är moraliska egenskaper enligt H. lika verkliga som fysiska – de uppstår i medvetandet som resultat av vanemässiga associationer mellan intryck – men de bildar ändå en värld för sig: moraliska omdömen bygger på känslor och kan därför aldrig härledas ur fakta; ett bör kan aldrig följa från ett är.

Som religionsfilosof är H. främst intresserad av religionens sanningsanspråk vilka tillbakavisas som obevisbara. H:s viktigaste insats är kritiken av berättelserna om mirakler (under) dvs. brott mot naturlagarna. Utgångspunkten för denna kritik är en analys av de betingelser under vilka vi har anledning att tro på vittnesbörd generellt. Han kritiserar även argumentet att Guds existens skulle kunna härledas ur den ändamålsenlighet som kan iakttas i naturen.

Metod enligt en tämligen spridd filosofisk uppfattning den metod som empiriska vetenskaper följer för att pröva teoriers riktighet. Enligt denna uppfattning har en vetenskaplig teori alltid karaktären av hypotes. Teorins riktighet kan prövas genom att man från teorin deduktivt härleder observationssatser dvs. satser sådana att man genom observation kan avgöra om de är sanna eller falska. Om en härledd observationssats visar sig vara falsk har teorin därigenom vederlagts. Om den visar sig sann så styrker detta teorin men en teori kan aldrig slutgiltigt bekräftas eftersom någon annan av de obestämt många observationssatser som kan härledas ur den kan vara falsk. Denna uppfattning om vad som kännetecknar empiriska teorier började vinna insteg redan under 1600-talet i samband med att den axiomatiska metodens tillämpbarhet på den nya fysiken ifrågasattes (jfr Naxiom) och i en eller annan form förespråkas den i vår tid av många framträdande vetenskapsfilosofer. En rivaliserande uppfattning ser i stället induktiva metoder som karakteristiska för empirisk vetenskap.

(lat. indu´ctio av indu´co 'leda in' 'föra in' 'dra in') 1inom logik matematik vetenskapsteori m.fl. områden slutledning i vilken man sluter sig till ett generellt samband från ett antal enskilda fall. Termen härstammar från en latinsk översättning av epagoge Aristoteles term för en kunskapsprocess i vilken det är möjligt att bli varse det allmänna i det enskilda med andra ord att vinna intuitiv insikt om ett nödvändigt samband av formen "alla (individer av typ) A har egenskapen E" genom att betrakta enskilda fall av typ A.

I matematiken vilar induktiva bevis på att man betraktar sättet att generera individerna av typen i fråga t.ex. de naturliga talen 0 1 2... En typisk matematisk induktion har två premisser en induktionsbas av formen "0 har egenskapen E" och ett induktionssteg "n+1 har egenskapen E om n har det" från vilka man drar slutsatsen "alla naturliga tal har egenskapen E".

Vilken roll induktion spelar i andra vetenskaper är omstritt. Empirismen som avvisar intuitionen som kunskapskälla och framhäver erfarenheten som grunden till all faktuell kunskap ger induktionen en särställning: Iakttagelser ger oss endast partikulär kunskap av formen "individerna i j... k är av typ A och har egenskapen E" och generell kunskap förutsätter därför induktion från sådana premisser till slutsatsen "alla A har egenskapen E". Även om premissen i en sådan induktion induktion genom uppräkning förstärks med tillägget "inget fall av A utan egenskapen E är känt" är det uppenbart att induktionen inte är bindande – nästa undersökta individ av typ A kan visa sig sakna egenskapen E. Tanken att induktion spelar en grundläggande roll i empiriska vetenskaper känd som induktivism ger därför upphov till problemen att ange vilka induktioner som är giltiga och att rättfärdiga deras giltighet.

Man har förgäves sökt uppställa särskilda Ninduktiva metoder vars tillämpning skulle garantera giltiga induktioner. Mera modest har man tänkt sig att en induktion endast förlänar sin slutsats en viss grad av sannolikhet men försök att i en induktiv logik ange denna grad av sannolikhet har inte haft framgång. En mindre ambitiös uppgift för en induktiv logik är att ange hur vissa induktiva slutledningar är bättre än andra. Termen induktion används därvid inte sällan i en vid bemärkelse som beteckning på alla slutledningar som i motsats till de deduktiva inte är bindande. Nelson Goodman anser att lösningen av induktionsproblemet består i uppnåendet av ett reflektivt Nekvilibrium mellan en teori om induktion och vår induktiva praxis.

Åter andra avvisar tanken att de empiriska vetenskaperna skulle bygga på induktion och ser i stället t.ex. Nhypotetisk-deduktiv metod eller (som Karl Popper) Nfalsifikation som utmärkande för vetenskaplig verksamhet.

Metoder avsedda att tillämpas vid induktion. Eftersom en induktiv slutledning genom uppräkning kan resultera i en falsk slutsats trots att premisserna är sanna uppkommer frågan om man kan ange metoder för hur giltiga induktioner skall uppställas. Det mest kända försöket i denna riktning gjordes av John Stuart Mill som beskrev ett antal metoder för att fastställa kausala samband (se t.ex. Ndifferensmetod). Induktiva metoder sådana som Mills används onekligen med en viss framgång i empiriska undersökningar men det är en illusion att tro att de skulle garantera en riktig slutsats från sanna premisser och att induktionsproblemet att rättfärdiga (vissa) induktioner därmed skulle ha lösts.

Tysk filosof professor i logik och metafysik i Königsberg från 1770. K. är en av nyare tidens mest betydande tänkare. Han började sin bana som anhängare av den rationalistiska filosofin i den utformning den fått av Christian Wolff på grundval av Leibniz filosofi men han var redan från början öppen för tankar också från annat håll. Hans promotionsavhandling var ett arbete De igne ('Om elden' 1755) av närmast naturvetenskaplig (naturfilosofisk) inriktning och han utarbetade under sin förkritiska period flera andra verk av sådant allmänt (natur)vetenskapligt innehåll. K. är sålunda en av upphovsmännen till den berömda Kant–Laplaces nebularhypotes om solsystemets uppkomst.

Genom läsningen av Humes skeptiskt inriktade skrifter kom K. emellertid som han själv uttryckte det att väckas ur sin dogmatiska slummer och insåg det otillfredsställande i sin tidigare rationalistiska filosofi framför allt dess kunskapsteoretiska brister. De nya tankarna antyds först i avhandlingen De mundi sensibilis atque intelligibilis forma et principiis ('Om den förnimbara och den begripliga världens form och principer' 1770) som K. framlade då han tillträdde professuren i Königsberg men de utvecklas fullt ut i det berömda verket Kritik der reinen Vernunft (1781; 2:a betydligt reviderade uppl. 1787). Här framlägger K. sin inflytelserika kritiska filosofi där han försöker ange den mänskliga kunskapsförmågans gränser.

All vår kunskap föreligger enligt K. i form av omdömen och bland dessa skiljer han mellan analytiska och syntetiska en distinktion med föregångare hos bl.a. Hume och Leibniz. Det originella för K. är att han korsar denna distinktion med en annan den mellan kunskap a priori (kunskap som inte är beroende av kunskap) varigenom han får fram fyra olika möjligheter. Tidigare hade dessa båda distinktioner nästan alltid tänkts sammanfalla och även K. ansåg att de analytiska omdömena alltid i princip är tillgängliga för kunskap a priori. Den i vanlig mening empiriska kunskapen dvs. kunskapen om sinnevärlden är däremot enligt K. syntetisk och a posteriori och kan därför aldrig uppvisa en sådan säkerhet som den rationalistiska filosofin hade hävdat. Detta hade de empiristiska filosoferna insett men de kunde å sin sida aldrig tillfredsställande förklara hur man från de rena sinnesintrycken någonsin kan komma till någon allmän erfarenhetskunskap.

K. förutsatte därför nu också en tredje kunskapsart den syntetiska kunskapen a priori vilken såsom a priori är oberoende av erfarenheten och därför säker men såsom syntetisk ändå har sin applikation på sinnevärlden (erfarenheten). Enkelt uttryckt förklarade han detta så att det i vårt medvetande finns inbyggda vissa grundläggande principer utan vilka ingen ordnad erfarenhet och därför heller ingen kunskap kan komma till stånd.

Inom den syntetiska kunskapen a priori urskilde K. vidare tre grupper möjliga att återföra på grundprinciper av olika slag. All sinnlig erfarenhet inordnas enligt K. i två åskådningsformer tidens och rummets. Alla medvetandefenomen uppvisar en tidslig ordning och skeendena i (den yttre) sinnevärlden också en rumslig. Ur dessa två åskådningsformer härflyter enligt K. aritmetikens respektive (den euklidiska) geometrins sanningar. Då vi på basis av de rena förnimmelserna organiserar vår erfarenhet tillämpar vi emellertid också vissa rena förståndsbegrepp eller kategorier enligt K. tolv stycken vilka till skillnad från de vardagliga empiriska begreppen bestämmer erfarenhetskunskapens allmänna form. Ur dessa kategorier tänks därför vissa ytterligare grundläggande sanningar – den rena naturvetenskapens satser – kunna härledas.

All vidare empirisk kunskap måste emellertid bygga på sinnesiakttagelse; det är genom den som erfarenhetskunskapen får sitt konkreta innehåll. Hur de i klassisk metafysik postulerade yttre tingen är beskaffade i sig själva oberoende av våra åskådningsformer och kategorier kan vi enligt K. aldrig nå kunskap om och här möter vi K:s betydelsefulla distinktion mellan noumenon eller ting i sig (ty. Ding an sich) och phaenomenon (fenomen) eller sinneting.

Det bör noteras att K. utöver vad som nu nämnts postulerar ytterligare ett antal för vårt tänkande ledande principer de regulativa eller transcendentala idéerna vilka enligt hans mening dock aldrig kan få någon bekräftelse genom erfarenheten.

Efter sin kritik av det rena förnuftet skrev K. bl.a. Kritik der praktischen Vernunft (1788) där han på motsvarande sätt vill klarlägga de allmänna grundvalarna för våra moraliska omdömen. Också för etiken postulerade han existensen av en grundläggande formell princip ett Nkategoriskt imperativ. K. blir på detta sätt den viktigaste företrädaren för en formalistisk etik av deontologisk prägel en Npliktetik. Ur det kategoriska imperativet menar sig K. kunna härleda alla konkreta etiska handlingsmaximer och ger också vissa exempel som dock knappast alla är övertygande. Tanken på det kategoriska imperativet är i sin tur knuten till föreställningen om människan som ett autonomt fritt handlande väsen.

