»Kräftor kräva nubbevisor«

Ett av våra äktsvenska kulturarv är supen, gärna i kombination med surströmming eller kräftor. Tillsammans med dryckesvisorna utgör de en av våra mest älskade traditioner, om än periodvis ifrågasatt. Den första folkomröstningen om förbud mot alkohol ägde rum redan 1922. Förbudsmotståndarna lanserade sloganen »kräftor kräva dessa drycker« och vann med knappa två procent över ja-sidan. Idag har varje surströmmingsbord eller kräftskiva med självaktning även ett antal visor till supen.

Traditionen att sjunga till skålen går tillbaka till medeltiden. Då var ölet föremål för dryckesvisor i ceremoniella sammanhang. Till exempel sjöngs det till brudöl, barnöl och gravöl. Ölet som skickades runt i en skål är dessutom upphovet till uttrycket att »dricka en skål«. Det var dock inte förrän på 1700-talet som brännvinet gjorde intåg hos allmogen. I takt med att brännvinet växte i popularitet skapades nya dryckesvisor och seder, däribland våra dagars nubbevisor. Hur dryckesvisorna kommit till är dock svårbestämt.

– Den vanliga typen är den folkliga dryckesvisan. Man vet inte hur den uppkommit eftersom den ofta är muntligt traderad, säger Holger Larsen som är professor i musikvetenskap vid Stockholms Universitet.

– Somliga visor har överlevt men en del har fallit bort. Det finns några handskrivna vissamlingar från åtminstone sent 1700-tal. De är inte upptecknade med noter men ibland står det vilken melodi som ska användas. Melodin hämtas ofta från enklare barnvisor eller sånglekar.

Ett sent exempel är melodin till sången »vi går över daggstänkta berg« från år 1919, som inspirerat till flera nubbevisor. Melodin blev redan ett år senare upphovet till nubbevisan »till supen tager man sill« och en yngre nubbevisa med samma melodi är »vi går över ån efter sprit«.

Social funktion

Nubbevisorna fick ett uppsving i och med 1800-talets studentrörelse som förvaltade och utvecklade arvet. I 1860-talets Uppsala sjöng studenterna supen till lovs. Varje nubbe hade sin egen visa och de sjutton första nubbarna var namngivna. Den sjuttonde fick av förståeliga skäl namnet »Den bleka dödens dryck«. Idag har de flesta studentkårer sina egna sånghäften där visorna finns samlade. Nubbevisorna skapade bland annat traditioner och känsla av samhörighet.

Traditionen är i högsta grad levande och nubbevisan fyller fortfarande en social funktion som stämningshöjare och genom att fördjupa känslan av fest och gemenskap. Den välbekanta »Helan går« brukar vara bland de första nubbevisorna och markerar ofta starten på kalaset. Nubbevisan är dessutom starkt förknippad med kräftor och surströmming.

– Vi har från bondesamhället och framåt haft ganska bestämda tillfällen under årets högtider då supen varit legitim. Kräftor och surströmming tillhör dessa. Nubbevisan blir en slags gemenskapsyttring, säger Holger Larsen.

Det kanske mest utmärkande för Nubbevisan är dess förmåga att överleva. Det skiljer den från andra folkdiktade visgenrer som arbetarvisor och rallarvisor.

– Rallarvisornas funktion har ju försvunnit eftersom själva arbetsuppgiften är försvunnen. Nubbevisorna är däremot kopplade till traditioner som lever kvar, säger Holger Larsen.

Trots nubbevisans starka tradition i Sverige är den mindre vanlig i övriga nordiska länder. Det enda undantaget är Finland, då främst i de svensktalande delarna. En del av nubbevisorna är desamma i de båda länderna, men Finland har även egna visor som är typiska för finländarna - till exempel om relationen till Ryssland. En annan visa går under namnet »Presidentvisa« och handlar i skämtsamma ordalag om Mauno Koivisto. Även vissa nationalistiska inslag kan skönjas där både ryssar och svenskar får sig en känga:

»Vi vill ha mera ryssar uti rymden och vi hoppas att de aldrig kommer ner igen, Juri, Juri Gargarin…Vi vill ha mera svenskar till Mallorca och vi hoppas att de aldrig kommer hem igen, Hasse, Hasse Eriksson…Vi vill ha mera Koskis ner i magen och vi hoppas att den aldrig kommer upp igen, Kosken-, Kosken-, Koskenkorva…«

David Lagerlöf