Senare tillkom också Kritik der Urteilskraft (1790) som utom ramen för K:s ursprungliga planer behandlar våra estetiska och teleologisk-naturvetenskapliga omdömen.

Genom detta verk liksom genom en tidigare skrift om det sköna och det upphöjda utövade K. ett betydande inflytande inom estetiken särskilt genom sin syn på den estetiska värderingen som en av alla praktiska hänsyn oberoende värdering av det sköna och det upphöjda för dess egen skull. Via Schiller och andra har denna uppfattning haft stor betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Sin religionsfilosofi skisserade K. bl.a. i verket Die Religion innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft (1792/93) genom vilket han starkt påverkat den senare protestantiska religionsfilosofin främst via Schleiermacher. Religionen vilar enligt K. på ett moraliskt fundament ty det moraliska handlandet innebär enligt K. ett accepterande av en moralisk världsordning vilken enligt hans mening förutsätter Guds existens och ett liv efter detta (det moraliska gudsbeviset). K:s kritik av den samtida spekulativa teologin var f.ö. så skarp att han ålades tystnadsplikt i dylika frågor.

Också på rättsfilosofins område har K. haft stor betydelse. I sin Metaphysik der Sitten (1785) hävdar han att rättsbegreppet springer ur det praktiska förnuftet och är en av detta fordrad reglering av människornas inbördes förhållanden. Deras olika viljor måste bringas till endräkt med varandra så att vars och ens frihet låter sig förenas med de övrigas. Liknande principer gäller enligt K. även för de mellanfolkliga förhållandena.

K. ansåg också att om någon bryter mot rättsordningen så rubbar han balansen mellan gott och ont och för att återställa denna fordras att brottet bestraffas. Straffet måste härvid utmätas strikt enligt vedergällningsprincipen (jus talionis) – dock endast till andan inte till bokstaven. Om straff ej utkräves vidlåder skulden fortsättningsvis det folk som försummat att återupprätta det rubbade jämviktstillståndet. Genom denna lära har K. starkt påverkat straffrättens utveckling såväl på kontinenten som i Sverige ända fram till senare delen av 1800-talet.

K. har genom sin s.k. kritiska filosofi haft ett oerhört inflytande på den fortsatta filosofiska utvecklingen. Efter honom har varken den rationalistiska eller den empiristiska traditionen någonsin kunnat återvinna sina positioner och varje försök att komma ur det kunskapsteoretiska dilemma K. pekat på har visat sig förfelat. Kantianska drag har därför åter och åter kommit till synes inte bara i form av försök till ett direkt återupplivande av K:s idéer såsom i Nnykantianismen utan också mer eller mindre medvetet inom t.ex. den fenomenologiska filosofin (Edmund Husserl) inom den amerikanska pragmatismen (C.I. Lewis) och inom den europeiska analytiska filosofin (Karl Popper).

Striden kring verifierbarhet och falsifierbarhet inom den klassiska logiska positivismen liksom den s.k. paradigm-debatten (Thomas Kuhn) inom den moderna vetenskapsteorin kan således betraktas som kretsande runt kantianska teman och också inom modern språkfilosofi kognitionsforskning m.m. gör sig kantianska tankegångar gällande ofta utan att de som för fram dem själva är medvetna om detta.

K:s inflytande och berömmelse var enastående redan under hans livstid. Barndomens fromt pietistiska uppfostran genomsyrade hela hans livsföring som var spartansk och ytterligt regelbunden (hans punktlighet är legendarisk). Trots ett livligt intresse för främmande länder och folk lämnade K. aldrig Königsberg och dess närmaste omnejd.

(av lat. cau´sa 'orsak') orsakssamband. Man kan skilja mellan två slag av kausalitet. Det första kan exemplifieras med det förhållande som råder mellan en viljestyrd handling och dess konsekvenser. Tanken är att handlingen framkallar en verkan. Man säger exempelvis att någon genom att pumpa ett cykeldäck för hårt orsakade att det exploderade. Om handlingen inte hade utförts så hade effekten inte heller inträffat. Denna typ av orsakssamband är central inom juridiken. En person måste ha orsakat en händelse för att kunna ställas till ansvar för den.

En sådan "agentorienterad" uppfattning om kausalitet ligger till grund för Aristoteles lära om de fyra typerna av orsaker vilken var den första filosofiska teorin om kausalitet. Den "verkande" orsaken är enligt Aristoteles den agent som frambringar ett ting eller en händelse t.ex. en skulptör som skapar en staty. "Ändamålsorsaken" är avsikten med händelsen t.ex. att statyn skapas för att ställas upp i ett tempel. Båda dessa orsakstyper förutsätter att en viljemässig handling utförs av någon. (Aristoteles båda andra orsakstyper faller knappast under det moderna begreppet kausalitet. Den "materiella" orsaken är tingets eller händelsens substans t.ex. det brons som statyn är gjord av; den "formella" orsaken är den struktur som skiljer tinget från andra ting av samma material t.ex. den mänskliga form som statyn har).

Den andra huvudtypen av kausalitet definierades i samband med den moderna vetenskapens uppkomst. Galileis och Newtons teorier bidrog till att ändamålsorsaker eliminerades från vetenskapliga framställningar (jfr Nteleologi). Inom denna tradition vill man förstå orsakssammanhang genom att upptäcka de lagar som skeendena följer. Därmed frikopplas orsaksrelationen från en agent. Inom naturvetenskaperna har denna syn på kausalitet haft stor genomslagskraft. Visserligen förekommer fortfarande formuleringar som ser ut som ändamålsförklaringar t.ex. inom biologin när man säger att orsaken till att giraffen har en så lång hals är att den skall nå upp till akaciornas kronor. Men denna formulering är bara en bekväm förkortning av en lång evolutionär historia vilken inte innehåller några ändamålsorsaker.

I den newtonska mekaniken sågs en orsak fortfarande som en "kraft" som med nödvändighet frambringade en verkan. Hume kritiserade idén om ett nödvändigt samband mellan orsak och verkan. Han menar att det enda vi kan observera är att en orsak A följs av en effekt B aldrig att det föreligger någon kraft e.d. hos A som framkallar B. Idén om ett sådant samband beror enligt Hume på en vana som uppstått hos oss när vi sett A följas av B och som lett till en förväntan om ett samband mellan A och B. Humes kritik har lett till att man i senare empiristiska teorier om kausalitet s.k. regularitetsteorier i stället låter vetenskapliga lagar utgöra de enda grunderna för orsaksbeskrivningar medan allt tal om krafter e.d. elimineras från analysen av orsakssammanhang. Dock överger man i allmänhet Humes krav på att orsak och verkan skall vara nära förbundna i tid och rum. Om man kan ange de lagar som ligger bakom en händelse och de betingelser under vilken den inträffade så har man också sagt allt som är meningsfullt att säga om orsaken till händelsen.

En extrem position i denna tradition intar Russell som hävdar att påståenden om kausalitet bara är en relikt från tidigare tänkande. Han menar att kausalitet inte har någon betydelse för modern vetenskap utan att begreppet bör elimineras och ersättas med resonemang om lagbundna sammanhang.

I det allmänna språkbruket talar man om orsakssamband även när verkan inte med säkerhet följer på orsaken t.ex. när man säger att rökning orsakar cancer. Vad som menas är att rökning ökar sannolikheten för att man skall drabbas av cancer. I modern analys av orsaker spelar sådan på sannolikhetsberäkningar baserad kausalitet en väsentlig roll. En central teoretisk svårighet är att skilja ut kausalitet från observerade samband i tid och rum. Regnväder orsakar inte att barometern faller och inte heller omvänt trots att det finns en stark statistisk korrelation mellan de båda fenomenen.

1922–96 amerikansk vetenskapshistoriker och filosof ursprungligen fysiker professor vid University of California (Berkeley) 1958–64 vid Princeton 1964–79 och vid MIT från 1979. K:s bok The Structure of Scientific Revolutions (1962; "De vetenskapliga revolutionernas struktur") är ett av vår tids viktigaste verk för förståelsen av vetenskapens natur och utvecklingsförlopp. Som titeln anger hävdar K. att vetenskapen inte utvecklas kontinuerligt utan ibland avbryts av revolutioner då ett paradigm ersätts av ett annat. Förutom detta verk har K. bidragit med ett flertal vetenskapshistoriska fallstudier och kunskapsteoretiska debattinlägg av vilka The Copernican Revolution (1957) Black-Body Theory and the Quantum Discontinuity 1894–1912 (1978) samt uppsatssamlingen The Essential Tension (1977) är de mest kända.

Lakatos Imre 1922–74

Ungerskfödd vetenskapsteoretiker professor i logik vid London School of Economics från 1969. L. har vidareutvecklat Karl Poppers vetenskapsfilosofi. I kontrast till Popper hävdar han att en teori aldrig bedöms isolerad utan enbart som en del av ett "forskningsprogram" vilket består av ett system av teorier och metodregler. Denna idé påminner om Thomas Kuhns paradigmteori men enligt L. kan olika forskningsprogram jämföras på ett rationellt sätt. I boken Proofs and Refutations (1976; "Bevis och motbevis") presenterar han en liknande metodologi för matematiken. Efter hans död publicerades Philosophical Papers (1–2 1980).

Engelsk filosof och politisk tänkare vars idéer fått avgörande betydelse både för empirismen i filosofin och liberalismen i politiken. Efter grundläggande studier i Oxford ägnade sig L. åt medicin och kemi och blev nära vän med Thomas Sydenham och Robert Boyle vars atomistiska natursyn kom att påverka hans filosofi. Åren 1667–81 var L. personlig läkare och sekreterare till den ledande whigpolitikern Lord Shaftesbury som introducerade honom i politiska och vetenskapliga cirklar i London. Han invaldes i Royal Society 1668. Efter Shaftesburys död 1683 levde L. i frivillig exil i Nederländerna men återvände 1689 strax efter den ärorika revolutionen. Han reste flitigt och hade personlig kontakt med många av tidens ledande vetenskapsmän.

Inom filosofin företräder L. en empiristisk inriktning inom kunskapsteorin. Han följde Descartes i dennes kritik av skolastiken såtillvida att han gjorde kunskapen beroende av den enskilde individens medvetande men han gick längre genom att vilja förklara kunskapens natur genom en empirisk beskrivning av hur medvetandet fungerar. Hans huvudarbete An Essay Concerning Human Understanding (1689) kan på många sätt ses som ett medvetet svar på Descartes rationalism.

L:s grundläggande tanke är att först visa att medvetandet vid födelsen är tomt (att själen är som en raderad vaxtavla – en tabula rasa) och sedan att det bara kan fyllas genom erfarenhet (som gör "intryck" på vaxtavlan). Erfarenhet finns av två slag sinnesintryck och reflexion dvs. yttre resp. inre erfarenhet. Dessa ger upphov till enkla idéer som fungerar som ett slags själslivets atomer. L:s huvuduppgift som fyller en stor del av hans "Essay" blir därför att visa att alla idéer i vårt medvetande kan uppfattas som sammansatta av sådana enkla idéer. L:s teori är i stor utsträckning en teori om kunskapens gränser som används för att utpeka vad man inte säkert kan veta. Hit hör olika metafysiska påståenden men även allmänna utsagor om den fysiska världen som aldrig kan bli annat än sannolika.

L:s samhällstänkande är mindre nydanande än hans kunskapsteori men fick spridning i bredare kretsar och har fått stor politisk betydelse. Många har sett en brist på sammanhang och t.o.m. motsättningar mellan dessa båda sidor av hans tänkande och det är ett faktum att hans viktigaste politiska arbete Two Treatises of Government (1689) utgavs anonymt och att han i det längsta sökte dölja författarskapet. De frågor han där vill besvara är vilka rättigheter medborgarna och regenten har mot varandra och vad som ger lagarna deras giltighet. Han utgår från ett tänkt naturtillstånd och frågar vilka rättigheter och skyldigheter som gäller redan där i avsaknad av formellt rättsväsen. Svaret är att varje människa har en naturlig rätt till sin egen person och därmed att vidta de åtgärder som behövs för att skydda denna. Av särskilt intresse är L:s syn på rätten till egendom som följer ur rätten till den egna personen. Han betraktar nämligen egendom som bestående av råmaterial vari människan lagt ned en del av sig själv genom sitt arbete varför egendomen är lika okränkbar som personen. Denna tankegång är ursprung till så sinsemellan olika åsikter som Marx arbetsvärdelära och den nyliberala tanken att beskattning i princip är orättfärdig.

I naturtillståndet är människan utlämnad åt sig själv och har inget skydd mot våld. Genom sitt förnuft inser hon att många olägenheter kan undvikas genom samarbete. Genom ett samhällskontrakt bildas samhället varigenom människorna avsäger sig vissa naturliga friheter i utbyte mot samhällets beskydd av liv och egendom. Det viktiga med denna idé är att kontraktet är ömsesidigt och att medborgarna inte är bundna av sina plikter mot samhället om inte detta uppfyller sin skyldighet att skydda liv och egendom. Tanken är utgångspunkt för den konstitutionella monarkin och innebär bl.a. att det under vissa omständigheter kan vara rätt att göra revolution.

L. har också publicerat skrifter om uppfostran och religiös tolerans där han förespråkar allmänt liberala attityder.

Lyotard Jean-François f. 1924

Fransk filosof 1972–87 professor vid Paris universitet. L:s namn har framför allt kommit att förknippas med begreppet postmodernism som han gav prominens genom titeln på sin bok La Condition postmoderne (1979). Den postmoderna era vi nu går in i kännetecknas enligt L. bl.a. av att "de stora berättelserna" förlorat sin trovärdighet. De stora metafysiska och ideologiska systemen kan inte längre förklara världen samhället eller historien för oss. Vi är hänvisade till mer partiella mer fragmentariska och mer individuella sanningar. L. har spelat en roll också genom sina nytolkningar av Kants filosofi bl.a. i L'Enthousiasme: La Critique kantienne de l'histoire (1986).

Tysk samhällsforskare arbetarrörelsens inflytelserikaste tänkare. M. som var av borgerlig judisk familj kom som student i Berlin i kontakt med Hegels filosofi i dess s.k. vänsterhegelianska tappning. Efter hand tog han också djupa intryck av Ludwig Feuerbachs materialism. När toleransen mot radikala idéer minskade i Preussen efter 1840 tvingades M. från universitetet. Han hann dock avsluta sin akademiska bana med en doktorsgrad vunnen i Halle med en lärd avhandling om grekisk naturfilosofi. Under några år drog han sig fram som journalist; som redaktör för "Rheinische Zeitung" krävde han långtgående sociala reformer. Repressionen tvingade honom ut i Europa till Paris Bryssel och slutligen London. Han kom i kontakt med socialistiska och kommunistiska idéströmningar och med den då moderna klassiska ekonomiska teorin av Adam Smiths skola. I de ofullbordade s.k. Ökonomisch-philosophische Manuskripte "Parismanuskripten" skrivna 1843–44 men publicerade först 1930 utvecklade han ofta på ett briljant aforistiskt tillspetsat sätt sina tankar om den moderna människans och i synnerhet industriarbetarens främlingskap inför sig själv sina medmänniskor och sitt arbete (jfr Nalienation). Vid denna tid hade han lärt känna Friedrich Engels som förblev hans närmaste vän och samarbetspartner. I deras gemensamma verksamhet var M. idégivaren och den originelle tänkaren Engels den skicklige popularisatorn. Tillsammans skrev de båda Die heilige Familie (1845; "Den heliga familjen") och den först postumt publicerade Die deutsche Ideologie (författad 1845–46; "Tyska ideologin"). Båda är uppgörelser med vänsterhegelianernas idealism och självöverskattning. I den senare där grunden läggs för historiematerialismen drabbas också Feuerbach av kritiken. Denne hävdar att det är som iakttagare människan kommer till kunskap. M. och Engels invänder att det är genom handling och då i första hand genom arbete som vi bygger upp vår kunskap. På så sätt förenas den materialistiska synen på medvetandets beroende av yttre materiella omständigheter med den tyska idealismens och närmast Hegels uppfattning om kunskapens aktiva karaktär. Det är den typiskt marxska dialektiken som här kommer till synes. I "Tyska ideologin" formulerar M. också sin teori om ideologier som uppochnedvändningar av de verkliga förhållandena (se Nideologi).

Med visst bistånd av Engels författade M. det berömda Manifest der Kommunistischen Partei (1848; N"Kommunistiska manifestet"). Han tog aktiv del i revolutionerna 1848–49 framför allt som tidningsman. Efter revolutionärernas nederlag tvingades han åter ta sin tillflykt till London där han kom att leva under återstoden av sitt liv till en början under ganska svåra förhållanden men efter hand betydligt drägligare främst tack vare Engels frikostiga ekonomiska bistånd.

M. hävdade att nederlaget i revolutionen visade att arbetarklassen först måste organisera sig och skapa sig ett klart medvetande om sina möjligheter innan en verklig samhällsomvälvning kunde bli möjlig. Själv ägnade han sig under 1850- och 1860-talen främst åt intensiva och djupgående forskningar om det kapitalistiska samhällets karaktär. Han planlade ett stort arbete där han också skulle behandla förkapitalistiska samhällstyper och visa hur ett socialistiskt samhälle skulle kunna växa fram ur hans samtids. Av detta gigantiska projekt blev bara mindre delar fullbordade. Det ofullbordade manuskript som skrevs 1857–58 och som går under namnet Grundrisse zur Kritik der politischen Ökonomi ('Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin' utgivet 1941 för första gången) ger den klaraste bilden av vad M. avsåg. I en särskild inledning ger han där också en fylligare bild av sin metod än någon annanstans.

M. fullbordade själv två arbeten om det kapitalistiska systemet och dess karaktär nämligen Zur Kritik der politischen Ökonomie (1859) och Das Kapital (N'Kapitalet' band 1 1867; band 2–3 slutfördes av Engels och utkom 1886 resp. 1893).

M. spelade en central roll i organiseringen av den internationella arbetarrörelsen främst genom NFörsta internationalen (grundad 1864). Motsättningen mellan M:s anhängare och anarkisterna under Bakunin ledde till Internationalens sprängning. För det tyska socialdemokratiska partiet blev M. så småningom den viktigaste ideologen. Ännu mot partiets s.k. Gothaprogram (1875) var han starkt kritisk såsom framgår av hans Kritik des Gothaer Programms (skriven 1875 tryckt 1891). Påverkad av erfarenheterna från Pariskommunen 1871 skisserar han här en tänkbar framtida utveckling. Skissen med dess utfästelser om en kommande proletariatets diktatur och därefter en socialism på vars högsta stadium den gamla parollen "Åt var och en efter hans behov av var och en efter hans förmåga" äntligen skall förverkligas har spelat en stor ja ödesdiger roll i 1900-talets historia.

Som människa var M. hängiven sin sak och sin övertygelse och fullständigt skoningslös i sina krav på sig själv. Samma skoningslöshet gjorde honom också ofta blind för de närmastes och i synnerhet hustruns Jenny von Westfalens känslor och intressen. Mot sina meningsmotståndare var han hård och ofta hånfull. Det var inte nådigt att drabbas av hans bländande men obarmhärtiga polemik.

M. är en av de mest kontroversiella gestalterna i idéhistorien och det kan vara svårt att urskilja hans egen insats bortom dess väldiga verkningshistoria. Merparten av vad han lämnat efter sig består av ofullbordade ansatser utkast och excerpter medan det som påverkade den närmaste eftervärlden främst var tillspetsade förenklingar och platta populariseringar av hans teorier. Klart står i varje fall att hans historie- och samhällssyn präglat 1900-talets tänkande på ett avgörande sätt; hans svåra och krävande metod har visat sig vara en rik källa för inspiration; hans politiska radikalism har lockat och skrämt oändligt många.

(nylat. methodologi´a av lat. me´thodus 'planmässigt eller vetenskapligt förfarande' 'metod' av likabetydande grek. me´thodos se vidare Nmetodik och -logi´a '-lära' '-vetenskap' av lo´gos 'ord') i vid mening läran om metoder dvs. om planmässiga tillvägagångssätt vid olika mänskliga förehavanden. Flera vetenskaper kan sägas ha som sitt studieobjekt metoder för att uppnå bestämda mål eller lösa givna uppgifter inom olika verksamhetsområden. De flesta vetenskaper ägnar viss uppmärksamhet även åt sin egen metodologi. Med metodologi som egen disciplin avser man det samlade studiet av de metoder som är karakteristiska för olika vetenskaper. Metodologi i denna snävare bemärkelse är en del av vad man i dag kallar vetenskapsfilosofi eller Nvetenskapsteori.

När man talar om mer eller mindre generella vetenskapliga metoder (t.ex. den axiomatiska metoden eller den hypotetisk-deduktiva metoden) åsyftar man inte en handgriplig metod av det slag som förekommer i instruktionsböcker. Det är snarare frågan om att tämligen allmänt beskriva vad som är utmärkande för en viss vetenskaps tillvägagångssätt. En sådan beskrivning kan vara deskriptiv eller normativ dvs. man kan beskriva metoder antingen såsom de faktiskt förekommer i vetenskaplig praxis eller så som de borde se ut när man vill uppnå verklig kunskap. Dessa två syften förekommer sällan renodlade; en framgångsrik rekonstruktion av olika vetenskapliga förfaranden bidrar vanligen till en ökad självinsikt inom berörda vetenskaper och får ofta en kritisk och regulativ funktion. Inte minst inom human- och samhällsvetenskaperna har tidvis pågått intensiva metodstrider t.ex. mellan företrädare för å ena sidan en nomologisk syn som menat att även inom dessa vetenskaper är målet kunskap om allmänna lagar vunnen med i princip samma metoder som i naturvetenskapen och å andra sidan en hermeneutisk syn som i stället framhävt tolkning och förståelse av enskilda fenomen som karakteristiskt för human- och samhällsvetenskaperna.

f. 20 maj 1806 d. 8 maj 1873 brittisk filosof och ekonom 1800-talsliberalismens ledande gestalt. M:s far James M. ombesörjde själv hans utbildning efter sitt eget pedagogiska program som föreskrev en rigorös intellektuell träning från tidigaste barndom. Enligt M:s Autobiography (1873) var denna uppfostran orsaken till den djupa emotionella kris i vilken han hamnade i tjugoårsåldern. Under denna period blandades det tidigare helt dominerande inflytandet från faderns empirism med impulser från bl.a. Comte. Åren 1823–58 var M. anställd vid Ostindiska kompaniet i London. Senare var han under en mandatperiod medlem av underhuset.

M:s ontologi och epistemologi är strängt empiristiska. Den fysikaliska världen är för honom endast en möjlighet till sinneserfarenhet och den omedelbara kunskapen inskränker sig till sinnesintryck och minnen. I A System of Logic (1843) framlägger han en teori för den vetenskapliga kunskap som är härledd från denna omedelbara visshet och för härledningarnas natur. Mest känd är hans analys av induktionen med dess särskiljande av fyra metoder. Fastän M. menade sig ha kommit fram till dessa metoder genom ett studium av fysikens metodologi tänkte han sig att de var tillämpliga även i beteende- och samhällsvetenskaperna. Såväl i de senare som i naturvetenskaperna gäller det att upptäcka grundlagar ur vilka mer specifika och användbara "empiriska" lagar kan deduceras. Skillnaden ligger i att samhällslivets oöverskådliga komplexitet omöjliggör deduktionen av annat än ungefärliga empiriska lagar – som dock är tillräckligt bestämda för att ge politisk vägledning. Det sistnämnda var viktigt för M. som betraktade idéer som drivkraften bakom all samhällsutveckling.

M. levde vid en tidpunkt när den kristna världsbilden allt starkare ifrågasattes. För att förhindra social upplösning måste man enligt honom ersätta den kristna moralen med en annan moral som kunde vinna allmän uppslutning: utilitarismen eller doktrinen att en handling är moraliskt rätt endast om den överlag leder till en större övervikt av lust eller lycka över olust eller olycka än varje alternativ handling. Han skilde sig emellertid från tidigare utilitarister som Bentham genom att göra en distinktion mellan högre och lägre former av lust.

Som nationalekonom hörde M. till de främsta i den klassiska skolan (se Nklassisk nationalekonomi). Hans Principles of Political Economy (1848) var den ledande läroboken i den anglosaxiska världen under andra hälften av 1800-talet. Både M:s metodologiska medvetenhet och hans analys av bl.a. pengar internationell handel och fördelningsfrågor var framstående.

Flera av M:s mest välkända tankar är formulerade i kortare essäer snarare än i större systematiska verk. I On Liberty (1859) argumenterar han för att det skall vara tillåtet att begränsa en individs frihet endast i syfte att skydda andra inte individen själv. Den mångfald av livsformer och åsikter som individers självförverkligande resulterar i var för honom en nödvändig förutsättning för civiliserat samhällsliv. Considerations on Representative Government (1861) utvecklar en version av den representativa demokratin med förordningar ägnade att motverka det M. betraktade som de stora farorna med demokrati: likriktning och minoritetsförtryck. I The Subjection of Women (1869) framträder han som en förespråkare för jämställdhet mellan könen.

(fr. modernisme av moderne av senlat. mode´rnus 'ny' av lat. mo´do '(just) nu' av modus) 1 sammanfattande benämning på en strömning i västerländsk kultur som ifrågasätter accepterade traditioner och vill ersätta dem med en rationell och kritisk hållning till världen med ständig öppenhet för förändringar andliga och materiella. De flesta konstarter sökte sig under 1800-talets senare del fram mot modernistiska uttrycksformer; genombrotten skedde i allmänhet under det tidiga 1900-talet.

Av grek. on genitiv o´ntos 'varande' och N-logi. Läran om det varande en del av metafysiken; i modern mening läran om de begrepp eller kategorier som man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande motsägelsefri och uttömmande beskrivning och förklaring av (någon del av) verkligheten.

Man kan skilja mellan två slag av ontologi: 1) en metafysisk disciplin som skiljer mellan "sken" och "verklighet" och undersöker de olika sätt på vilka fysiska objekt upplevelser tankar tal allmänbegrepp generaliseringar kan sägas existera; 2) antaganden om vad som finns resp. om vad som inte finns vilka förutsätts av varje begreppsapparat teori eller idésystem. Sådana antaganden av skilda slag finns uttalat eller underförstått i såväl filosofiska som naturvetenskapliga teorier.

Den antika atomläran är ett exempel på en ontologisk teori i den första meningen den medeltida begreppsrealismen ett annat exempel.

Efter Thomas Kuhn benämning på det mönster som styr vetenskapligt tänkande. Kuhn menar att liksom lingvistiska böjningsmönster t.ex. amo amas amat visar hur man böjer andra verb utgår vetenskaper från bestämda förebilder. Ett paradigm måste vara tillräckligt attraktivt för att locka till sig utövare och samtidigt så pass öppet att det finns intressanta problem att arbeta med. Exempel på sådana paradigm är de som etablerades med Newtons "Principia Mathematica" (1687) och Daltons "New System of Chemical Philosophy" (1808) som låg till grund för den klassiska mekaniken resp. den nya kemin. Marx "Kapitalet" och Freuds "Drömtydning" har haft liknande betydelse för vissa samhällsvetenskaper och psykologin. Ett paradigm kan således enligt Kuhn definieras som ett vetenskapligt verk som för en tid ger upphov till en "pussellösande" forskningstradition.

Ett paradigm anger implicit hur forskningsobjektet skall förstås vilka teorier metoder och observationer som är relevanta och riktiga samt kriterier för god vetenskap. Forskningen utifrån ett paradigm bildar en tradition där teoriutveckling och även uppfattningen av yttervärlden är styrd av de problem paradigmet anger som centrala. Att bedriva vetenskap ("normal vetenskap" i Kuhns terminologi) innebär således att befinna sig inom en paradigmatisk tradition dvs. att arbeta med en gemensam teoretisk struktur och gemensamma sätt att uppfatta denna speciella verklighet samt att tillhöra en speciell social grupp – en forskargrupp.

Forskningen inom ett paradigms ramar består i första hand av "pussellösning"; man "städar" i paradigmet genom att förbättra mättekniker förfina observationer nyansera begrepp och matcha teori mot fakta. Så småningom uppstår anomalier dvs. begreppsliga inkonsistenser eller observationer som inte kan passas in i paradigmet. När anomalierna blir så många och besvärande att de inte kan bortses ifrån uppstår en kris vilket innebär att man går tillbaka till paradigmets förutsättningar och filosofiska grunder och undersöker dessa kritiskt. Ett paradigmskifte eller en revolution äger rum om det äldre paradigmet inte kan "räddas" och det samtidigt finns en attraktiv paradigmkandidat vilket betyder att forskningen kan utgå från nya grunder och förutsättningar.

Flera intressanta teser följer ur Kuhns teori. En av de mer omstridda är att det finns en "arationalitet" vid paradigmskiften i meningen att det inte existerar något övergripande neutralt kriterium med vilket två konkurrerande teorier kan jämföras och bedömas. Val mellan två teorier tillhörande olika paradigm är därför inkommensurabla; jfr Ninkommensurabilitet (2). Om det inte finns något rationellt sätt att välja mellan paradigm så följer att andra faktorer är viktiga. Kuhn utpekar sociala förhållanden i forskarsamhället såsom maktrelationer och generationsbyten som avgörande. Det är i forskarsamhällets hierarkiska och normativa strukturer man finner viktiga bestämmande faktorer till varför vissa teorier väljs framför andra. Denna tes tillsammans med föreställningen om vetenskapliga traditioner går tvärtemot positivismens och rationalismens teser om vetenskapens autonomi och objektivitet.

Paradigmteorin har påverkat vår syn på vetenskapen och haft stor betydelse inom inte minst samhällsvetenskap humaniora och filosofi. Inom dessa ämnen talar man ibland om flerparadigmatiska stadier dvs. disciplinen ifråga innehåller samtidigt flera konkurrerande forskartraditioner.

Österrikisk-brittisk filosof professor vid London School of Economics 1949–69. P. ägnade sig framför allt åt vetenskapsteori kunskapsteori och samhällsfilosofi. I Logik der Forschung (1935) kritiserade han den logiska positivismen. Han framlade kravet att en vetenskaplig teori måste vara falsifierbar dvs. den måste kunna empiriskt prövas. Med denna princip lade han grunden för den hypotetisk-deduktiva vetenskapsmetoden. I sin allmänna kunskapsteori (t.ex. Conjectures and Refutations 1963) kritiserade P. empirismen och hävdade att kunskap inte kan vara bevisade sanningar. Det vi har rätt att kalla kunskap är teser som vi underkastat kritisk prövning (jfr Nkritisk rationalism). P. tillämpade också sin kunskapsteori inom samhällsfilosofi bl.a. i The Open Society and Its Enemies (1945; "Det öppna samhället och dess fiender").

(fr. positivisme av lat. positi´vus 'satt' 'given' av po´no 'sätta' 'ställa' 'lägga') filosofisk riktning som brukar hänföras till Auguste Comte och hans samhällsfilosofiska arbeten. Det mänskliga tänkandet har enligt Comte under historien genomlöpt tre utvecklingsfaser. I den första används religiösa förklaringsmönster för att tolka och begripliggöra naturfenomenen; i den andra metafysiska. Det är först i det tredje och vetenskapliga stadiet som tänkandet enligt Comte förmår frigöra sig från alla sådana extraantaganden och fullkomnas genom att koncentreras på det "positivt" givna. De två centrala antagandena i den positivistiska kunskapsteorin är att kunskap om faktiska förhållanden vilar på sinneserfarenhet och att kunskap som inte rör det faktiska rör förhållandet mellan idéer. Sådan kunskap uppstår i formella vetenskaper som logik och matematik.

Positivism kan allmänt beskrivas som en antireligiös antispekulativ och sekulär filosofi. Positivistiska tankegångar återfinns i mer eller mindre tydlig form hos upplysningsfilosoferna de brittiska empiristerna (jfr Nempirism) de logiska positivisterna (jfr Nlogisk positivism) och även i våra dagar inom den analytiska filosofin och språkfilosofin. I Sverige introducerades positivismen av Anton Nyström.

Filosofi och idédebatt. Stor betydelse för termens spridning hade Jean-François Lyotards "La Condition postmoderne" (1979). Lyotard karakteriserar den postmoderna eran som en där "de stora berättelsernas tid" är slut. Inga religioner metafysiska system eller ideologier vinner längre allmän tilltro. Under postmoderna villkor finns bara partiella subjektiva och individuella sanningar. Det innebär också att tron på "det moderna projektet" dvs. på mänsklighetens frigörelse genom framsteg i fråga om vetenskap teknik och rationalitet gått förlorad och efterträtts av satsningar på mer begränsade och personliga projekt. Enligt många av sina teoretiker utmärks postmodernismen av mångkulturalism och eklekticism.

(för etymologi se Npragmatik) inom filosofin en riktning vars främsta representanter är de amerikanska filosoferna Charles NPeirce William NJames och John NDewey (Dewey kallar sin pragmatism för instrumentalism). Pragmatismen hävdar att ett påståendes mening är dess "praktiska konsekvenser" dvs. den handlingsdisposition och de förväntningar en person har om han tror på påståendet i fråga.

Amerikansk filosof professor vid Harvard University sedan 1948. Q. är en av de mest tongivande inom analytisk filosofi under andra hälften av 1900-talet vilket bl.a. avspeglas i många utmärkelser. Han började som logiker inom det logistiska programmet men det är hans språkfilosofiska arbeten som har haft störst betydelse. Hans uppsats "Two Dogmas of Empiricism" (i bl.a. samlingsvolymen From a Logical Point of View 1953) markerar en vändpunkt i analytisk filosofi. Han ifrågasätter här distinktionen mellan analytiska och syntetiska sanningar vilken varit en hörnsten inom logisk empirism. Q. bryter emellertid inte med empirismens mera grundläggande målsättningar. I Word and Object (1960) söker han blottlägga de observerbara data på vilka vår språkinlärning och kommunikation är baserade. Det leder honom till att förkasta vedertagna idéer om språklig mening och till att söka utveckla en naturalistisk kunskapsteori.

(för etymologi se Nationalisering) 1 filosofisk riktning som i motsats till Nempirism hävdar att det är möjligt att uppnå kunskap om verkligheten endast genom att använda förnuftet. Rationalister antar ofta att det finns medfödda idéer som är nödvändiga för att man skall kunna tolka erfarenheten. Platons idélära är en tidig rationalistisk teori. Andra klassiska förespråkare är Descartes Spinoza och Leibniz vilka anser att man ur ett litet antal självklara grundsatser kan härleda all verklig kunskap. Även Kants lära att det finns syntetisk apriorikunskap är en form av rationalism.

Rationalism versus empirism. Betecknande för nyare tidens filosofi fr.o.m. Descartes är att kunskapsteorin ofta ses som den mest grundläggande disciplinen. Med Descartes skeptiska tvivel på huruvida vi någonsin har tillräckligt goda grunder för att alls kunna anse oss veta något kommer framför allt frågan om kunskapens yttersta grunder i centrum. 1600-talets rationalister Descartes Spinoza och Leibniz betonar liksom Platon förnuftets roll och möjligheten till att med dess hjälp nå säker kunskap om verkligheten medan de brittiska empiristerna Locke Berkeley och Hume i allmänhet intar en skeptisk hållning till all föregiven kunskap som går utöver sinnenas omedelbara vittnesbörd (se Nrationalism resp. Nempirism).

Kant brottas i sin filosofi med motsättningen mellan dessa ståndpunkter och frågar hur kunskap a priori om syntetiska sanningar är möjlig. Med kunskap a priori avser han kunskap som inte grundar sig på erfarenheten medan syntetiska sanningar är sådana som säger något om världen (till skillnad från de analytiska som är sanna i kraft av de ingående begreppen). Gentemot empiristerna hävdar Kant att sådan kunskap är möjlig i vissa fall nämligen när vi har att göra med villkor för att någon erfarenhet alls skall komma till stånd och härifrån kan vi enligt Kant härleda såväl matematiken som vissa naturlagar. Detta har i sin tur bestritts av många analytiska filosofer vilka betraktat naturlagar som hypoteser (se Nhypotetisk-deduktiv metod) och matematiska sanningar som analytiska. Själva distinktionen mellan analytiska och syntetiska sanningar har dock i våra dagar ifrågasatts av framför allt W.V. Quine.

Brittisk filosof matematiker och samhällskritiker; sonson till John R. R. var en av den Nanalytiska filosofins grundare och en av de stora pionjärerna inom den matematiska logiken men han har blivit väl så känd som stridbar försvarare av för sin tid radikala åsikter i moraliska pedagogiska och politiska frågor. Hans omfattande författarskap belönades med nobelpriset i litteratur 1950.

R:s mest betydande filosofiska och logiska arbeten tillkom mellan 1900 och första världskrigets utbrott 1914. Han var fellow vid Trinity College Cambridge 1895–1901 och lektor där mellan 1910 och 1916 då han avskedades p.g.a. pacifistiska skrifter vilka också renderade honom ett halvt års fängelse. Under de följande tjugo åren kom ett redan tidigare stort intresse för politik och samhällsfrågor att bli mer dominerande och resulterade bl.a. i några av hans mest inflytelserika samhällskritiska böcker t.ex. On Education: Especially in Early Childhood (1926; "Uppfostran för livet") och Marriage and Morals (1929; "Äktenskap och moral"). Han försökte under några år förverkliga sina pedagogiska idéer i en experimentskola som han grundat. Vid slutet av 1930-talet återupptog R. akademisk verksamhet först i USA där han dock utsattes för en förtalskampanj och fråntogs en professur av en domstol som fann att han förespråkade sexuell omoral och från 1944 åter som fellow vid Cambridge. Under denna tid tillkom hans mest lästa verk A History of Western Philosophy (1946; "Västerlandets filosofi"). Från 1950 var R. främst politiskt engagerad bl.a. i protester mot kärnvapen och vid tillkomsten av Pugwash-rörelsen och Russelltribunalen.

R:s logiska och kunskapsteoretiska arbeten drivs av en önskan att blottlägga en säker bas på vilken all vår kunskap vilar. När det gäller den matematiska kunskapen fann R. denna bas i logiken vilket ledde honom till det logistiska programmet (se Nlogicism) och upptäckten av NRussells paradox. Hans kanske mest originella och bestående insats är den Ntypteori varmed han fann en lösning på paradoxen och varifrån han i det stora 3-volymsverket Principia Mathematica (1910–13) författat tillsammans med A.N. Whitehead härledde i stort sett hela den klassiska matematiken. När det gäller vår kunskap om den yttre verkligheten menade R. i likhet med de klassiska empiristerna att den vilar på vår sinneserfarenhet eller vad han kallade sinnesdata. Materiella föremål identifierar han ibland med vissa mängdteoretiska konstruktioner vilkas grundelement är möjliga sinnesdata. Det är emellertid snarare hans sätt att analysera klassiska filosofiska problem med hjälp av logisk teknik än hans egna specifika lösningar som haft betydelse för filosofins utveckling.

f. 21 april 1864 d. 14 juni 1920 tysk sociolog filosof och nationalekonom; bror till Alfred W. W. gjorde snabb akademisk karriär. Han var professor i handelsrätt i Berlin 1893–94 i nationalekonomi i Freiburg 1894–97 och i Heidelberg 1897–1903 i sociologi i Wien 1918–19 och i München från 1919. W:s liv präglas av brytningen med fadern och bundenheten till sin strängt kalvinistiska moder. Under 1898 drabbades W. av ett nervöst sammanbrott som det tog honom fem år att hämta sig från. Han var ekonomiskt oberoende och kunde i sinom tid återuppta sin forskning.

W. var mycket engagerad i den samtida politiken och av det tyska nationsbygget efter Bismarck. Som nationalliberal politiker hade han föga framgång men deltog som rådgivare till Friedrich Naumann (1860–1919) i dennes religiöst präglade socialreformatoriska rörelse. W. framstår i efterhand som grundare av sociologin som akademisk disciplin i Tyskland vid sidan av bl.a. Georg Simmel. Tillsammans med Simmel och Werner Sombart bildade W. det tyska sociologförbundet 1909. Sombart och W. var dessutom redaktörer för Archiv für Sozialwissenschaft und Sozialpolitik. W. är upphovsman till en rad begrepp som fått vidsträckt användning inom samhällsvetenskaperna t.ex. karisma den byråkratiska idealtypen och protestantisk etik. Han lanserade den s.k. kalvinisttesen i verket Die protestantische Etik und der Geist des Kapitalismus (1904–05; "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" sv. övers. 1978). Tesen innebär att puritanernas strävan efter utomvärldslig frälsning blev en för den moderna rationella kapitalismen nödvändig pådrivande faktor. Den kalvinistiska predestinationsläran ser ekonomisk framgång som ett tecken på att man tillhör de utvalda som på den yttersta domens dag kommer att tillerkännas evigt liv. W. stöder sin tes om ett samband mellan den reformerta etiken och kapitalismens anda på ett antal fall med bl.a. Benjamin Franklin som exempel samt statistiska data rörande katolikers och protestanters benägenhet att sända sina barn till tekniska utbildningar. W:s tes gav upphov till en synnerligen omfattande debatt redan i hans samtid. Inte minst i USA har föreställningen om ett orsakssamband mellan kapitalismens genomslag och religiösa föreställningar om värdet av systematiskt och idogt levnadssätt fått stor spridning p.g.a. många amerikaners puritanska bakgrund.

W:s sammanfattande sociologiska verk Wirtschaft und Gesellschaft (1922; "Ekonomi och samhälle" sv. övers. 1–3 1983–87) är mest känt för att beskriva idealtypen för den rationella byråkratin som ingår i W:s sociologiska kategorilära med utgångspunkt i den rationella förståelsen av den meningsfullt handlande individen; jfr Nverstehen. Även karismabegreppet behandlas i detta verk. Karisma utgör i W:s politiska sociologi en av hans tre viktigaste idealtyper för rättfärdigande av makt grundat på förmågan att förtrolla och hänföra sin omgivning.

Den moderna uppfattningen om W. är mycket splittrad då han tjänat som inspiratör för flera konkurrerande samhällsvetenskapliga skolor. W. hade inga elever som direkt följde upp hans forskningsprogram men i den s.k. Weber-cirkeln i Heidelberg figurerade bl.a. Karl Jaspers och Georg Lukács. Omständigheten att hans viktigaste verk utgavs postumt av hustrun Marianne W. (senare utgåvor ombesörjda av Joh. Winckelmann) bidrog till att ge spelrum för vidaretolkningar av hans verk styrda av ambitioner att åstadkomma ett teoretiskt sammanhängande forskningsprogram. Så har t.ex. Karl Mannheim Paul F. Lazarsfeld C. Wright Mills Gunnar Myrdal och Talcott Parsons påverkats av W:s metodologiska skrifter. Inom maktläran (politisk sociologi) har t.ex. den tyske sociologen Roberto Michels (1876–1936) och den amerikanske statsvetaren Robert Dahl byggt vidare på W:s syn på den moderna massdemokratin. Filosofiskt inspirerades W. av den nykantianska strömningen (se Nhistoriska skolan 3 och Nnykantianism). I början av seklet deltog W. i debatten rörande kulturvetenskapens grundvalar. W:s metodologiska insats kan ses som ett svar på den stora metodstriden mellan historia och ekonomisk teori och det moraliska relativismproblem som Ernst Troeltsch formulerade. Han bidrog till att bryta den hegemoni som den historiska ansatsen åtnjutit och bana väg för en mer vetenskaplig och kumulativ samhällsforskning. I det sammanhanget spelar också W:s socialpolitiska uppsatser baserade på bl.a. intervjuundersökningar inom arbetslivet (om arbetarnas anpassning till skilda lönesystem m.m.) en viss roll. I Tyskland är W:s Gesamtausgabe under utgivning.

Wittgenstein Ludwig f. 26 april 1889 d. 29 april 1951

Österrikisk-brittisk filosof professor i Cambridge 1939–47 en av huvudgestalterna inom den s.k. analytiska filosofin tillika en av 1900-talets mest inflytelserika och omdiskuterade filosofer.

W. föddes i Wien som yngste son till stålindustrimagnaten Karl W. Hans utbildning var främst teknisk; efter ingenjörsutbildning vid tekniska högskolan i Berlin-Charlottenburg bedrev han under åren 1908–11 avancerade studier i flygteknik vid universitetet i Manchester. Han fångades emellertid av frågor angående matematikens grundvalar och övergav 1911 teknikstudierna för att i stället studera logik för Bertrand Russell i Cambridge. Under intryck av Gottlob Freges logisk-matematiska skrifter fann W. snart sina egna vägar. Han lämnade Cambridge 1913 för Skjolden i Norge för att ostört kunna bedriva sina undersökningar av logikens och språkets grundvalar. Under krigsåren då han som frivillig tjänstgjorde i den österrikiska armén fullföljde han dessa undersökningar. Sina resultat samlade han i ett manuskript vilket han bar i sin ryggsäck då han vid krigsslutet hamnade i italiensk fångenskap. Manuskriptet Tractatus logico-philosophicus (tysk-engelsk parallellutgåva 1922 sv. övers. 1962) utgör ett av 1900-talets mest omdiskuterade filosofiska verk.

"Tractatus" utgörs av en samling korta paragrafer ordnade i ett hierarkiskt system. Dess mycket koncentrerade form lämnar utrymme för skilda tolkningar. Uttryckligen handlar verket om de filosofiska problemen och avser att visa att formuleringen av dessa beror på ett missförstånd av vårt språks logik. Vad W. i grunden försöker är att utröna tänkandets gränser eller gränserna för tankarnas uttryck dvs. gränserna för vad som kan sägas i meningsfulla satser. En huvuduppgift är därför att fastställa hur satser alls kan vara meningsfulla. W:s svar inspirerat av Frege och Russell utgörs av hans logisk-atomistiska s.k. Nbildteori (se även logisk atomism). Enligt denna kan en vanlig sats analyseras i logiskt avseende såsom uppbyggd av enklare satser i sista hand av satser som är logiskt elementära. Dessa består i sin tur av enkla namn vilka direkt refererar till ting i världen och deras struktur motsvarar möjliga relationer mellan dessa ting. På så sätt utgör en Nelementarsats en bild av ett möjligt sakförhållande. W. visar också att sanningsvärdet hos en sats som är uppbyggd på detta sätt är en funktion av sanningsvärdena hos de elementära satser den så att säga består av och en elementarsats är sann om den avbildade relationen faktiskt råder falsk om den inte råder. En förutsättning för att elementarsatserna på detta sätt skall kunna avbilda möjliga sakförhållanden är att språket och världen har en gemensam logisk form. "Tractatus" handlar därför inte bara om språk och logik utan i lika hög grad om metafysik och ontologi. Analysen mynnar ut i en formel som uttrycker satsens allmänna form och därmed formen för allt som låter sig sägas; indirekt uttrycks i den också såväl språkets som tänkandets gränser.

Enligt "Tractatus" handlar allt som kan sägas och tänkas om möjliga relationer mellan ting i världen. Därav följer att man inte kan säga något om helheten själv inte heller något om språket logiken eller tänkandet eller något om etik estetik eller livets mening. Mycket av det vi tror oss kunna säga något om hör till vad W. kallar det osägbara det som visas men inte kan sägas. Alla tankar om metafysik etik religion och logik är enligt denna uppfattning egentligen meningslösa; de bottnar i missförstånd av logisk art. W. drog sålunda slutsatsen att den som förstår "Tractatus" även förstår att dess egna satser i grund och botten saknar mening.

W. ansåg sig i "Tractatus" fullständigt och slutgiltigt ha löst de filosofiska problemen. Han lämnade därför all filosofisk verksamhet utbildade sig till folkskollärare och tjänstgjorde i sex år i avlägsna byar i de österrikiska alperna. Efter att ha återvänt till Wien arbetade han en kort tid som trädgårdsdräng i ett kloster och gav sig sedan i kast med att rita och leda byggandet av ett hus åt sin syster. Kontakterna med några av den logisk-empiristiska Wienkretsens medlemmar och inte minst ett föredrag av intuitionisten L.E.J. Brouwer återuppväckte dock hans intresse för filosofiskt arbete och 1929 återvände han till Cambridge. Han erhöll efter en summarisk disputation doktorsgraden och utsågs efter ett år till Fellow vid Trinity College. Under sina sex år som Fellow var han intensivt engagerad i filosofiskt arbete och upptäckte att "Tractatus" innehöll flera fundamentala misstag. En ny vistelse i Norge 1936–37 resulterade i ett stort manuskript som bildar utgångspunkten för vad som senare kom att bli hans andra huvudverk Philosophische Untersuchungen (1953; "Filosofiska undersökningar" 1978). Efter Österrikes anslutning till Tyskland blev W. brittisk medborgare och utsågs 1939 till professor i filosofi vid universitetet i Cambridge (efter G.E. Moore) en tjänst som han 1947 på egen begäran lämnade för att ostört kunna ägna sig åt filosofi. Han dog av cancer 1951 hos sin läkare i Cambridge.

W. efterlämnade en stor mängd anteckningar och manuskript i olika utföranden. Huvudparten av dem förvaras i Trinity College Cambridge. Från den omfattande kvarlåtenskapen har hittills ett femtontal volymer och ett flertal mindre skrifter publicerats; den viktigaste är "Philosophische Untersuchungen" i övrigt främst Bemerkungen über die Grundlagen der Mathematik ('Anmärkningar om matematikens grundvalar' 1956) Zettel (1967 sv. övers. 1995) och Über Gewissheit (1969; "Om visshet" 1981).

I "Philosophische Untersuchungen" kritiseras såväl grundtankarna i det tidigare verket som det tänkande som lett fram till det dvs. hela den logisk-filosofiska tanketraditionen. Kritiken riktas mot alla de grundläggande idéerna i bildteorin: namn ting avbildningsrelation elementarsats och tanken på en satsens allmänna form och en gemensam logisk form för språk tanke värld. Kritiken riktas också mot tanken på en gemensam karakteriserande egenskap hos alla de företeelser som faller under ett och samma begrepp och därmed mot den traditionella tanken på definitioner (jfr Nfamiljelikhet). W. menar nu att språket i stället för att i grunden utgöra ett avbildande system av refererande namn primärt utgör ett samspel och han använder termen Nspråkspel för att framhäva detta viktiga förhållande. Meningen hos ett enskilt språkligt uttryck bestäms av dess användning i denna språkliga praxis. Eftersom denna är långt ifrån knivskarp får detta långtgående konsekvenser för logiken.

En av de mest centrala frågorna i "Philosophische Untersuchungen" är hur det kommer sig att vi kan förstå och mena något med ett uttryck när meningen är bestämd av användningen vilken inte i sin helhet kan vara närvarande vid tidpunkten för förståelsen eller menandet. W. visar att det inte hjälper att hänvisa till regeln för uttryckets användning ty inte heller den kan vara närvarande annat än i form av ett uttryck som i sin tur måste förstås. W:s diskussion om regelföljande leder honom till uppfattningen att vår språkliga praxis och därmed våra begrepp och vår logik vilar på ett regelföljande som ytterst saknar rationell grund och som därför endast kan läras genom praktisk instruktion och övning. Ett liknande argument det s.k. privatspråksargumentet vill visa omöjligheten i att själv instifta en regel och antyder att våra mentala termer inte kan handla om sådant som endast den upplevande själv kan veta något om en slutsats med omvälvande följder för vår uppfattning om det mentala.

Själva möjligheten att följa en regel och använda ett språkligt uttryck förutsätter enligt W:s senare syn en redan etablerad offentlig praxis. Det är våra naturliga och inlärda handlingsmönster och levnadssätt våra livsformer som i sista hand avgör vad som kan sägas och vad som inte kan sägas. Språkets eventuella gränser kan därför bara upptäckas genom ett noggrant uppmärksammande av användningen av enskilda uttryck i bestämda situationer. Poängen med sådana studier vilka fyller sidorna i de senare manuskripten är liksom i det tidigare verket att de skall kasta ett sådant ljus över vårt språks logik att de filosofiska problemen försvinner. Formuleringen av dessa ansåg W. fortfarande bottna i missförstånd av denna logik.

De filosofiska konsekvenserna av den nya synen på mening är revolutionerande och vittförgrenade. "Philosophische Untersuchungen" liksom "Zettel" behandlar förutom den allmänna frågan om mening framför allt frågor inom den filosofiska psykologin. "Bemerkungen über die Grundlagen der Mathematik" behandlar främst frågor inom matematikens filosofi medan "Über Gewissheit" främst behandlar kunskapsteoretiska teman och frågor om de yttersta grunderna för rättfärdiganden. I dessa senare texter är frågorna betydligt fler än svaren och W. framstår långt mer som en sökare än som en förkunnare.

As a group, we have stated that our final multimedia project will be an overview of Hollis and The Philosophy of Social Science. The area that will be covered in this portion of the paper will include the "top left hand box", which is discussed throughout chapter five. The main theme of this chapter is the idea of systems and functions within our society, and how they structure the way in which we live. As stated by Marx, in the beginning of the chapter, "It is not the consciousness that determines ones being rather, their social being that determines their consciousness." (Hollis 94) One major example that was discussed in chapter five that explained the idea of functionalism structuring a society, was that of a termite colony on an African plain and how their "society" functions on a particular system. It begins by stating that the colony is "a system and, like any system, has systematic needs. Whatever meets those needs is functional for the system and occurs because is functional." (Hollis 95) The system of the colony basically responds to exterior threats, and they are able to survive because it has this response mechanism. The workers and soldiers of the colony are the main responders of their system. Their job is to protect and serve the queen. They are front line should any sort of threat come about. The termite colony is known to be an "organic system." Each termite within the colony is an organism, and depending on the job of each individual, differentiates the parts in which they are equipped. For example, the soldiers have jaws which are used to attack predators from the outside. But the jaws of the soldier are different than the jaws that can be found on the workers, which are used for obvious laboring work. One can continue to distinguish the specific parts of the termites that live within the colony, but the main idea taken from the example, is the fact that there are individuals that serve a particular purpose and have a specific job, and that is what makes the termite colony function. The termites have an innate ability to serve the needs that has been programmed in their brains as small as they may be. In the end, the termites behave as they do because they serve these particular needs. How then does this relate to the human society and its systems and functions? Although the human species is in a way a much more complex organism as compared to the termite, we too function socially, and our system is based on "social phenomena's". As stated by Emile Durkheim, "Social phenomena present themselves to us as 'external things', not as mental representations in the mind of social actors." A key rule that is tied to this train of thought is the idea of social facts as "things". a social fact is normal, in relation to a given social type at a given phase of its development, when it is present in the average society of that species at the corresponding phase of its evolution. (Hollis 100) To help further explain this point of view the example of crime can be looked at within our society. On the outside, crime is known to have a negative impact on society, yet it is a necessary evil, that helps structure the way in which our society functions. crime is, then, necessary; it is bound up with the fundamental conditions of all social life, and by that very fact it is useful, because these conditions of which it is a part are themselves indispensable to the normal evolution of mortality and law. (Hollis 100) Within this portion of the paper, I tried to use as examples, the most significant areas of the chapter that discussed the aspects of systems and functions within our society. To conclude, the top left box, as well as Durkheims point of view that "society is not a mere sum of individuals", shows that individuals behavior can be explained by social facts.

The upper left hand box, from Martin Hollis refers to holism within systems. Holism is referred by Hollis as "the approach which accounts for individual agents (human or otherwise) by appeal to some larger whole. The term system refers to many different kinds of information that could pertain to the sun, planets, termite colonies, or even the human body, which are discussed by Hollis. Integrating these two concepts of holism and systems explains the upper left hand box. Karl Marx takes the top down approach, and states that "It is not the consciousness of men that determines their being, but on the contrary, their social being that determines their consciousness." Marxclearly states that individuals are dependent on the "whole." The fact is there are those who believe society or the "whole" makes a persons values, norms, and morals, but the contradicting views of the individualist introduced by theorist such as J.S. Mill would disagree. Functionalism was introduced by Hollis as a large part of the top left box approach. How does a system function? A termite colony is seen as a functional system because this system serves its basic needs. The Queen lays eggs to restore soldier and worker termites in proportion to the needed amount. The Queen is deeper under the ground to protect it from harm, and such aspects of behavior is seen as a functional system. This is also seen as an example of holism because the system functions at the need of the larger whole. The social factors pertaining to individual crimes where also discussed by Hollis in reference to holism. Crime can be considered universal and persist on a global scale, and therefore be seen as normal on an individual scale. The argument form a bottom up approach might say that criminal behavior is judged by individuals because some crimes are not universal. A crime in one culture could be justifiable in another. Religion is an example of how the "system" as a whole determines what is good and what is evil, and how people should act. Is it true that what we see, as stated by Hollis, as our democracy is in fact just a social state? If we are not "morally responsible" for what we do than we do not think for ourselves; consequently, our political system would be "an illusion." Are we morally responsible for the actions of our political system, or does are political system tell us what we should be morally responsible for? This is a question derived from holism. Our political system is supposed to speak the minds of the individuals, but a holist would argue the opposite. Methodological holism explains the methods or forces that underlie the "social world." To consider that there are ways that control the ideas of the mind through a holistic perspective. By understanding the basic principles behind the "social institutions," one might better understand the individual. "Power resides in institutions, and individuals exercise power only in so far as the represent powerful institutions." This explanation of the holist perspective shows how one might explain the power relation within an institution. In order to understand peoples views within a holistic perspective one must clearly understand the forces that effect the actions of individuals through social institutions. Holists have a legitimate argument concerning social actions. The upper left box approach has not been ruled out; therefore, holist have legitimate issues that need to be considered form a functional, structural holistic perspective.

We can witness today the numerous institutions, sophisticated technologies and complex social structures that have been created by the 'ingenious being' - Man. It has been through Man's evolutionary achievements that such an overwhelming macro structure could be formulated. It has been Man, through his actions, who is the influence of the many complex social orders around the world. An example of this can be seen in the laws that comprise judicial systems. In the United States, it is unlawful to drink and drive, therefore if you are caught you will be punished. So it seems clearly apparent that the actions of the agents who set particular laws have influenced the order of the macro structure. In order to reinforce the concept of action determining structure, I have introduced works by John Stuart Mill and John Elster, for it is they who have enlightened the academy with their extravagant perceptions and ideologies. Does structure determine action or does action determine structure? According to Mill, the actions of the individuals who determine the structure are subjected to the universal laws of human nature. In Book VI of "The System Of Logic," we can gather a stronger sense of his empiricist style of logic through this declaration:

The laws of phenomena of society are, and can be, nothing but the laws of actions and passions of human beings united together in the social state. Men, however, in a state of society, are still men; their actions and passions are obedient tot he laws of individual human nature. Men are not, when brought together, converted into another kind of substance, with different properties; as hydrogen and oxygen are different from water, or as hydrogen, oxygen, carbon and azote, are humans different from nerves, muscles and tendons. Human beings in a society have no properties but those which are derived from, and may be resolved into, the laws of nature of individual man."

In addition, it can be implied that without the influence of individual actions to comprise the social structure, there would not be an overall structure. Thus, what is society without individuals to formulate it? John Elster states that "the elementary unit of social life is the individual human action. To explain social institutions and social change is to show how they arise as the result of the action and interaction of individuals."

However, it is the declarations by social scientists like Elster and Mill which influence the opposition, that institutions socialize us, shape our goals and values, condition our options and outlast our demise. Only under circumstances of which we are born does this statement prove to be true to some extent. Were there no social or institutional structures to which we could be subjected at birth in the past, for example, the origin of man, then what would influence individual actions? Perhaps it would be solely the natural environment as the higher institutional order which directs or influences the actions of the agents who comprise it. This then could be the sole defense of Karl Marx' 'top down' ideology, that structures determine individual actions.

Holistic Understanding featuring Georg Wilhelm Friedrich Hegel

"...there have been signs that the social sciences may call for a scientific method of their own...that the social world can only be tackled from within and by methods different from those suited to the natural sciences." Hollis 142 In the first paragraph of Understanding social action, Hollis departs from causation and Positive Science's universal scientific methodology in search of another research tool for comprehending social and individual actions. Hollis maintains that if the "stuff and order of the social world is sufficiently unlike the natural, then causal explanation may have to yield to interpretative understanding." (143) The dominant dictate of the Hegelian hermeneutic/interpretative/historicist tradition is this 'understanding from within,' which relies on a sense of grasping the underlying movement of history. Hollis begins his statement of the case for historicism by referring to Wilhelm Dilthey's remark that "...'meaning' is 'the category which is peculiar to life and to the historical world.'" (143) He notes that the four ways in which meaning or meanings may be 'peculiar' relate to the "philosophical problem of Other Minds." (143) First, Hollis maintains, "human actions have meanings. They embody intentions, express emotions, are done for reasons and are influenced by ideas about values." (144) Human agency has meaning, possible because of conventionally-recognized or agreed-upon meanings from which to select. Secondly, there is a distinction between the meaning of an action and the actor's intention which is language-based; connections between action, thought and language create a commonality to actions which exceeds pure intention. The sharing of a common language creates a familiarity by which human actors may attempt to fathom one another's actions. Thirdly, human actions are permeated with normative expectations embodying ideas of proper social interaction and providing for reinforcement through reproach for failure to fulfill those expectations. Lastly, human beings hold theories concerning the nature of themselves and other human beings contributed to and lent authority by the social sciences. Hollis says that this brings us 'round to the "...core epistemological problem...of Knowledge: by what criterion do we know that a belief is true or at least that we are justified in holding it?" (146) The problem of Knowledge meets the problem of Other Minds. We arrive at meanings because of each others' interpretations and our own; this suggests, however, that, despite our 'separateness' as individuals we can 'know' what is in another's mind. Hollis maintains that natural science "aims at a spectator's view and any retreat from it...is reluctant." (147) Supporters of the hermeneutic tradition insist that because human beings are "agents and social actors..." who "...reconstruct the players' point of view..." that their doing so "...radically changes the character of the exercise; there is a fundamental difference between understanding and explaining, since what happens in the social world depends on its meaning for the agents in a way with out parallel..." in the natural sciences. (147) At this point, Hollis calls upon Max Weber's approach to rationality to provide us with some way of distinguishing between explaining and understanding; for Weber, "...'action'...includes 'all human action when and in so far as the acting individual attaches subjective meaning to it'...and 'social action'..." encompasses action "...'which takes account of the behaviour of others and is thereby oriented in its course'." (147-48) Human beings create signals (subjective meaning) and share common ideas of how the signals are to be read (intersubjective meaning). This creates the problem of the chicken and the egg: "There is a question, analytically, of whether the individual intentions are prior to the shared reading, as Weber implies, or whether the intentions are possible only because there are public 'rules of the game'...either way, interpretative understanding needs to reckon with both." (148) Weber defined four pure types of action, obviously highly simplified for the purpose here, but broadly classificatory of rational thought. The first two are based on the agent's concerns; the first, instrumentally rational action, is based on finding the most effective means to an end, and is sometimes called 'economic rationality.' The second, value-rational action, occurs when the "...goal or value pursued is so important to the actor that it drives out all weighing of costs or consequences." (148) The third type is traditional action, or norm-driven action, and is based on settled custom. The last is called affective action, in which "...the agent is prompted by a simple, unreflective desire, for instance to drink a glass of water because thirsty." (149) These types of rational action need to be understood differently. The first is understood by looking at the calculation of utility; the second, by the definition of the goal or value, which requires a perceptive sort of empathy; and the third requires explanatory understanding which involves the assignment of a complex of meanings generated by the society. The last may be said to free from the need for understanding; however, social rules are constructed around actions which stem from simple, unreflective desire, which imbues them with meanings beyond, for instance, 'thirst'. Hollis moves on to discuss social action as a process of rule-following, defining the understanding of social action from within as "...from within the rules which give it meaning" (151) and segues into an examination of the analogy between games and language proposed in Ludwig Wittgenstein's Philosophical Investigations. Wittgenstein proposed that social constructs, like many games, do not possess an external attribute by which they may be decoded by those unfamiliar with them. Chess is only the movement of pieces of wood on a grid unless the constitutive and regulative rules which govern its play are understood. Constitutive rules define the game's purpose and regulative rules delineate choices among legitimate options. Such an understanding can be extrapolated to law, government and human civilization, that we may only understand a particular action or practice fully by grasping "...the wider context and see how broad collective ideas of what matters for the proper conduct of life contribute to the sense of how to go on particular occasions. Philosopher Peter Winch from the University of Illinois at Urbana-Champaign took Wittgenstein's work a step further in The Idea of a Social Science when he concluded that, in Hollis' words, "...we must not presume that reality is independent of thought or that to understand reality is to explain its workings causally." (155) Our concepts of what belongs in the realm of reality define that reality. "Groups of concepts are the cognitive aspects of institutions and each institution therefore embodies ideas of what is real and how it is to be understood." (155) Social science philosophy then establishes that there is no one 'key' to explain reality; only the 'keys' peculiar to each institution. Winch states: "The central concepts which belong to our understanding of social life are incompatible with concepts central to the activity of scientific prediction." (Hollis 156) But are we any closer to finding the difference between Explanation and Understanding? And how do Hegel, Weber, Wittgenstein and Winch's ideas fit with the idea that the rules themselves are the creations of individuals? We move on then, to Hollis's next discussion, Self and roles.

Individualistic Understanding: Following Thomas Hobbes

The problem that the previous section, Understanding social order, leaves us with is that if we stop there, human beings are left to the determinacy of normative expectations; they are constrained in their choices to the degree that they are, for all 'practical' (pragmatic?) purposes, without 'free will'. Hollis contends that "...this portrait of homo sociologicus may strike us as overdrawn and we wonder(ed) how to give the actors some autonomy..." Actors must have "...something of the rational agents' ability to negotiate and renegotiate conventions, while remaining subject to the normative demands of the games of social life." (164) We are faced with tensions between conventions as solutions to games lacking a single equilibrium must be set against conventions as rules of Wittgensteinian character and game theory as interactions between rational agents versus games as Wittgenstein identifies them with constitutive and regulative rules which govern actions. Hollis maintains that resolution of these tensions may be accomplished by thinking about people as role-players and by examining the concept of 'roles'. Hollis declares that "...This concept of role-play is...among the most powerful and fertile for a social science whose epistemology and method belong to Understanding." (164) If society is postulated as an organization of social positions, each associated with an institution or organization, and social order is the sum of relations between them, then it is possible to "...think of social positions as directly animated by the roles associated with each position and performed by incumbents - the presidents, street sweepers, bureaucrats, priests, soldiers, clerks, parents and so on, who form the social pageant." (165-66) However, this is only considering the role as the "dynamic aspect of a social position." (166) Many normative expectations and duties need to be bypassed at times, and much of what we consider 'normal' or 'business-as-usual' falls outside of normative forces. Roles often involve inconsistent normative expectations which allows actors latitude within them. Also, human actors play a wide variety of roles and as a result may have conflicts between two or more of them. The synthesis which results means that actors fulfill their roles without becoming robots. At this point Hollis returns to the Level-Of-Analysis Problem presented earlier in the book, but uses it to view the current problem of "...whether the system determines the behaviour of its units or vice versa." (168) Hollis believes that this is the point as which Hobbes influences the debate due to the "...appealing analogy between the initial anarchy of an international world without world government and the state of nature in Leviathan. Nation states can be seen as rational individuals facing the Hobbesian problem of order and grasping for a solution." (168) Hollis asks if international events and trends can be analyzed using game-theory and whether this will result in Hobbes' contention that the likeliest outcomes are world government and world war. Critics of this type of analysis argue that nations are not rational individuals; they are rather interplays of agencies which are themselves interplays of individuals. Roles in institutions turn out to be much like stage roles, in that the actors (well, at least good actors) personify rather than impersonate their characters. Influenced by often conflicting demands, they must make choices which are not necessarily rational, and definitely are not mechanical, much in the way that in a running play personifications vary from performance to performance. Hollis writes: "Institutional role-play thus defies any simple systemic analysis which seeks to translate the imperatives of social positions directly into specific courses of action required by the system. It definitely has to be understood from within." (173) He continues: "The analogy seems to bid us distinguish between man and masks and note that the real actor lives off-stage, between performance" but also cautions that "...there is no single or uncontestable truth about social life to be had at the box office." (174) We now arrive at the contrast between social and personal identity. Our social roles, with their duties and normative expectations, would seem to constrain our behavior; however, it is what we bring to those roles in terms of personal identity which fleshes them out in the 'real' world, our highly personal judgement which guides us in those roles both within and, at times, without those constraints. Hollis recalls the arguments about Other Minds and knowledge of them, first using Hume's empiricist view that introspection cannot reveal the existence of a substantial self; this tends to negate the idea of peculiar identity, relegating identity to a matter of continuity of properties and relations. He then resurrects Kant's argument for a 'transcendental unity of apperception' which proposes that "...experience presents us only with 'phenomena' and that our ability to unify the data of experience into enduring objects and our warrant for doing so must derive from elsewhere. These unities, not being available to experience, are 'transcendental' and are the work of our understanding, which groups phenomena to the consciousness of a single judging mind." (178) However, because the judging mind itself is a construct, a 'transcendental unity', in the sense of self-awareness, the argument becomes circular. Lastly, Hollis quotes William James in The Principles fo Psychology, who argued that the "...empirical self or me has three aspects:

the material self or body; the social self - 'a man's social self is the recognition which he gets from his mates...properly speaking a man has as many social selves as there are individuals who recognize him'; the spiritual self - 'a man's inner or subjective being, his psychic faculties or dispositions, taken correctly'.

"The I, which knows the Me, is no more than 'a passing, judging Thought', not a real or transcendental Thinker. But it matters nonetheless, because thinking and judging are activities, not aggregates of mental events. Hollis concludes: "To insist on exploring the social world from within is not to give the game to Understanding, since Explanation may yet secure the final word. But it will have to be the final word...first thoughts about norms, institutions and practices are contrary both to systemic theory and to Game Theory. Such 'structures', although external to each actor, are internal to all collectively, being woven from public rules and meanings which have no place in termite colonies or planetary systems. Nor could normative structures serve as collective guides to action, if the individuals, whose acceptance sustains them, thought of themselves by analogy with termites in a colony or cogs in a machine." (180) So, our actors serve to determine the nature of institutions and rules by operating within and outside of constraints; using judgement obtained through personal identity to decide which course to take at a specific moment. To be sure, the institution places the constraints, but they are agreed-upon constraints rather than imposed. Anthony Giddens writes that 'the structural properties of social systems are both the medium and outcome of the reproduction of the practices which constitute those systems.' Hollis contends, however, retorts: "The actors refuse to be absorbed by the interplay of medium and outcome. They have their exits and their entrances and, crucially, their reasons for doing what they think rational and right. We have yet to do them justice." (181-82)